Uri Avnery
25.8.07
Maktens språk.
STRAX EFTER Ariel Sharon hade kommit till makten började han beställa opinionsmätningar. Resultaten höll han för sig själv. Nyligen lyckades en journalist vid Israels TV Kanal 10 få tag i några av dem.
Bland annat ville Sharon veta vad allmänheten hade för åsikter om fred. Han drömde inte om att själv börja gå den vägen, men han tyckte det var viktigt att hålla sig informerad om strömningarna.
I dessa undersökningar ställde man en fråga som kom närma Clintons slutliga förslag och Genèveinitiativet. "Är du för att fred skulle inbegripa en palestinsk stat, tillbakadragande från nästan alla ockuperade territorier, uppgivande av östra Jerusalems arabiska kvarter och utrymning av de flesta bosättningarna?"
Resultaten var mycket talande. 2002 stödde 73 % denna lösning! Nästkommande två år sjönk stödet, men var fortfarande accepterat av en majoritet, 2005 sjönk det till strax under 50 %.
Vad hade förändrats under dessa år?
TV-presentatören visade på sammanhangen. 2002 nådde intifadan sin kulmen, med ständiga attacker i israeliska städer, folk blev dödade. En majoritet av israelerna föredrog att betala fredens pris hellre än att utstå blodsutgjutelse.
Senare avtog intifadan¸ tillsammans med israelernas bereddhet till eftergifter. 2005 framförde Sharon planen för "ensidigt frånskiljande" (unilateral separation). Många israeler tyckte man kunde klara sig utan någon överenskommelse med palestinierna. Bereddheten för fred sjönk till under hälften.
ETT POPULÄRT israeliskt talesätt säger att "Araberna förstår endast våldets språk." Denna undersökning bekräftar vad många palestinier anser, att det är israelerna själva som inte förstår något annat språk.
Båda versionerna är alldeles riktiga.
Jag har ofta sagt att den israelisk-palestinska konflikten är en kollision mellan en oemotståndlig kraft och ett orörligt objekt. En kollision är en fråga om styrka.
Palestiniernas nuvarande miserabla tillstånd med hälften av dem under ockupation och den andra halvan flyktingar, är ett direkt resultat av det palestinska nederlaget vid kriget 1948. Den första delen av det kriget, från december 1947 till maj 1948, var en sammanstötning mellan det palestinska folket och det hebreiska samhället (yishuv). Det resulterade i en svår förlust för palestinierna. (När sedan de arabiska grannstaternas arméer gick in i kriget blev palestinierna ovidkommande för striden.)
Det var ett militärt nederlag, men dess rötter sträcker sig långt bortom det snävt militära fältet. Det följde av det palestinska samhällets brist på sammanhållning vid den tiden, dess misslyckande att upprätta ett fungerande ledarskap och ett enat militärt kommando, att mobilisera och koncentrera sina styrkor. Varje region stred för sig själv, utan samordning med de andra. Abd-al-Kader Husseini i Jerusalemområdet stred oberoende av Fawzy al-Kaukji i norr. Till skillnad från yishuv som var enat och strängt organiserat och som därför vann - trots att deras antal var knappt hälften av den palestinska befolkningen.
HAMAS LEDARE hånar Mahmoud Abbas och hans anhängare i Ramallah för att de tror på ett israelsikt tillbakadragande utan väpnad kamp.
De påpekar att även Osloavtalet (mot vilket de opponerar sig) uppnåddes först sex år efter den första intifadan, som övertygade Yitzhak Rabin att ingen militär lösning var möjlig.
De bedyrar att Ehud Barak lämnade södra Libanon 2000 först efter den shiitiska gerillans avsevärda framgångar.
Deras slutsats är att en palestinsk stat inom 1967 års gränser inte kommer att komma till stånd utan att det "palestinska motståndet" åsamkar Israel tillräckliga offer och skada för att övertyga dem om att det är i deras eget intresse att dra sig tillbaka från de ockuperade territorierna.
Israelerna, säger de, kommer inte att ge upp en kvadratcentimeter utan att vara tvingade till det. Sharons undersökning förstärker dem i den tron.
Folket kring Abbas svarar med att håna Hamas för att tro att de kan vinna mot Israel med vapenmakt.
De pekar på Israels styrkors enorma överlägsenhet. Enligt dem har palestiniernas alla våldsamma aktioner endast försett Israel med förevändningar att förstärka ockupationen, stjäla mera land och öka den ockuperade befolkningens elände.
Visst, palestiniernas personliga situation på Västbanken och Gazaremsan är nu ojämförligt värre än den var strax före den första intifadan när de kunde nå varje plats i landet, arbeta i alla israeliska städer, bada på Tel-Avivs stränder och ta flyget från Ben-Gurionflygplatsen.
Båda åsikterna innehåller mycket sanning. Yasser Arafat förstod detta. Det var därför han gjorde allting för att till varje pris hålla palestinierna enade, uppmuntra de israeliska fredskrafterna och samla internationellt stöd, utan att ge upp den "väpnade kampens" avskräckande effekt. Han lyckades med detta upp till en viss punkt, och som ett resultat blev han avlägsnad.
PALESTINIERNA SOM är oroliga över sitt folks öde frågar sig vad allt detta skall leda till.
Deras situation har nått sin lägsta nivå på över 20 år. De är politiskt nästan helt isolerade i världen. Den israeliska allmänna opinionen har blivit kallsinnig och enad kring det lögnaktiga mantrat, "Vi har ingen att tala med". Inom fredsrörelsen är många modfällda. Och, det viktigaste, den palestinska nationella rörelsen har delats upp i två fraktioner, och det verkar som om hatet mellan dem växer dag för dag.
