Uri Avnery
7.7.07
En israelisk kärlekshistoria.
INTE SEDAN Jesus Kristus uppståndelse har ett sådant mirakel skett, att en död kropp begravd i en grotta har kommit till liv igen.
Den "Jordanska möjligheten" gav upp andan för nästan tjugo år sedan. även innan dess var den aldrig riktigt vid god hälsa. Men 1988, en tid efter den första intifadans utbrott, begravdes den officiellt av ingen annan än hans majestät kung Hussein själv, han tillkännagav att han hade gett upp varje anspråk på Västbanken.
Det var en bedrövlig död. Det var ingen riktig begravning. Shimon Peres, en av dess föräldrar, låtsades att han inte kände den avlidna. Yitzhak Rabin vände ryggen till. Den kom ur damm, till damm återvände den.
Nu plötsligt tycks den ha kommit till liv igen. Tre vandrande "klottrare" hävdar att de med egna ögon sett den. Inte i Emmaus, där tre av Jesus apostlar såg sin återuppståndne mästare, men i Washington, världens huvudstad!
DEN ISRAELISKA kärlekshistorien med Hashimitdynastin började för tre generationer sedan. (Hashim var grundare till den familj i Mecka som profeten Muhammed tillhörde.)
Under andra Världskriget gjorde Irak uppror mot den hashimitiske kungen som installerats av britterna vid samma tid som de installerade en annan gren av familjen i Transjordanien. Den irakiske kungen och hans följe flydde till Palestina. Där välkomnades han varmt av de sionistiska ledarna som försåg honom med en hemlig radiostation på Carmelberget. Många år senare hörde jag detta från en av de inblandade, minister Eliyahu Sassoon.
Den brittiska armén återförde hashimiterna till makten i Bagdad. Men, vilket Sassoon med sorg tillade, de betalade tillbaka gott med ont. Omedelbart efter sin återupprättelse antog de en antisionistisk politik. För övrigt, den underjordiska organisationen Irgun samarbetade vid denna tid med britterna, och dess befälhavare David Raziel dödades i Irak under operationen.
Issam Sartawi, en av PLO:s ledare, flykting från Acre som växte upp i Irak, hävdade senare att när hashimiterna återvände till Bagdad organiserade britterna en massaker på judarna med avsikten att förskaffa dem nationalistisk popularitet. Dokumenten om denna ökända händelse är fortfarande dold i de brittiska arkiven.
Men relationerna med Hashimiterna fortsatte. Strax före kriget 1948 höll de sionistiska ledarna nära kontakt med kung Abdallah av Transjordanien. Mellan kungen och Golda Meir kläcktes många hemliga planer, men när det kom till kritan vågade kungen inte bryta med den arabiska solidariteten, och även han invaderade Palestina. Det har hävdats att detta gjordes i samordning med David Ben-Gurion. Och faktiskt, den nya israeliska armén undvek att attackera de jordanska styrkorna (utom i Latrunområdet, i ett försök att öppna vägen till det belägrade västra Jerusalem).
Samarbetet mellan Abdallah och Ben-Gurion bar den förväntade frukten. Territoriet som fördelades av FN till den förmodade palestinska arabiska staten delades upp mellan Israel och det namnändrade jordanska kungadömet (Gazaremsan gavs till Egypten). Den palestinska staten kom inte till existens och samarbetet mellan Israel och Jordanien blomstrade. Det fortsatte efter att kung Abdullah blev mördad i Jerusalems heliga helgedom och hans barnbarn, pojken Hussein, intog hans plats.
Vid den tiden stod den panarabiska nationalismen högt och Gamal Abd-el-Nasser, dess profet, var arabvärldens idol. Det palestinska folket som hade blivit berövat sin politiska identitet, såg också sin räddning i en allarabisk enhet. Det fanns en risk att den jordanske kungen när som helst kunde falla, men Israel förklarade att om detta skulle ske skulle Israels armé omedelbart gå in i Jordanien. Kungen satt kvar på sin tron med stöd av israeliska bajonetter.
