Uri Avnery
4.8.07
VITA ELEFANTER.
KUNGEN AV SIAM visste hur man handskades med inhemska motståndare: Han gav dem i present en vit elefant.
Vita elefanter är mycket sällsynta och betraktas som heliga. Eftersom de är heliga får de inte användas för arbete. Men även heliga elefanter behöver mat och de äter mycket, tillräckligt för att göra en rik man fattig.
Min vän general Matti Peled, en gång i tiden chef för arméns underhåll, påpekade likheterna mellan den vite elefanten och många av gåvorna till oss från USA:s president.
Enligt bidragets avtal måste det mesta spenderas i USA. Låt oss anta att Israel behöver Merkava stridsvagnar, som tillverkas i Israel, eller anti-missil system, även de tillverkade i Israel. Istället för att införskaffa detta köper Israels armé amerikanska flygplan, som man inte behöver.
Ett modernt militärflygplan är oerhört dyrbart. Visserligen får vi det för ingenting, men liksom den vita elefanten är flygplanet mycket kostsamt i drift. Det behöver piloter vars träning kostar väldigt mycket. Det behöver flygfält. Alla dessa utgifter sammantagna är större än vad flygplanet kostar.
Men vilken armé kan avvisa en så fin gåva?
MELLANÖSTERN invaderas just nu av en hjord av vita elefanter.
Denna vecka blev det känt att president Bush ämnar förse Saudiarabien med enorma mängder avancerade vapen. Kostnaden för dessa är 20 miljarder dollar.
Skälet till detta sägs vara att vapnen behövs för att stärka Saudiarabien mot den stora Satan, Iran. I Saudiarabiens ögon är detta nu den stora faran.
Hur uppstod detta? Under långa tider tjänade Irak som mur mellan det shiitiska Persien/Iran och det sunniarabiska mellanöstern. När president Bush störtade sunniregimen i Irak blev hela regionen öppen för den shiitiska makten. I Irak installerades en shiitisk regering och shiitisk militia gör nu som den vill. Det shiitiska Hizbollahs makt växer i Libanon, och Iran sträcker ut sin långa arm till alla shiiter i regionen.
Allah har i sin oändliga vishet sett till så att nästa alla stora oljereserver i Mellanöstern är lokaliserade till shiitiska områden, i Iran, i södra Irak och i de shiitiska områdena i Saudiarabien och småstaterna vid Persiska viken. Om alla dessa reserver hamnar utanför amerikansk kontroll kommer det att orsaka en drastisk förändring av maktbalansen, inte bara i regionen men i hela världen.
Därför verkar stärkandet av Saudiarabien – styrt av konservativa sunnimuslimer – vara en bra idé ur amerikansk synpunkt sett. Emellertid är vapenleveransen fullständigt irrelevant i sammanhanget.
Saudierna behöver inga vapen. De har ett instrument som är mycket effektivare än antalet flygplan och stridsvagnar: en outtömlig tillgång på dollar. De använder dem för att finansiera vänner, köpa inflytande och muta ledare.
Dessutom är Saudiarabien oförmöget att underhålla vapnen som flödar in. Man har inte tillräckligt med piloter för flygplanen man köper, inte heller besättningar för stridsvagnarna. De nya vapnen kommer att samla sand i öknen, liksom alla de dyrbara vapen som man tidigare köpt.
Så vad är det för mening med att köpa mer vapen för 20 miljarder dollar?
Saudierna säljer olja till USA för dollar. Mycket olja, mycket dollar. USA som har enormt stort underskott i sin handelsbalans, har inte råd att förlora dessa miljarder. För att göra det möjligt för USA att bära denna börda måste saudierna ge tillbaka åtminstone en del av pengarna. Hur? Ganska enkelt: de köper amerikanska vapen som de inte behöver.
Detta är en karusell som alla tjänar på, speciellt de saudiska prinsarna. Saudiarabien är välsignat med ett stort överskott av dessa – ungefär 9000 (nio tusen) prinsar, alla tillhörande det Saudiska huset. En prins har många hustrur, en hustru har många barn. En del av dem är vapenhandlare som automatiskt erhåller feta kommissioner av vapenmiljarderna. (De är lätt att räkna ut, en procent av 20 miljarder blir 200 miljoner. Och de skulle skratta åt en kommission på bara en procent.)
Prinsarna har därför ett stort intresse i detta arrangemang.
DET ÄR här som Israel kommer in i bilden.
Alla vapenaffärer Vita huset vill göra kräver Kongressens samtycke. I Kongressen härskar "Israels vänner" - den judiska och evangelistiska lobbyn - oinskränkt. Varje senator eller kongressman som stöter sig med dessa kan glömma att bli återvald.
När Israel höjer sin röst mot en vapenaffär med Saudiarabien då har Vita huset ett problem. Desto mer som det finns en viss logik i Israels invändning. Saudiernas flygbas i Tabuk ligger på bara några minuters flygväg från Israels hamnstad Eilat.
Vad skall man göra? Enkelt, ge oss vapen i gåva för att upprätthålla "maktbalansen" och vår "kvalitativa överlägsenhet över alla arabarméerna tillsammans".
