FÖRRA VECKAN gav James Wolfensohn en lång intervju för Haaretz. Han lättade sitt hjärta och summerade med förvånansvärd öppenhet sina månader som speciellt sändebud för USA, Ryssland, EU och FN ("Kvartetten") - samma jobb som nu har anförtrotts Tony Blair. Intervjun kunde ha kallats "En varning till Tony".

Bland annat avslöjade han att han praktiskt taget fick sparken av klicken neo-konservativa, vars ideologiske ledare är Paul Wolfowitz.

Wolfensohn och Wolfowitz har det gemensamt är att båda är judar och att de har samma namn, son av Wolf/varg, en i tysk version och en i rysk, och att båda har varit chefer för Världsbanken.

Men där slutar likheterna. Dessa två vargens söner är i nästan allting varandras motsatser. Wolfensohn är en tilldragande person som utstrålar personlig charm. Wolfowitz väcker nästan alltid motvilja. Detta var tydligt när de båda, efter varandra, var i tjänst för Världsbanken. Wolfensohn var mycket omtyckt, Wolfowitz var hatad. Den förre fick, vilket är sällsynt, förnyat förtroende, medan man gjorde sig av med den andre vid första tillfälle, skenbart på grund av en korruptionsaffär då han hade gett en astronomisk lön åt sin fästmö.

Wolfensohn skulle kunna spelas av Peter Ustinov. Han är en modern renässansman; framgångsrik affärsman, generös filantrop, f.d. olympier (fäktning) och flygvapenofficer (Australien). Medelålders började han spela cello (under inflytande av Jacqueline du Pre). Rollen som Wolfowitz kräver inte mer finess än den för en medelmåttig revolverman i en västern.

Men bortom personliga egenskaper finns det en djupgående klyfta mellan dem. För mig personifierar de två motsatta extremer av nutida judisk verklighet. Wolfensohn tillhör den humanistiska, universella, optimistiska, världsomfamnande strömningen i judendomen, en man av fred och kompromisser, en arvtagare till generationers vishet. Wolfowitz, å andra sidan, tillhör den fanatiska judendom som har vuxit fram i staten Israel och de samhällen förbundna med den, en man av förtryckande arrogans, hat och maktberusning. Han är radikal nationalist, även om det inte är helt tydligt om det är amerikansk eller israelisk nationalism, eller om han ens kan skilja mellan de två.

Wolfowitz är en standarbärare för de neo-konservativa, de flesta av dem judar, som drev USA in i Iraks träsk, stödjer krig över hela Mellanöstern, råder Israels premiärminister att inte ge upp någonting och är redo att slåss till den siste israeliske soldaten.

För att undvika missförstånd, jag känner ingen av de båda personligen. Jag har aldrig sett Wolfowitz och endast hört Wolfensohn en gång, vid ett möte i Jerusalem med Israels råd för utländska relationer. Jag erkänner att jag tyckte om vad jag såg av honom.

WOLFENSOHN ANLÄNDE till detta land några månader före Ariel Sharons "separationsplan". Han säger nu att separationen skulle ha lyckats, "om tillbakadragandet hade åtföljts av den andra delen av separationen, vilken, enligt vad jag förstår, skulle ha skapat en oberoende enhet som skulle ha blivit en palestinsk stat." Han tror (felaktigt, tror jag) att detta var Sharons avsikt, vilken han till skillnad från dennes efterföljare respekterar.

Wolfensohn föreställde sig en ekonomiskt blomstrande Gazaremsa, öppen i alla riktningar, en modell för Västbanken och en bas för den nya staten. För detta ändamål reste han 8 miljarder dollar. Till skillnad från andra idealister investerade han flera millioner av egna pengar i växthusen som lämnats kvar av bosättarna, i hopp om att göra dem till en grund för den palestinska ekonomin.

Han stod vid Condoleezza Rice sida under ceremonin då dokumentet undertecknades som skulle bereda vägen för en strålande framtid, avtalet om öppnandet av gränserna. Gränsövergångarna mellan Gaza och Israel skulle åter bli helt öppna. Israel åtog sig att äntligen fullgöra de åtaganden man åtog sig enligt Osloavtalet (och sedan dess brutit mot), att öppna den livsviktiga passagen mellan Gaza och Västbanken. Vid gränsen mellan Gaza och Egypten hade redan en EU-enhet tagit kontroll.

Sedan föll hela bygget samman. Passagen mellan Gaza och Västbanken förblev hermetiskt tillsluten. De andra gränspassagerna blev allt oftare stängda. Växthusens produkter (tillsammans med Wolfensohns investering) ruttnade och fick kastas bort. Gazaremsans sköra ekonomi rasade fullständigt, de flesta av de 1.4 miljoner invånarna hamnade i misär med över 50 % arbetslöshet. Det oundvikliga resultatet blev Hamas uppgång.

Wolfensohns kritik betonar gränsövergångarnas enorma betydelse. Stängningen av dem - skenbart av säkerhetsskäl - innebar döden för Gazas ekonomi och i dess förlängning hoppet om fredliga relationer mellan Israel och palestinierna. Före Hamas seger såg Wolfensohn med egna ögon den avskyvärda korruptionen som rådde över gränskontrollerna. Relationerna mellan israeler och palestinier var där öppet baserad på mutor. De palestinska produkterna kunde inte komma över gränsen utan att mutor betaldes till personerna på båda sidor som hade kontrollen.

Wolfensohn lägger en del av skulden för Hamas uppgång på Palestinska myndigheten - d.v.s. Fatah - som var genomsyrad av korruptionens cancer. Hamas seger i de demokratiska valen på Västbanken och Gazaremsan förvånade honom inte alls.

VAD FICK denne idealistiske person att avgå?

Han lägger största skulden på en person som tillhör Wolfowitz klick, Elliot Abrams. Liksom Wolfowitz är Abrams jude, neo-konservativ, radikal sionist, älskad av den israeliska högern. Han utnämndes av Bush till rådgivare för nationell säkerhet, ansvarig för Mellanöstern. I och med denna utnämning, säger Wolfensohn, "raserades alla delar av överenskommelsen som uppnåtts av Condoleezza Rice". Gränserna stängdes och Hamas tog över.

Wolfensohn anklagar öppet Abrams för att ha undergrävt honom i avsikt att få bort honom. Visserligen är inte Kvartetten under Abrams myndighet, men en person i hans ställning kan inte verka utan starkt amerikanskt stöd. Abrams drev honom att samarbeta med Ehud Olmert och Dow Weisglass, Sharons förtrogne, vars planer hotades av Wolfensohns aktiviteter. Vi skall komma ihåg att det var Weisglass som lovade att "lägga den palestinska saken i formaldehyd."

I Wolfensohns ögon kan båda sidor klandras för den nuvarande situationen, men tydligt klandrar han Israel mer eftersom Israel är den starkare och mer aktiva parten. Utan tvivel är Israel mycket viktigt för honom. Han har mycket sympati för Israel (Under första Världskriget var hans far soldat i de judiska bataljoner som sattes upp av brittiska armén och sändes till Palestina.) Han gav intervjun i en israelisk tidning i avsikt att ge uttryck för en allvarlig varning: tiden arbetar inte för oss. Den demografiska klockan tickar. Idag är Israel omgivet av 350 miljoner araber. Om 15 år kommer Israel att vara omgivet av 700 miljoner. "Jag ser inga argument som stödjer åsikten att Israels situation kommer att bli bättre."

Som expert på den globala ekonomin, med ett världsomfattande perspektiv, kunde Wolfensohn också peka på att USA:s betydelse i världsekonomin är under avtagande, medan nya giganter som Kina och Indien är på uppgång.

Vi israeler vill gärna tro att vi är världens centrum. Wolfensohn, en person med världsvid utblick, sticker en nål i denna egocentriska ballong. Redan nu, säger han, betraktar bara Väst Israel-Palestina frågan som så viktig. Större delen av världen är likgiltig. "Jag har besökt mer än 140 länder. Ni är inte en sådan stor sak där."

Även detta begränsade intresse kommer också att försvinna. Wolfensohn häller salt i såret: "En dag kommer då israeler och palestinier kommer att tvingas förstå att de är en andra klassens föreställning... Israelerna och palestinierna måste släppa tanken att de är en föreställning på Broadway. De är bara en pjäs i the Village. Off-off-off-off Broadway." Väl vetande att detta är det värsta man kan säga till en israel, tillägger han: "Jag hoppas jag inte hamnar i blåsväder för att jag säger detta, men vad tusan, det är vad jag tror och jag är redan 73 år gammal."

Jag tror honom - och vad tusan, jag är redan 83.

METAFOREN FRÅN teatervärlden är för mig än mer relevant än vad Wolfensohn föreställer sig.

Det som händer nu i den israelisk-palestinska konflikten är mest teater, och inte den bästa i stan.

Aktörerna dricker ur tomma glas, deklamerar texter som ingen tror på,

sätter på falska leenden och omfamnar varandra hjärtligt samtidigt som man avskyr varandra.

Den bästa scenen hittills var "Gazaseperationen". I motsats till vad Wolfensohn tror var den blott en föreställning, melodram när den är som bäst, regisserad av Sharon och bosättarnas ledare, armén och polisen. Många tårar, många omfamningar, många låtsasstrider. Denna vecka var föreställningen åter i media, med en stor propagandamaskin som försökte visa hur oerhörd smärtan var, hur de stackars evakuerade fortfarande är utan hus, hur många mer miljarder som fortfarande behövs. Slutsatsen man avsåg att visa var att det är omöjligt att avveckla bosättningarna på Västbanken.

Den nye skådespelaren på scenen, Tony Blair, utstrålar charm och godmodighet, omfamnar och kysser. Vi, publiken, vet att hans lott kommer att bli exakt densamma som sina föregångares. Liksom han var är Blair "Kvartettens speciella sändebud". Hans uppgifter är exakt desamma som de var för Wolfensohn före honom, mycket av ingenting. Han förmodas hjälpa palestinierna att bygga "demokratiska institutioner", efter att USA och Israel systematiskt har förstört de demokratiska institutioner som upprättades efter de senaste palestinska valen.

Han har omfamnat Olmert, kysst Tzipi Livni, lett mot Ehud Barak, och vi vet att de alla tre kommer att göra sitt yttersta för att störa hans uppdrag innan han når en position som skulle göra det möjligt för honom att förverkliga sin verkliga dröm, att föra fredsförhandlingar, så som han framgångsrikt gjorde i Nordirland.

Allt som händer nu är teater. Olmert låter förespegla att han verkligen vill “rädda Abu Mazen”, medan han gör det motsatta. På Bushs begäran tillät han att överföra tusen handeldvapen under mycket ståhej, från Jordanien till Abbas, så att denne kan bekämpa Hamas – mycket väl medveten om att för en vanlig palestinier kommer detta att se ut som samarbete med ockupanten mot motståndarna. Han utökar bosättningarna, behåller de “illegala utposterna” och blundar när armén hjälper bosättarna att sätta upp fler utposter. Det är ett säkert recept för att Hamas skall ta över även Västbanken.

Alla vet att det finns bara ett sätt att stärka Abu Mazen: att omedelbart börja snabba och praktiska förhandlingar för etablerandet av staten Palestina på alla de ockuperade områdena, med sin huvudstad i östra Jerusalem. Inte fler diskussioner om abstrakta idéer, som föreslagits av Olmert, inte ytterligare en plan (nr 1001), inte en “fredsprocess” som skall leda till “nya politiska horisonter”, och bestämt inte ännu en tom fantasi av stormästaren i hyckleri och skenhelighet, president Shimon Peres.

PJÄSENS NÄSTA scen, för vilken alla aktörerna nu håller på att lära sig sina roller, är det “internationella mötet” denna höst, enligt president Bushs scenario. Condoleezza kommer att vara ordförande och det är osäkert om huruvida Tony, den nye skådespelaren, kommer att tillåtas delta. Rollskrivarna rådslår fortfarande.  

Om hela världen är en estrad, som Shakespeare skrev, och alla män och kvinnor blott skådespelare som kommer in och som går ut, så är det än mer sant för Israel och för Palestina. Sharon gick ut och Olmert kom in, Wolfensohn gick ut och Blair kom in, och allting är, som Shakespeare skrev i en annan pjäs, “ord, ord, ord.”

Wolfensohn kan se på nästa del av pjäsen i filosofisk upphöjdhet. Vi som ingår i pjäsen kan inte tillåta oss det eftersom vår komedi är i verkligheten en tragedi.

Uri Avnery

upp

Lista över Uri Avnery artiklar på svenska.