Uri Avnery
14.7.07
Ett dumt krig.
EN DETEKTIV som försöker lösa ett brott frågar alltid "cui bono?" (vem tjänar på detta?). När vi försöker lösa förbrytelsen som kallas det andra Libanonkriget måste denna fråga stå först på listan.
Häromdagen, ett år efter kriget, ägnade israelisk media det mesta av sin tid till återblickande analys av kriget, timma efter timma av televisionstid, sida efter sida av tidningstryck.
När kriget bröt ut ställde all media upp för Olmert. Med undantag för några ensamma röster uppträdde media som en grupp kråmande cheerleaders vid en amerikansk fotbollsmatch. Demonstrationerna mot kriget stoppades undan. Inte att undra över att därför protesterna mot kriget under denna vecka fullständigt ignorerades, och att all kritik i media kom från höger.
Många bra frågor ställdes. Varför togs beslutet i en hast? Varför var inte armén redo? Varför var inte eftertrupperna förberedda för krig? Men en sak togs inte upp: varför det överhuvudtaget blev ett krig?
FRÅGA NUMMER 1: Vem tjänade på kriget?
För att förstå varför kriget utbröt är inte frågan vem som i praktiken tjänade på det. Den avgörande frågan är vem som skulle ha tjänat på företaget om det hade lyckats så som var planerat?
Den som hade mest att vinna var USA:s president. George Bush var redan fast i det irakiska träsket. Man var i desperat behov av en framgång i Mellanöstern.
Israels armé skulle krossa Hizbollah, ett förmodat ombud för Ondskans axel, och tillåta Foud Sinioras proamerikanska regering att ta kontroll över hela Libanon. Eftersom ingen betvivlade Israels armés enorma överlägsenhet över ett litet gerillaförband var detta vad som skulle ske inom några dagar.
Detta scenario inbegrep ett andra kapitel. Den segerrika israeliska armén skulle provocera Syriens armé, och efter ett kort krig skulle Bashar al-Assads regim bryta samman. Ondskans axel skulle ha krossats, amerikanska folkopinionen skulle ha blivit övertygade om att president Bushs "vision" hade blivit verklighet. "Demokrati" i Mellanöstern skulle med triumf ha varit på väg. Fiaskot i Irak skulle inte längre vara relevant.
Den andre som skulle ha tjänat på det skulle ha varit Ehud Olmert. Premiärministern som av en tillfällighet hade tagit över efter Ariel Sharon, och som intill dess hade varit en obetydlig spelare, skulle ha blivit erkänd som en framstående ledare, statsman och strateg. även fackföreningsbossen som Olmert hade satt till att leda militäretablissemanget, skulle ha vunnit.
Enligt detta scenario skulle hotet mot norra Israel ha eliminerats. Arsenalen av raketer skulle ha förstörts, Hizbollah skulle ha utplånats från kartan och en allians skulle ha bildats mellan Jerusalem och USA:s klient i Beirut. Och om också Syrien hade kollapsat skulle en idealisk situation ha uppnåtts. Hela hotet mot norra Israel, som har oroat Israels militärstrateger i decennier - cirkeln Irak, Syrien och Libanon - skulle ha neutraliserats. Olmert skulle ha trätt in historien som mannen som hade undanröjt den bibliska profetian i Jeremia 1:14, " Ja, från norr skall olyckan bryta in över alla landets inbyggare".
De som indirekt skulle ha kunnat tjäna på det skulle ha varit ledarna för Egypten, Jordanien och kanske även Saudiarabien. Palestinierna skulle ha blivit än mer isolerade i sin kamp än tidigare.
Vem drev vem in i kriget? Drev Bush Olmert eller drev Olmert Bush? år må gå innan vi säkert vet det, men det är inte så viktigt.
FRÅGA NUMMER 2: Vem har i praktiken tjänat på kriget?
Till allas förvåning misslyckades Israels armé med sin uppgift. Hizbollah blev inte slagna utan stod upp mot en militärmaskin som räknas som den femte starkaste i världen. Det längsta kriget i Israels historia slutade oavgjort. Så vem tjänade på kriget?
Inte Israel. Visserligen förstörde flygvapnet en stor del av Hizbollahs arsenal av långdistansraketer, men kortdistans raketerna bringade förstörelse bakom linjerna i Israel och avslöjade för hela arabvärlden hur utsatt Israel är för denna typ av vapen.
De två tillfångatagna soldaterna, som var den lögnaktiga anledningen till kriget, blev inte befriade. Visserligen har en internationell styrka installerats som en buffert mellan Hizbollah och Israel, vilket framställdes som en stor framgång. Men före kriget motsatte sig Israel hårdnackat installerandet av just en sådan styrka. Armén var rädd att förlora sin frihet att bekämpa Hizbollah. Nu försvarar FN-styrkan Hizbollah mot Israels armé lika mycket som den försvarar Israel mot Hizbollah.
Inte heller USA tjänade på kriget. Enligt rapporter som läckt från Washington gjorde Israels armés misslyckande Bush rasande. Israels militär var en besvikelse för honom. Under krigets gång hindrade Bush, med generös (och avskyvärd) hjälp av flera regeringar inklusive Tysklands, gång på gång ett eldupphör från att träda i kraft, i avsikt att ge Israel lite mer tid för att fullgöra sin uppgift. Det hjälpte inte.
Inte heller Hizbollah tjänade på kriget. Visserligen sågs deras ståndaktighet mot Israels armé som en heroisk handling som återupprättade hela arabvärldens värdighet. Hizbollahs förluster håller på att förvandlas till något gott. Men Hassan Nasrallah, som utstrålar utomordentlig integritet, fann det nödvändigt att inför folket erkänna att han inte skulle ha genomfört det inledande intrånget på Israels territorium om han hade vetat vad följderna skulle bli. Han bad det libanesiska folket om ursäkt för att ha gett Israel en förevändning för kriget som orsakade dem så mycket död och förstörelse.
Hizbollah är först och främst en del av den libanesiska scenen. Det främsta målet för Nasrallah är att säkerställa för Hizbollah - och sig själv - en dominerande position i sitt lands politiska system. Hans allianser med Syrien och Iran är konsekvenser av detta mål. Den shiitiska konspirationen och Ondskans terroraxel existerar bara i Georg W:s livliga fantasi.
Kriget har inte försvagat Hizbollahs position i Libanon. Detta underströks nyligen när Frankrikes president, Nicholas Sarkozy, inbjöd Hizbollah att ta del i en Libanesisk konferens i Paris. Men det verkar som kriget inte heller stärkte Hizbollah.
Har Iran vunnit? Efter att USA gjorde det en tjänst och förstörde Irak som i sekler har fungerat som en vägspärr mellan Iran och arabiska Mellanöstern, har Iran nu en fot både i Irak och i Libanon. Men det har också sina nackdelar. Situationen driver dess potentiella fiender, ledda av Egypten och Saudiarabien, till förebyggande åtgärder.
Slutsatsen blir att ingen har tjänat på detta krig, på all dess död och förstörelse. Enligt senaste räkningen blev under det 34 dagar långa kriget 1200 libanesiska civila och soldater och 119 israeliska soldater dödade. 4400 libaneser och 2250 israeler blev skadade. 300 tusen israeler och 1 million libaneser flydde från sina hem och 200 tusen har ännu inte återvänt.
FRÅGA NUMMER 3: Har Israel dragit några slutsatser?
I ett år har nu alla här varit upptagna med att "dra slutsatser". Från Winogradkommissionen till den sista reportern i TV.
Men detta är vad som föreges. Som ett resultat av tystnadens konspiration rörande de grundläggande frågorna om kriget är det fullständigt omöjligt att gå till botten med problemet.
Alla sysslar naturligtvis med återupprättandet av armén. Tack gode Gud för att allting har förändrats. Istället för den bevingade arméchefen har vi nu en befälhavare täckt med damm, Gabi Ashkenazi. Varje dag ser vi på TV brigaderna öva, soldater som kravlar bland törne och stridsvagnar som övar sina uppgifter. Så nästa gång (och alla tar det för självklart att det kommer att bli en nästa gång) kommer Israels armé att vara redo.
Ingen pekar på det absurda i detta spektakel. Armén var inte redo för det sista kriget, därför tränar den nu med stor bestämdhet - för det sista kriget. Slutsatserna har dragits från bristen på beredskap för den strid som varit, så nu är allting redo för den strid som varit.
Om det finns någonting som med säkerhet kan antas om nästa krig, om det blir något, är att det inte kommer att bli en upprepning av det senaste. Raketer kommer att spela en mycket större roll och kommer att nå mycket längre avstånd. Vapnen kommer att vara mer sofistikerade. Krigsskådeplatsen kommer att vara annorlunda.
Mycket har sagts om den valda regeringens oförmåga att stå upp emot armén i diskussioner om liv och död, starta ett krig och genomföra fälttåget. Folk känner en lättnad i det faktum att vi nu har en "erfaren" försvarsminister, Ehud Barak, tidigare arméchef, premiärminister och försvarsminister. Men skifte av personligheter medför nödvändigtvis inte en förändring av maktbalansen. även i framtiden kommer inte en bunt politiker som råkar vara medlemmar av regeringen våga gå emot den auktoritativa och beslutsamma militärledningens uppfattning, som alltid producerar en "professionell" underrättelserapport att understödja den.
Detta fenomen har följt med Israel sedan dess grundande. En stark ledare, som David Ben-Gurion och kanske Ariel Sharon, kan - kanske, kanske - i någon utsträckning rubba denna obalans. Men obalansen består.
Detta finner nu sitt uttryck i det ändlösa talet om "nästa krig", "krig denna sommar", "en missbedömning som kan medföra ett krig med Syrien", "den oundvikliga attacken mot Irans nukleära installationer", och så vidare. Det är armén som bestämmer den allmänna diskussionen. Och som den förre chefsrabbin i Frankrike beklagade nyligen i Jerusalem: "Fred har blivit ett fult ord i Israel".
Nästan alla krig är dumma. Det senaste kriget var dummare än de flesta. Nästa krig, om det blir något, kommer att bli än dummare.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz) upp