Uri Avnery
11.8.07
Tillbaka till Oslo.
UNDER DESSA den israeliska sommarens heta klibbiga dagar är det angenämt att känna Oslos svalka, även om besöket endast är i tankarna.
Fjorton år efter Osloavtalets undertecknande är det åter uppe till debatt: var det ett historiskt misstag?
Tidigare var det endast högern som sa det. De talade om “Oslokriminella”, så som nazisterna brukade hetsa mot “Novemberkriminella” (de som undertecknade vapenstilleståndet i november 1918, mellan det besegrade Tyskland och de segrande allierade.)
Nu uppviglar debatten även vänstern. Med efterklokhetens vishet argumenterar några i vänstern att Osloavtalet är skuld till palestiniernas olyckliga situation, Palestinska myndighetens nära sammanbrott och klyftan mellan Gaza och Västbanken. Slagordet “Oslo är dött” kan höras på alla håll.
Vad är sant i detta?
NÄR AVTALET slutits höll Gush Shalom en allmän debatt i Tel-Aviv. åsikterna gick isär. En del sa att det var en dålig överenskommelse och skulle inte i något avseende stödjas. Andra såg det som ett historiskt genombrott.
Jag stödde avtalet. Jag sa att visst, det är ett dåligt avtal. Ingen som enbart ser till de skrivna paragraferna kan stå upp för det. Men för mig är det inte de skrivna styckena som är viktiga. Det som är viktigt är andan i överenskommelsen. Efter decennier av ömsesidigt förnekande har de palestinska och israeliska folken erkänt varandra. Det är ett historiskt steg från vilket det inte finns någon återvändo. Detta pågår nu hos millioner människor på båda sidor. Det skapar en dynamik för fred som till slut kommer att övervinna alla de hinder som finns i avtalet.
Den uppfattning accepterades av de flesta närvarande och har sedan dess bestämt riktningen inom fredsrörelsen. Nu frågar jag mig själv: hade jag rätt?
YASSER ARAFAT sa om Oslo: “Detta är det bästa avtal som kunde uppnås i denna den värsta av situationer.” Han syftade på maktförhållandet, med Israels stora övertag över palestinierna.
Kanske bidrog jag en aning till att forma hans hållning. Vid mina möten med honom i Tunis förordade jag gång på gång en pragmatisk inställning. Lär av sionisterna, sa jag. De sa aldrig nej. Vid varje skede samtyckte de till vad som erbjöds dem, och omedelbart strävade de efter att få mer. Palestinierna däremot, sa alltid nej och förlorade.
En tid innan avtalet skrevs under deltog jag vid ett särskilt intressant möte i Tunis. Jag visste ännu inte vad som hände i Oslo, men förslag till ett eventuellt avtal fanns i luften. Mötet skedde på Arafats kontor, med Arafat, Mahmoud Abbas, Yasser Abed-Rabbo och ett par andra.
Det var ett slags brainstormingmöte. Vi gick igenom alla frågor som var under diskussion – en palestinsk stat, gränser, Jerusalem, bosättningarna, säkerhet o.s.v. Idéer bollades fram och tillbaka och övervägdes noga. Jag tillfrågades: vad kan Rabin erbjuda? Vad kan ni acceptera, var min motfråga. Till slut nådde vi ett slags samtycke som kom mycket närma det Osloavtal som underskrevs några veckor senare.
Jag minns t.ex. vad som sades om Jerusalem. Några av de närvarande hävdade att de skulle inte gå med på någon bordläggning. Jag sa: om vi bordlägger lösningen till slutet av förhandlingarna, kommer ni då att vara i en bättre eller sämre situation än nu? Säkerligen kommer ni då att vara i en bättre position för att uppnå det ni vill?
OSLOAVTALET (officiellt Principförklaringen) var grundat, ur palestinsk synpunkt, på detta antagande. Meningen var att ge palestinierna en liten statslik bas som gradvis skulle utvecklas tills en suverän palestinsk stat kunde etableras.
Problemet var att detta slutliga mål inte var uttryckt i överenskommelsen. Det var dess ödesdigra brist.
Det långsiktiga palestinska målet var fullständigt klart. Det hade bestämts av Arafat sedan länge: staten Palestina på alla ockuperade territorier, återgång till gränserna som de var före kriget 1967 (med möjligheten av smärre utbyte av territorier här och där), östra Jerusalem (inklusive de islamska och kristna heliga helgedomarna) som Palestinas huvudstad, utrymning av bosättningarna på palestinskt territorium, en lösning på flyktingproblemet i överenskommelse med Israel. Detta mål har inte blivit och kommer inte att bli förändrat. Varje palestinsk ledare som skulle acceptera mindre skulle bli märkt av sitt folk som förrädare.
Men det israeliska målet var inte alls bestämt, och har till denna dag kvarstått öppet. Det är därför som fullföljandet av praktiskt taget varje del av avtalet har uppväckt så mycket tvister, alltid skingrade av Israels stora maktöverlägsenhet. Gradvis förlorade avtalet sin själ, lämnande bakom sig endast döda skrivningar.
DET STORA hoppet – att fredens dynamik skulle dominera processen – förverkligades inte.
Omedelbart efter avtalets undertecknande bönföll vi Yitzhak Rabin att skynda framåt, skapa fakta, förverkliga dess uttryckliga och dess underförstådda betydelse. Till exempel att genast släppa alla fångar, att stoppa all bosättaraktivitet, öppna fullt ut passagen mellan Gaza och Västbanken, börja omedelbart med seriösa förhandlingar för att uppnå det slutliga avtalet även innan det datum som satts upp för dess fullbordan (1999). Och, mer än någonting annat, ingjuta i alla kontakter mellan Israel och palestinierna en ny anda, att möta dem på en “öga mot öga nivå”, med ömsesidig respekt.