Splittring är inte ovanligt inom nationella befrielserörelser. Faktiskt har det knappast funnit någon befrielserörelse som inte har gått igenom en sådan kris. Men en situation där två stridande fraktioner kontrollerar två olika territorier, båda under främmande ockupation, är nästan okänt.
DET KAN vara intressant att jämföra denna situation med våra underjordiska organisationer före staten Israels grundande.
Det finns en del likheter (dock inte ideologiska). Fatah liknar lite den stora organisationen Haganah som kontrollerades av det officiella sionistiska ledarskapet. Hamas och Islamiska Jihad, som motsätter sig PLO-ledarna, liknar Irgun och Sternligan. Fatahs al-Aqsagrupper kan jämföras med Palmach, Haganahs reguljära stridsförband.
Mellan dessa hebreiska organisationer utvecklades ett brinnande hat. Haganahs medlemmar betraktade Irguns folk som fascister, Irguns motståndsmän betraktade Haganahs folk som kollaboratörer för de brittiska ockupationsmyndigheterna. De nationella ledarna kallade Irgun och Sternligan för "utbrytare", Irguns officiella beteckning på Haganah var "skitar".
Kulmen nåddes under "säsongen" (jaktsäsongen) då Haganah förde bort Irgunmedlemmar och överlämnade dem till den brittiska polisen som förhörde dem under tortyr och sedan deporterade dem till interneringsläger i Afrika. Men det fanns också en kort period då alla tre organisationerna samordnade sina aktioner under "Hebreiska rebellrörelsens" paraply.
Israeliska politiker tycker om att erinra om Altalena händelsen då Ben-Gurion gav order att beskjuta ett Irgunfaryg utanför Tel-Aviv, lastat med vapen. (Menachem Begin, som hade kommit upp på däck, blev med nöd räddad när hans män slängde honom i sjön). Varför vågar inte Abbas göra detsamma med Hamas?
Denna fråga bortser från en springande punkt. Ben-Gurion använde den "helgade kanonen" (som han kallade det) först efter staten Israel redan hade bildats. Det gör hela skillnaden.
Det bittra hatet mellan Haganah och Irgun, och i viss mån även mellan Irgun och Sterngruppen, avtog endast gradvis under staten Israels första år. Nuförtiden finns det gator i Tel-Aviv som han namn efter ledarna för alla tre organisationerna.
än viktigare: historiker idag tenderar att se alla tre organisationernas kamp som en enda strid, som om den hade varit samordnad. Irguns och Sterngruppens "terrorist" aktioner var ett komplement till Haganahs illegala immigrationsverksamhet. Irgun och Sterngruppens växande popularitet övertygade britterna att de skulle söka nå ett modus vivendi med det officiella sionistiska ledarskapet för att inte "extremisterna" skulle ta över hela det hebreiska samhället.
Denna analogi har förstås sina begränsningar. Ben-Gurion var en stark och auktoritativ ledare, som Arafat, medan Abbas position är mycket svagare. Menachem Begin var besluten att till alla kostnader förhindra ett broderkrig, även när hans med blev bortförda och överlämnade till britterna, Jag tror inte att Hamas ledare skulle agera så i en liknande situation. Till skillnad från Irgun och dess stödjande politiska parti har Hamas vunnit majoritet i demokratiska val.
Men det är möjligt att i framtiden, efter att staten Palestina har bildats, historiker kommer att säga att Fatah, Hamas och Islamiska Jihad komplementerade varandra. President Bush pressar Ehud Olmert att vara tillmötesgående mot Mahmoud Abbas för att förhindra Hamas fullständiga övertagande av Västbanken. Kanske är det just att Gaza har blivit ett Hamastan som vill göra det möjligt för Abbas att utnyttja sin svaghet för att uppnå vad han inte skulle kunna få på något annat sätt.
HURSOMHELST, för att tillfredställa president Bushs begäran är Olmert nu redo att samarbeta med Abbas och skriva någon slags "ramavtal" som kan teckna principerna för en överenskommelse som kanske kan uppnås senare - men utan detaljer eller tidtabell.
Enligt läckor kommer överenskommelsen att mer eller mindre upprepa Ehud Baraks förslag från Camp David, inklusive några av de bisarra, som Israels suveränitet "nedanför" Tempelberget. Den palestinska staten kommer att ha "temporära" gränser, de "permanenta" gränserna må fastställas någon gång i framtiden. Olmert kräver att Separationsmuren skall tjäna som den "temporära" gränsen. Detta bekräftar vad vi från allra första stund har sagt och vilket våldsamt förnekades även inför Högsta domstolen: att Murens utsträckning inte reflekterar säkerhetsöverväganden utan blev utformad för att annektera 8 % av Västbanken till Israel. I detta område upprättades "bosättningsblocken" som president Bush så generöst har lovat att låta anslutas till Israel.
Hela denna manöver är mycket farlig för palestinierna. Om ett sådant dokument verkligen kommer till stånd kommer det att officiellt fastställa det minsta som den israeliska regeringen är redo att ge, men det kan tolkas som ett fastställande av det mesta som palestinierna kommer att tillåtas begära. I det politiska livet finns ingenting som är mer permanent än det "temporära".
Den är också farligt för Israelerna. Den kan uppmuntra illusionen att en sådan "lösning" skulle sätta punkt för konflikten. Ingen palestinier kommer att se detta som en verklig lösning, och konflikten kommer att fortsätta.
Hur kommer den allmänna opinionen att tänka om denna plan? Olmert kommer säkert att beställa opinionsundersökningar för att få veta. Liksom Sharon håller han sina undersökningar hemliga.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)
(översättarens länkar: