9.6.07

40 dåliga år.

"Lugn har getts de utmattade / Vila för de arbetande / En blek natt döljer / Jezreeldalens fält / Dagg under och månen över / Från Kibbutz Bet-Alfa till Moshav Nahalal..."     

Detta sjöng vi när vi var unga. Nu är det show och nostalgi på TV, 50-talets barnungar sjunger pionjärsånger.

Tankarna flyter iväg. Vilka var pionjärerna, de första som sjöng dessa sånger?

De kom från rika hem i St. Petersburg, från shtetls i Galizien, söner och döttrar till universitetsprofessorer i Tyskland. De kunde ha farit till Amerika som de flesta emigranter på den tiden, men de drogs till ett avlägset land i öster, till ett stort nationellt äventyr. De levde i eländig fattigdom, arbetade hårt under en skoningslös sol som de inte var vana vid, och drömde om ett fulländat samhälle.

De var verkliga idealister. Det föll dem inte in att de skadade människor av ett annat folk. Araberna var för dem en del av det romantiska landskapet. I sin oskuldsfullhet trodde de att de bringade välsignelse och framsteg till alla landets invånare.

Idag, fyra eller fem generationer senare, ser det helt annorlunda ut. Deras oskuldsfullhet är glömd. Den har blivit till hyckleri, för att dölja plundring och förtryck.

Det är ett av resultaten av 40 års ockupation. De nuvarande bosättarna hävdar att de är efterträdarna till 20- och 30-talens pionjärer. De säger att de är dagens pionjärer. Dessa våldsamma tjuvar och ligister förväntar sig att vi skall se de gamla pionjärerna som deras andliga förfäder.

När vi lägger samman all den skada som ockupationen har gjort oss - också för oss och inte bara för de direkta offren, invånarna i de ockuperade territorierna - låt oss inte glömma det. Ockupationen förgiftar det nationella minnet. Den besudlar inte bara det nuvarande, men även det förflutna, inte bara i världens ögon, också i våra egna.

DET ÄR tillräckigt att se vad ockupationen har gjort den judiska religionen.

I min barndom blev jag hemma lärd att judendom var en human religion, ett "ljus för icke-judarna". Judendom betydde att avsky våld, att värdera det andliga över det mäktiga, att göra fiende till vän. En jude är tillåten att försvara sig själv - "Om någon kommer för att döda dig, döda då honom först", som den talmudiska föreskriften säger - men inte som en älskare av våld berusad av makt. 

Vad finns av detta kvar?

Nyligen sände mig bekymrade vänner några hårresande citat ur ett uttalande av rabbi Mordechai Eliyahu, tidigare sefardiske chefsrabbin i Israel och bosättarnas och hela den religiösa sioniströrelsens andlige ledare. I ett brev till premiärministern påbjöd rabbin att det är otillåtligt att ha medlidande med Gazas civilbefolkning om det riskerar israeliska soldater. Hans son Shmuel tolkade detta dekret på sin fars vägnar: om dödandet av 100 araber inte är tillräckligt för att stoppa avfyrandet av Kassamraketer mot Israel, då måste 1000 dödas, och om det inte är tillräckligt, så 10 000, så 100 000 och även en million. All detta för att stoppa Kassamraketerna, som under alla år inte har lyckats döda ett dussin judar.

Vilket är sambandet mellan denna "religiösa" syn och Gud som (1:a Moseboken 18) lovade att inte förstöra Sodom om 10 rättfärdiga kunde bli funna där?

Vilken är skillnaden mellan denna moral och den som fanns hos nazisterna som avrättade 10 gisslan för varje tysk soldat som dödades av motståndsrörelsen?

Rabbins påbud väckte inga reaktioner. Inga ramaskri hördes, varken från hans flock eller från allmänheten. Antalet rabbier som öppet stöder sådana metoder har stigit till hundratal. De flesta av dem kommer från bosättningarna. Detta är en "religiös" inställning som vuxit fram i ockupationens förgiftade atmosfär, en ockupationens religion.

Inte så konstigt att en människa med ett starkt religiöst samvete, Avraham Burg, tidigare talman i Knesset och chef för Jewish Agency, denna vecka tog avsteg från sionismen och krävde att definitionen att Israel är en judisk stat skulle avskaffas.

DET ÄR inte längre en nyhet att peka ut att ockupationen förstör Israels armé.

En armé kan inte längre uppfylla sin uppgift att försvara staten mot potentiella fiender när den under decennier har varit engagerad som kolonial polisstyrka. Man kan ge attraktiva namn åt dödspatruller - Team mango eller Persikogruppen - men vad det är kvarstår: ett instrument för brutalt dödande och förtryckande.

En officer som idag planerar att på fördolt maffiasätt döda en militant arab i Nablus kasbah kommer inte att i morgon klara att leda en stridsvagnstrupp mot en sofistikerad fiende. En armé som skjuter stenkastare, jagar barn i Balata flyktinglägers gränder eller fäller en-tons bomber på bostadshus, kan inte över en natt förvandlas till effektiv trupp på ett modernt slagfält i ett sista utvägens krig.

Man behöver inte läsa detta i Winogradkommitténs rapport. Det är tillräckligt att jämföra 1967 års befälhavare - folk som Yitzhak Rabin, Israel Tal, Ezer Weitzman, Dado Elazar och Matti Peled - med motsvarande personer idag. Efter att under 40 år ha gjort ett föraktfullt jobb mot ett försvarslöst folk attraherar armén inte längre unga människor som utmärker sig för eget tänkande och hög motivation, för djärvhet och begåvning. Den attraherar de medelmåttiga av de medelmåttiga.

Under Sexdagarskriget hade vi en liten sofistikerad armé som försvarade staten från den Gröna linjen, en gång beskriven av Abba Eban som "Auschwitz gränser". Denna armé behövde bara sex dagar för att besegra fyra arméer. Sedan dess, efter att territoriet utökades och ideala "säkerhetsgränser" uppnåddes, har armén blivit mycket större och dess budget många gånger utökad. Resultatet kunde ses under det andra Libanonkriget.

Ur militär synpunkt är ockupationen ett allvarligt hot mot statens säkerhet.

DÅ ÅTERSTÅR Högsta domstolen. Opinionsundersökningar visar att allmänheten skrattar åt Knesset och föraktar regeringen men respekterar Högsta domstolen som en demokratins bastion och källa till stolthet.

På sista tiden har det blivit uppenbart att det inte finns grund till detta. Kort efter att chefen för domstolen Aharon Barak avgått från sin post började hela det juridiska systemet att sjunka ner i ett träsk av intriger, anklagelser och förtal; inte bara i anonyma internetbloggar men även i uttalandena av den nye justitieministern, utnämnd av en premiärminister nertyngd av personliga korruptionsskandaler.

Hur har detta kunnat hända?

I nu många år har domstolen levt i en värld av illusioner. Domarna har blundat inför vad de själva har gjort. I tron att de är en demokratins och liberalismens pelare har de tillåtit utomrättsliga avrättningar. De har blundat medan tortyr har blivit rutin. De har skapat berg av sofistikerade argument att den monstruösa Muren är väsentlig för säkerheten, försökt dölja den uppenbara sanningen att dess huvudsakliga syfte är att beslagta mark för bosättningarna.

När den Internationella domstolen i Haag publicerade sin enkla, klara och odiskutabla uppfattning att Muren kränker internationell lag och flera konventioner vilka också har skrivits under av Israel, då bara ignorerade vår Högsta domstol det.  

En domstol som ljuger för sig själv inom ett område kan inte upprätthålla sin integritet inom andra. "Demokratins bastion" har underminerats och kan fullständigt falla samman.

Under tiden, lagboken är besudlad med rasistisk lagstiftning - från lagen som hindrar en israelisk medborgare att leva i Israel med en palestinsk make eller maka, till lagförslaget som denna vecka erhöll ett första godkännande i Knesset och som tillåter 80 medlemmar i Knesset att utesluta en Knessetledamot om denne yttrar, i eller utanför Knesset, kritik av kabinettets ministrar eller armébefälhavare.

DET KAN inte förnekas, 40 års ockupation har förändrat staten Israel bortom igenkännande.

Det är tydligt inom alla livets områden. Alla har de förgiftats.

18-åriga ungdomar av vilka de flesta har uppfostrats till moraliska människor av hyggliga föräldrar, blir inkallade till armén, träder in i sitt förbands brutala subkultur och blir indoktrinerade att rättfärdiga alla slag av brutalitet mot araberna. Endast ett fåtal individer har förmåga att motstå pressen. Efter tre år lämnar majoriteten armén som tuffa män med avtrubbat känsloliv. Brutaliteten på våra gator, dödandet kring diskoteken, ökningen av våldtäkter och våld inom familjen - allt detta har otvivelaktigt påverkats av ockupationens dagliga verklighet. Det är trots allt samma människors som begår det.

En polisman som sänds till Hebron och vägspärren i Hawara, som behandlar invånarna där som underlägsna varelser, som agerar sadistiskt eller överser med sina kamraters sadism - kommer han att bli en annorlunda person när han nästa dag återvänder till Tel Aviv, Haifa eller Shefa-Amr? Kommer han att vakna upp nästa morgon, mirakulöst, som en hängiven tjänare för sina kamrater medborgare i ett demokratiskt samhälle.    

Under många år nu har säkerhetstjänsten, polisen och armén ljugit om händelserna i de ockuperade territorierna. Lögn har blivit rutin. Få journalister i världen accepterar numera dessa uttalanden obetingat. Och när lögn blivit norm inom ett område stannar inte lögnaktigheten där. Arméns lögnare, polisen och inom de andra tjänsteområdena har blivit vana att ljuga om andra saker också.

Inom "territorierna" snurrar korruptionen. Militärregimens officerare tar av sig uniformerna och ger sig in i ljusskygga affärer. Affärsmagnater profiterar på förbindelser med dem. Detta är inte den enda källan till korruptionen som har blivit till statens fördärv, men det är helt visst en bidragande faktor.

OCKUPATIONEN ORSAKAR röta som tränger in i alla porer av den nationella organismen.

Efter 40 år finns det ringa likhet mellan staten Israel som den är idag och den stat som grundarna såg framför sig i sitt inre, en modell av social rättvisa, jämlikhet och fred. Grundarna drömde om ett modernt, upplyst, sekulärt, liberalt, socialt framstegsvänligt samhälle med en blomstrande ekonomi som kom alla till godo. Verkligheten har som vi vet blivit mycket, mycket annorlunda.

Det är sant att ockupationen inte kan beskyllas för allt. Före 1967 var den unga staten långtifrån perfekt. Men folk kände då att det var en tillfällig belägenhet. Saker kunde förändras och förbättras. När den israeliska republiken förvandlades till ett gryende israeliskt imperium började en dramatisk försämring.

VID SEXDAGARSKRIGETS slut hyllade hela världen oss. Lille modige David hade vunnit mot Goliat. Nu är det vi som ses som en hjärtlös brutal Goliat.

Bojkott mot Israel som tillkännagetts av flera utländska organisationer måste tända en röd lampa. I Självständighetsdeklarationen skrev Thomas Jefferson att varje nation måste uppföra sig med "en anständig respekt för mänsklighetens åsikter". Det är inte bara en fråga om etik utan även om praktiskt sunt förnuft. Att vi upprätthåller en ockupation som kränker internationell lag är att spotta en upplyst mänsklighet i ansiktet.

Israel uppväcker annorlunda förväntningar än Kongo eller Sudan. Men i åratal har nu hundratals millioner människor nästan dagligen sett ockupationens soldater, fullt beväpnade, misshandla en hjälplös befolkning. Den samlade effekten håller nu på att bli synlig.

Man kan behandla mänsklighetens åsikter med förakt, i andan av Stalins fråga "Hur många divisioner har Påven?" Men det är dumt. Internationell opinion kan uttrycka sig på tusentals olika sätt. Den påverkar det civila samhället och dess regeringars politik. Försöken till bojkott är bara tidiga symptom.

Men utöver alla de dåliga saker som ockupationen har bringat Israel, finns det någonting som angår var och en av oss. Varje mänsklig varelse vill vara stolt över sitt land. Ockupationen berövar oss det.

På 40-ÅRSDAGEN av ockupationen av östra Jerusalem ville en utländsk TV-station intervjua mig i de muslimska kvarteren i gamla staden. Vi gick Korsets väg / Via Dolorosa. Gatan var nästan helt öde. ägarna till affärerna som sålde antikviteter, dyrbara mattor och souvenirer stod i dörröppningarna och såg missmodiga ut och försökte locka in oss.

Då och då kom små grupper med turister förbi. Varje grupp åtföljdes av fyra säkerhetsvakter i vita overaller, två framför och två bakom. De höll alla en pistol i handen redo att öppna eld på en bråkdels sekund. Det var på det viset de promenerade på gatan.

Det är verkligheten i "Jerusalem återförenad och odelbar, i evighet Israels huvudstad", som den officiella parollen lyder, 40 år efter dess "befrielse".

Uri Avnery

 upp