Rabin följde inte denna väg. Han var av naturen en långsam och försiktig person, i avsaknad av dramatiskt väderkorn (till skillnad från t.ex. Menachem Begin).
Jag jämförde honom då med en segerrik general som hade lyckats bryta genom fiendernas linje och sedan, istället för att kasta in alla sina styrkor i bräschen, stanna kvar på stället och tillåta sina fiender att omgruppera och bilda en ny front. Efter att ha uppnått seger över “Stor-Israel” lägret och drivit bosättarna på flykten tillät han dem att starta en motoffensiv, som nådde sin höjdpunkt med mordet på honom.
Oslo var menat att bli en historisk vändpunkt. Det skulle ha bringat ett slut på den israelisk-palestinska konflikten, vilken är en sammanstötning mellan en oövervinnelig kraft (sionismen) och en orubblig (palestinierna). Detta inträffade inte. Den sionistiska attacken fortsätter och det palestinska motståndet blir allt mer extremt.
Det är omöjligt att veta vad som skulle ha hänt om inte Yigal Amir hade skjutit. även under Rabins tid byggdes bosättningar i en hektisk takt och det fanns inga allvarliga försök att starta seriösa förhandlingar. Men relationerna mellan Rabin och Arafat blev gradvis allt närmre, ömsesidig tilltro etablerades och processen hade kanske tagit fart. Så mördades Rabin och ett decennium senare även Arafat.
MEN OSLOAVTALETS problem går bortom dess skapares personliga öden.
Saknande ett tydligt och överenskommet mål gav Osloavtalet upphov till en situation som har få motsvarigheter. Detta förstod man inte då och ej heller helt och hållet idag.
Vanligtvis när en nationell befrielserörelse når sitt mål sker förändringen i ett enda skede. Ena dagen härskade fransmännen över Algeriet och nästa dag hade det tagits över av frihetskämparna. Sydafrikas styre överfördes från den vita minoriteten till den svarta majoriteten i ett enda svep.
I Palestina skapades en fullständigt annorlunda situation. En Palestinsk myndighet med statsliknande yttre tecken blev upprättad, men ockupationen upphörde inte. Denna situation var mycket farligare än den i början uppfattades.
Det fanns en skarp motsättning mellan “staten i vardande” och befrielsekampens fortgående. En yttring av detta var den nya klassen av auktoritetsägare som åtnjöt styrandets frukter och började att stinka av korruption, medan massan av vanligt folk fortsatte att lida under ockupationens elände. Behovet av att fortsätta med kampen krockade med behovet av att stärka Myndigheten för den skenbara staten.
Arafat lyckades med stor svårighet balansera de två motstridiga behoven. Till exempel krävdes det att Myndighetens finanser var transparenta, medan finansieringen av det fortsatta motståndet med nödvändighet fortsatte att vara dolt. Det var nödvändigt att försona det gamla gardet, som styrde Myndigheten, med de unga muslimerna som ledde de beväpnade kamporganisationerna. Med Arafats död försvann den enande auktoriteten, och alla de inbördes motsättningarna kom i dagen.
PALESTINIERNA SKULLE av detta kunna dra slutsatsen att skapandet av den Palestinska myndigheten var ett misstag. Att det var fel att stoppa, eller ens begränsa den beväpnade kampen mot ockupationen. Det finns de som säger att palestinierna skulle inte ha skrivit under något avtal med Israel (än mindre i förväg ha gett upp 78 % av mandatet Palestina), eller åtminstone att de skulle ha begränsat det till ett interimsavtal undertecknat av lägre tjänstemän, istället för att inge illusionen av att ett historiskt fredsavtal hade uppnåtts.
På båda sidor finns röster som hävdar att inte bara Osloavtalet men hela tvåstatskonceptet är dött. Hamas förutspår att Palestinska myndigheten håller på att bli ett kollaboratörernas agentur, någon slags filial för att garantera Israels säkerhet och bekämpa de palestinska motståndsorganisationerna. Enligt ett palestinskt skämt just nu betyder “tvåstatslösningen” Hamasstaten i Gaza och Fatahstaten på Västbanken.
Det finns dock tyngre motargument. “Palestina” är nu erkänt av FN och de flesta internationella organisationer. Det finns ett officiellt konsensus i världen till förmån för etablerandet av en palestinsk stat, och även de som verkligen är emot den är tvingade att officiellt erkänna den.
än viktigare är att den israeliska allmänna opinionen sakta men säkert rör sig mot denna lösning. Begreppet “hela Stor-israel” är slutligen dött. Det finns en nationell konsensus om att byte med territorier skulle kunna göra det möjligt för Israel att annektera “bosättningsblock”. Den verkliga debatten är inte längre mellan annektering av hela Västbanken och dess delvisa annektering, men mellan delvis annektering (områdena väster om muren såväl som Jordandalen) och återlämnandet av alla de ockuperade territorierna.
Detta är fortfarande långt ifrån det nationella konsensus som är nödvändigt för att skapa fred – men det är ännu längre från det konsensus som fanns före Oslo, när en stor del av folket förnekade att ett palestinskt folk fanns, för att inte nämna behovet av en palestinsk stat. Denna opinion, tillsammans med internationella påtryckningar, är vad som tvingar Ehud Olmert till att åtminstone låtsas att han ämnar förhandla om etablerandet av en palestinsk stat.
Det är fortfarande alltför tidigt att döma Oslo, till det bättre eller sämre. Oslo tillhör inte det förflutna. Vad framtid det kan få beror på oss.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz) upp