Händelserna kulminerade under Svarta september (1970) när Hussein krossade PLO styrkorna i eld och blod. Syrierna kom till deras försvar och började gå över gränsen. I samförstånd med Henry Kissinger gav Golda Meir ett ultimatum. Om Syrien inte genast gjorde reträtt skulle Israels armé gå in. Syrien gav upp, kungen var räddad.
Mitt under krisen föreslog jag i Knesset att Israels regering skulle inta en motsatt ståndpunkt, att göra det möjligt för palestinierna på Västbanken att upprätta en palestinsk stat sida vid sida med Israel. Några år senare berättade Ariel Sharon för mig att han hade föreslagit detsamma under generalstabens hemliga överväganden. (Senare bad Sharon mig arrangera ett möte mellan honom och Yasser Arafat för att diskutera en plan att fälla regimen i Jordanien och göra landet till en palestinsk stat, istället för Västbanken. Arafat avstod från att möta honom och avslöjade förslaget för kungen.)
DEN JORDANSKA MÖJLIGHETEN var mer än ett politiskt koncept, det var en kärlekshistoria. I decennier var nästan alla Israels ledare förälskade i den, från Chaim Weizmann till David Ben-Gurion, från Golda Meir till Shimon Peres.
Vad hade Hashimitfamiljen som förtrollade det sionistiska och israeliska etablissemanget?
Under årens lopp har jag hört många argument som låtit rationella. Men jag är övertygad om att i grunden var det inte alls rationella skäl. Hashimitdynastins avgörande egenskap var - och är - ganska okomplicerad. De är inte palestinier.
Från dess första dag har den sionistiska rörelsen levt i fullständigt förnekande av den palestinska frågan. Så länge det var möjligt förnekade den existensen av det palestinska folket. Då detta har blivit löjligt förnekar den att det finns en palestinsk motpart för fredsförhandlingar. Under alla förhållanden förnekar den möjligheten av en livsduglig palestinsk stat bredvid Israel.
Detta förnekande har djupa rötter i sioniströrelsens undermedvetna och bland Israels ledare. Sionismen kämpade för att skapa ett judiskt nationalhem i ett land i vilket ett annat folk levde. Eftersom sionismen var en idealistisk rörelse genomsyrad av högtstående moraliska värden kunde den inte bära tanken på att den begick en historisk orättvisa mot ett annat folk. Det var nödvändigt att förtiga och förneka den känsla av skuld som detta faktum genererade.
De undermedvetna skuldkänslorna fördjupades genom 1948 års krig, i vilket mer än hälften av det palestinska folket skildes från sitt land. Idén om att göra Västbanken till en del av det hashimitiska kungadömet var byggt på illusionen att det finns inget palestinskt folk ("De är alla araber!), därför det kan inte lida någon orättvisa.
Den Jordanska möjligheten är en förmildrande omskrivning. Dess verkliga namn är "den Antipalestinska möjligheten". Det är detta allt handlar om. Allt annat är oviktigt
DETTA KAN förklara det egendomliga faktum att sedan kriget 1967 har inga ansträngningar gjorts för att förverkliga denna "möjlighet". Den Jordanska möjlighetens höga präster, som predikade den från varje kulle, lyfte inte finger för att få den till stånd. Tvärtom gjorde de allt för att hindra dess genomförande.
Till exempel, under Yitzhak Rabins första period som premiärminister, efter kriget 1973, hade Henry Kissinger den brillianta idén att återlämna staden Jeriko till kung Hussein. På så sätt skulle fullbordat faktum etablerats. Den hashimitiska flaggan skulle ha svajat över Västbankens territorium.