Så, tillsammans med 20 miljardaffären med saudierna bestämde president Bush att det årliga amerikanska anslaget för militärhjälp till Israel skulle höjas från 2,4 miljarder till 3 miljarder. Detta betyder att under de kommande tio åren kommer Israel att få vapen till ett värde av 30 miljarder dollar.
Bortsett från den lilla delen av anslaget som Israel tillåts spendera på andra håll, måste denna enorma summa spenderas i USA. Ur ekonomisk synpunkt är gåvan till Israel verkligen en bra skjuts för den amerikanska vapenindustrin. Den kommer att berika vapentillverkarna, som ligger Bush så varmt om hjärtat. Det kommer också att visa amerikanerna hur deras kloke president skapar massor av fina nya jobb åt dem.
MEN DETTA är ändå inte slutet på historien.
Det skulle vara oacceptabelt att “stärka” Saudiarabiens härskare på ett sådant eftertryckligt sätt utan att ge någonting till de andra kungarna, presidenterna och emirerna som samarbetar med amerikanerna, Egytyen, Jordanien och emirernas Gulfstater förväntar sig även de sin del.
De nya vapenaffärerna kommer därför att uppgå till 40, 50 och Gud vet hur många mer dollarmiljarder.
Det är inte illa för vapentillverkarna, som hjälpte Bush att bli vald och som fortsätter att stödja honom. Inte dåligt för vapenhandlarna, prinsarna och alla andra som gör förtjänster, de korrupta regimerna i Mellanöstern (och Israel som åtminstone i detta avseende har lyckats att bli en integrerad del av regionen.)
ALLT DETTA skulle kunna vara underhållande, om det inte vore för de mörka sidan av denna karusell.
När jag var barn fick jag lära mig att en av de mest usla av människor är vapenhandlaren. Han skiljer sig fullständigt från alla andra slag av handlare eftersom hans handelsvara är död. Hans rikedom är indränkt i blod. Titeln “vapenhandlare” var vid den tiden en grov förolämpning, en av de värsta. En person skulle inte presentera sig som en sådan lika lite som han skulle erkänna att han vore en lejd mördare.
Men tiderna har förändrats. Vapenhandlaren är numera en respektabel person. Han kan vara en berömdhet, föremål för smicker av kvällspressen, en vän till politiker, en generös värd för medlemmar av regeringen.
Vapen har sitt eget liv. De strävar efter att förverkliga sina möjligheter. Deras uppgift är att döda. En general vars vapenförråd är fullt är benägen att fantisera om “krig denna sommar” eller “krig denna vinter”.
Vapnens möjlighet att döda blir hela tiden “bättre”, och dess tillverkare behöver provfält. För några dagar sedan avslöjade en av våra generaler i TV att enligt ett amerikanskt - israeliskt avtal är Israels armé förpliktigad att rapportera till den amerikanska militären om vapnens effektivitet. Till exempel “smarta“ bombers precision och flygplanens, missilernas, förarlösa flygplanens och stridsvagnarnas beteende, och alla de andra förstörelseredskapen vi använder i våra krig.
Varje “målbestämt mord” i Gaza eller användandet av klusterbomber i Libanon tjänar också som ett test. Förstörandet av ett bostadskvarter i Beirut, kvinnor och barns död som “oundviklig skada”, den pågående amputationen av kroppsdelar på grund av klusterbomber i södra Libanon – allt detta är statistiska uppgifter som är av betydelse att veta för de amerikanska vapentillverkarna, så att de kan förbättra sina produkter.
En affär är en affär, och varor är varor.
SAMMA VECKA som dessa enorma vapenavtal tillkännagavs talade Ehud Olmert om en dialog (ej tidsbestämd) om de (ej bindande) principerna för en slutlig överenskommelse. Condoleezza surrade åter omkring bland regionens huvudstäder, leende och pratande, omfamnande och pratande.
Saudiarabien antyder att man kanske kanske är redo att sätta sig ner med Israel vid "fredsmötets" bord, som kanske kommer att ske i höst. Detta är också avsett att göra det lättare för kongressen (d.v.s. den proisraeliska lobbyn) att bekräfta vapenavtalen.
Bushs folk har för femtioelfte gången tillkännagett att ett "möjligheternas fönster" nu är öppet. (Inte en "möjligheternas port", men ett fönster, som om ett fönster var till för att gå igenom snarare än att se igenom.)
All denna aktivitet påminner mig på något sätt om en annan historia om den vite elefanten.
En amerikansk miljardär hade satt sig i sinnet att skaffa sig en vit elefant för att imponera på sina likar. Men det är strängt förbjudet att exportera vita elefanter från Thailand eftersom de är så sällsynta.
En klipsk person lovade att skaffa honom en vit elefant, och berättade också hur han hade tänkt gå till väga. Han skulle måla elefanten grå innan han smugglade ut den.
Och sannerligen, vid den utlovade tiden anlände en stor bur, och ut kom en grå elefant. När den grå färgen skrubbats av uppenbarades en vit elefant. Men efter lite mer skrubbande visade det sig att även det vita var färg - elefanten var grå.
Uri Avnery
Lista över Uri Avnery artiklar på svenska.
(övers. fr. eng. Sven Börtz) upp