Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery
18.8.07
Fröken C.
BER ATT FÅ presentera fröken Calculatsia, den eleganta utländskan, den nya stjärnan i israelisk debatt.
För ett hebreiskt öra låter det som en ung skönhet, som "fröken Israel". Men fröken Calculatsia, den hebreiska versionen av "felkalkylering", är varken ung eller vacker, inte ens kvinnlig, bara ett annat pretentiöst utländskt ord för ett alldeles utmärkt hebreiskt.
(På latin betyder "calculus" en liten sten. Den användes i kulramen, abacus, som användes av romarna långt innan de ens drömde om datamaskinen.
Felkalkyleringen som det talas om är ingen skönhetsdrottning, snarare en drottning av fulhet. Ett krig mellan Israel och Syrien som kan bryta ut när som helst - inte för att Israel önskar det, ej heller Syrien, men för att en sida missbedömer en provokativ handling som skulle kunna driva den andre till krig.
Som alla krig kommer det att bli ett krig med död och förstörelse, med
berövanden och flyktingar för båda sidor. Ingen kan förutse hur det kommer att sluta.
NÄSTAN VARJE DAG förklarar premiärministern, försvarsministern och deras tjänare att Israel inte vill ha något krig. Absolut inte. Död åt den tanken.
Det påminner mycket om en av Hamlets kommentarer om sin falska moder: "Hon protesterar alltför mycket, tycker jag." Desto mer så eftersom Ehud Barak gör sina försäkringar om fred samtidigt som han står på de ockuperade Golanhöjderna mot en bakgrund av bullrande stridsvagnar på krigslik manöver.
Israeliska arméns underrättelsechef rapporterar att enligt deras bedömning avser inte Syrien att starta ett krig. Enligt dem skulle ett krig nu inte tjäna Syriens intressen.
Till detta kommer att Hassan Nasrallah denna vecka förklarade vid ett massmöte i Beirut att Hizbollah inte har någon önskan om krig.
Underifrån kommer heller inga påtryckningar om ett krig. Den israeliska allmänheten är rädd för krig, vilket det verkar som att även det syriska folket är.
Så var kommer det dagliga talet om krig ifrån? Om ingen vill ha krig, varför talas det då så mycket om krig? Varför rapporterar media i Israel och i hela världen om "spänt läge vid Israels norra gräns"? Varför genomför Israels armé frenetiskt manövrer i Golan? Varför hör vi rapporter om snabb uppgradering av Syriens vapenarsenaler och om hektiskt byggande av befästningsanläggningar nära Israel? Varför erbjuder nu Turkiets regering medling mellan Israel och Syrien?
Allt är mycket mystiskt.
DET VERKAR som om nyckeln till detta mysterium inte kan sökas i Jerusalem, men i Washington.
När Ehud Olmert vägrar att besvara Bashar al-Assads serenader antyder han att president Bush har förbjudit all kontakt med syrierna. Förra året drev USA Israel in i krig mot Libanon, förhindrade ett tidigt eldupphör och, tycktes det, var intresserade i att kriget utvidgades till Syrien.
Syrien tillhör så klart "ondskans axel" som finns i Bushs hjärna. Till ingen nytta säger hans arabiska allierade honom att detta är ett misstag. Det sunnitiska Syrien är ingen naturlig allierad till Irans shiiter. Syrien behöver dem endast eftersom USA isolerar det. Damaskus använder det shiitiska Hizbollah, förklarar de, endast för att utöva press på Beirut och på Jerusalem. Logiken säger att det är i USA:s intresse att hjälpa till att skapa fred mellan Israel och Syrien för att bända loss Syrien från den iranska omfamningen. Men Bush lyssnar inte.
Kanske pressar han Olmert mot krig med Syrien för att avleda uppmärksamheten från hans eget Irakfiasko, som dagligen blir allt värre. Eller kanske han är intresserad i någon slags konstlad spänning för att få Assadregimen på fall.
Frågan är varför Israel tar del i detta spel?
DEN CENTRALE spelaren i detta är Ehud Barak. Hans förhållande till Syrien började inte i går. För åtta år sedan, under hans korta och katastrofala period som premiärminister, lekte han med tanken att skapa fred med Syrien. Han förhandlade med Hafez al-Assad och - mycket överraskande - parterna kom till tröskeln av ett historiskt fredsavtal. Golan skulle ha blivit återställt till Syrien, bosättarna förflyttade och ytterligare ett betydande arabland skulle kunna leva i fred med Israel.
Sedan föll hela saken samman. Förevändningen var att den gamle Assad ville doppa sina långa fötter i Gennesarets sjö, istället för att stanna några hundra meter därifrån. Men det verkliga skälet rörde Baraks egna fötter, de blev kalla. Han flydde i sista stund och startade det oansvariga Camp Davidäventyret.