När utrikesminister Yigal Allon framförde förslaget till Rabin möttes han av ett orubbligt avslag. Golda Meir hade på sin tid lovat att nyval skulle hållas innan något ockuperat territorium återlämnades till araberna. "Jag är inte beredd att gå till val på grund av Jeriko!" utropade Rabin.
Detsamma hände när Shimon Peres uppnådde en hemlig överenskommelse med kung Hussein och tog det klara avtalet till premiärministern Yitzhak Shamir. Shamir kastade avtalet i papperskorgen.
("Ni står inför ett svårt val," skojade jag under en debatt i Knesset, "huruvida att inte återlämna de ockuperade territorierna till Jordanien eller att inte återlämna dem till palestinierna.")
EN AV de intressanta aspekterna i denna långa kärlekshistoria var att ingen av de israeliska älskarna någonsin gjorde sig besväret att se på problemet från den andres sida. I djupet av sina hjärtan avskydde de jordanierna lika mycket som de avskydde alla araber.
Vid mitten av 80-talet erhöll jag en inofficiell inbjudan till Jordanien, då officiellt fortfarande ett "fientligt land". Jag kom in på ett ganska tvivelaktigt pass, men väl där registrerades jag som israelisk journalist. Eftersom jag var den förste israel som öppet gick omkring i Amman utan att hemlighålla min identitet, tilldrog jag mig mycket uppmärksamhet inom högre kretsar.
En högre regeringstjänsteman inbjud mig till middag på en fin restaurang. På en pappersnäsduk ritade han en karta över Jordanien och förklarade för mig hela problemet i ett nötskal:
"Vi är omgivna av länder som är mycket olika varandra. Här är det sionistiska Israel, och här är det nationalistiska Syrien. På Västbanken florerar rasistiska tendenser, och i Libanon bredvid finns en konservativ sekteristisk regim. Här är Saddam Husseins sekulära regim i Irak och här är det gudfruktiga Saudiarabien. Från alla dessa håll strömmar idéer och folk in i Jordanien. Vi absorberar dem alla. Men vi kan inte gräla med våra grannar. När vi rör oss mot Syrien måste vi nästa dag göra en gest mot Saudiarabien. När vi går närmare Israel måste vi genast lugna Irak.
Den uppenbara slutsatsen, den Jordanska möjligheten var en dårskap redan från början. Men ingen av de israeliska ledarna fattade det. Som den vise Boutros Boutros-Ghali en gång berättade för mig: "Ni har i Israel de främsta experterna på arabiska affärer. De har läst varje bok och varje artikel. De vet allting och de förstår ingenting, eftersom de har aldrig levt en enda dag i ett arabiskt land."
GAMMAL KÄRLEK rostar aldrig. Den första intifadan ställde åt sidan den Jordanska möjligheten och Israels ledare flörtade med den Palestinska. Men deras hjärta var inte i den nya kärleken och de agerade som om drivna av en demon. Det förklarar varför inga seriösa ansträngningar gjordes för att uppfylla Osloavtalet och föra processen till sitt logiska slut, en palestinsk stat intill Israel.
Nu plötsligt talar folk igen om Jordanien. Kanske kan man be kung Abdallah II att sända sin armé in på Västbanken för att bekämpa Hamas? Kanske kan vi begrava "Tvåstatslösningen" med en jordansk-palestinsk federation som skulle tillåta Jordanien att ta över Västbanken igen?
Kungen blev förfärad. Det är precis vad han behöver! Att införliva den turbulenta och splittrade palestinska befolkningen i hans kungadöme! Att öppna gränsen för ny flod av flyktingar och immigranter! Han hade bråttom att dementera varje delaktighet i en sådan plan.
Federation? Det är möjligt, sa han, men först efter att en fri palestinsk stat har bildats, inte före dess och bestämt inte istället för. Sedan får medborgarna fritt besluta.
En berömd bok av den israeliske författaren Yehoshua Kenaz heter "Returning Lost Loves". Men det tycks som om denna gamla kärlek för alltid är förlorad.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)