Jag kallade honom då för en "fredskriminell" - en politisk serieförbrytare mot fred. Efter att ha misslyckats i Camp David - på grund av hans förmätna arrogans och förfärande förakt för araber - uppfann han mantrat "Vi har ingen förhandlingspartner". Så det var inte han som hade felat, och inte konferensen som han hade tagit initiativ till utan tillräckliga förberedelser.
Nej, det är förhandlingspartnern som har misslyckats, Det kan inte bli någon fred med palestinierna, precis som det inte kan bli någon fred med syrierna. Som i ultra-ultra-högermannen Yitzhak Shamirs oförglömliga talesätt: "Havet är samma hav och araberna är samma araber".
"Vi har ingen förhandlingspartner". Det mantrat förstörde Israels fredsrörelse och orsakade en skada som det verkar vara mycket svårt att reparera.
EHUD OLMERT håller Barak utanför det spel som han nu är engagerad i med Mahmoud Abbas. Varför ge en gåva till en konkurrent? Som hämnd avvisar med en handviftning Barak idén om fred med palestinierna. Han meddelar att fredsidén är utan chans, eftersom den palestinska staten skulle överhölja Israel med missiler. Det som idag händer med Sderot skulle i morgon hända med Ben Gurionflygplatsen, som är belägen bara några kilometer från Gröna linjen.
Detta betyder att det kan bli fred först när Israel har ett system som kan skydda mot kortdistansmissiler. När kan det ske? Om några år. (Men då kommer palestinierna förmodligen att ha skaffat mer avancerade missiler, och vi kommer att behöva än mer avancerade försvarssystem.)
Fred om tre år, eller trettio, eller tre hundra?
UNDER TIDEN fortsätter Olmert med sina spel. Nästan varje dag släpps en färgsprakande ballong upp: fredsförslag, "principer" för en fred som kan komma att ske i någon obestämbar framtid, ett teoretiskt "fredsavtal". Alla dessa planer har en sak gemensam: de berör inte verkligheten nu och här. De tillhör en avlägsen rosa framtid medan i verkligheten mycket dåliga saker händer.
Det är återigen president Bush som driver Olmert i denna riktning. Lika mycket som Bush vill ha spänning mellan Israel och Syrien, önskar han positiva nyheter om hans "vision" om en "fredsprocess" mellan Israel och palestinierna. Sjösätt skenbara "fredsprocesser", diskutera dokument tills Messias kommer, le åt varandra, omfamna varandra. Allt för att bevisa att Bush trots allt vinner, att hans "vision" tar form. Det är bra för Bush, bra för Olmert, bra för Abbas.
För vem är det inte bra? För palestinierna som kollapsar under ockupationens ok. Misären på Gazaremsan fördjupas för varje dag, såsom planen utvecklas att skapa totalt sammanbrott, anarki och Hamas fall. Situationen på Västbanken är inte mycket bättre. Vägspärrarna stannar där de är och detsamma gör bosättarna och bosättningarnas utposter. Vägnätet "endast för israeler" blir längre, byggandet av muren pågår för fullt.
Det sorgligaste tecknet på hur situationen i de ockuperade territorierna är under Olmert och Barak är det dagliga dödandet. Det går nästan ingen dag utan ett nytt illdåd. En skolelev körs över, hans tillstånd är kritiskt, han behålles vid vägspärren i över en timma tills han dör. Armén utfärdar ett kortfattat meddelande: han stod på listan över dem som är "förbjudna att komma in i Israel". En sjuk kvinna anländer till en vägspärr och uppehålles av ingen rimlig anledning tills hon avlider.
Sådana historier har blivit rutin och orsakar inte längre något väsen. Två eller tre journalister blir fortfarande upprörda och rapporterar, resten bara struntar i dem. Sinnena har blivit avtrubbade. Det är inte nyheter.
DET KUNDE ha förväntats att någon skulle bli arg över "fredsprocessens" tomma spel. Trots allt vet varje tänkande person att Abbas inte uppnår några politiska resultat, Hamas kommer att driva honom ut ur Västbanken så som de gjorde i Gaza, och det kunde man tro skulle skrämma israelerna.
De är inte skrämda. Kommer Hamas att ta över? En sen då! Alla araber är lika.
Syrien har missiler som kan nå varje punkt i Israel, inklusive Tel-Aviv, inklusive Dimona. Ett krig med Syrien kommer inte att bli någon rolig resa.
Så vaddå? Folk blir inte upprörda. Barak säger att det inte kommer att bli något krig. Men det skulle kunna vara en liten felbedömning.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz) upp