13.1.07
Manaratorget i Ramallah.
DET VAR mitt på dagen. Specialtrupper maskerade som araber, åtföljda av bepansrade fordon och bulldozers, understödda av attackhelikoptrar, invaderade centrala Ramallah. Deras uppdrag var att döda eller tillfångata en militant Fatah medlem, Rabee’ Hamid. Mannen skadades men lyckades undkomma.
Som alltid myllrade platsen av folk. Manaratorget är hjärtat i Ramallah, fullt av liv med såväl människor som fordon. När folk förstod vad som hände började de att kasta sten på soldaterna som svarade med att skjuta vilt åt alla håll. Fyra människor som befann sig nära dödades och mer än 30 skadades.
Den rutinmässigt lögnaktiga arméns bulletin till pressen meddelade att de fyra hade varit beväpnade. Verkligen? En av dem var gatuförsäljaren Khalil al-Bairouti som brukade sälja varma drycker från en liten vagn på torget. En annan var Jamal Jweelis från Shuafat nära Jerusalem. Han hade kommit till Ramallah för att köpa nya kläder och sötsaker till sin brors förlovningsfest vilken var bestämd till dan därpå. När Jamal hörde att de annalkande bulldozrarna krossade fordon rusade han ut ur affären för att flytta sin bil.
Detta hände för nio dagar sedan. En “rutinoperation” lik så många andra som genomförs på de ockuperade palestinska territorierna nästan dagligen. Men denna gång förorsakade det internationell uppmärksamhet eftersom samma dag skulle Ehud Olmert träffa Egyptens president Husni Mubarak i Sharm el Sheikh. Värden var djupt förolämpad. Avskyr israelerna honom så mycket att de så tanklöst låter dra vanära över honom i sitt folks och arabvärldens ögon. Vid slutet av mötet gav han utlopp för sin vrede på ett otvetydigt sätt inför Olmert som muttrade några matta ord av ursäkt.
I Israel började det gamla vanliga spelet att skylla på någon annan, känt som “täcka häcken”. Vem var ansvarig? Som vanligt någon långt ner i hierarkin. Premiärministerns folk misstänkte först att försvarsministern, Amir Peretz, hade gjort det för att ställa till det för Olmert. Peretz förnekade all kännedom om att ett angrepp skulle ske och skyllde på arméchefen som enligt Peretz antydan önskade såväl Olmerts som hans fall. Arméchefen förde vidare ansvaret till chefen för Centralfronten, Ya’ir Naveh, en general som bär kippa och allmänt är känd som synnerligen brutal och med extrema högeråsikter. Till slut beslöts det att någon officer längre ner hade tillstyrkt operationen, och att ansvaret var dennes.
Även om man tror på alla dessa förnekanden – jag gör det definitivt inte- är bilden inte mindre oroande: en kaotisk armé, ingen ordning, där varje officer kan göra vad han tycker är lämpligt (eller olämpligt).
TVÅ DAGAR senare besökte min hustru Rachel och jag platsen. Det var tidigt på kvällen. Under återkommande duggregn vimlade åter igen Manara(“fyrtorn”)torget med folk. Trafiken var igenkorkad på alla de sex gator som leder fram till torget.
Zacharia, vår palestinske vän som ledsagade oss, var mycket orolig. Han sökte övertala oss att inte gå dit så här snart efter vad som hade hänt. Men ingenting hände.
Affischer med Arafat hängde på pelaren i mitten av torget och på några väggar. I en liten affär fanns foton på Saddam Hussein. På en av väggarna fanns en arg graffiti: “Vi behöver inte er hjälp!” (Amerikanarnas? Européernas? Hjälporganisationernas?)
De fyra lejon som omger pelaren på torget såg på mig förtvivlade och hjälplösa. Ett av dem har en klocka på benet. Formgivaren hade placerat klockan som ett skämt och kinesen som var kontrakterad att utföra skulpturerna enligt modellen gjorde exakt det.
Till slut gick vi in på ett café. Medan vi satt där och avnjöt kaffet slocknade ljuset. Innan vi hann oroa oss tände folk omkring oss sina cigarettändare och mobiltelefoner. Efter några minuter kom ljuset igång igen.
På väg tillbaka till hotellet på en sidogata tog vi taxi. Föraren som inte visste vi var israeler talade under hela färden i telefon med sin bror på arabiska. Han avslutade samtalet med tre ord: “Yallah. Lehitraot. Bye.” Yallah arabiska. Lehitraot (“vi ses”) hebreiska. Bye engelska.
NÄR VI berättade för våra vänner i Tel-Aviv att vi skulle åka på en konferens i Ramallah tyckte de att vi var från vettet. "Till Ramallah? Just nu efter vad som hänt där?"
Konferensens arrangörer - Fakulteten för israelisk-palestinsk fred, en internationell grupp av akademiker - tvekade även de. Konferensen var arrangerad sedan länge men kanske vore det bäst att skjuta upp den ett par veckor? Var det klokt att låta israeler komma till Ramallah mindre än 24 timmar efter dödandet?
Till slut beslöts det, helt riktigt, att detta var precis rätt tid och rätt plats för konferensen. Representanterna för 23 palestinska, 22 israeliska och 15 internationella organisationer inhystes under tre dagar på ett hotell i Ramallah för att träffas, äta tillsammans och diskutera det enda ämne som fanns i allas tankar: hur kan vi tillsammans agera för att få ett slut på den ockupation som dagligen skapar sådan fasa likt dödandet på Manaratorget?
Det var också av en annan anledning viktigt att hålla konferensen på denna plats. Sedan mordet på Yasser Arafat har kontakterna mellan israeliska och palestinska fredskrafter på högre nivån tunnats ut. Till skillnad från Arafat [i förbigående, Uri Dan, Sharons förtrogne, skingrade nyligen varje tvivel på ett den tidigare palestinske presidenten verkligen blev mördad] tycker Mahmoud Abbas tydligen inte att de är så viktiga. Det är en av anledningarna, en av många, för den pessimism som har infekterat delar av fredsrörelsen.
Därför var själva faktum att en sådan konferens skedde av stor betydelse. Israeler, palestinier och internationella aktivister träffades och var tillsammans, föreslog ageranden och gav uttryck för de gemensamma målen. På konferensens andra dag delade man sig i mindre arbetsgrupper där deltagare från Tel-Aviv, Hebron, Nablus, New York, Barcelona, Kfar-Sava förde fram idéer för gemensamma aktioner.
Där förekom även stormiga debatter, inte mellan israeler och palestinier, utan åsiktsskillnader som inte följde nationella linjer. Den viktigaste var ifall den huvudsakliga ansträngningen skulle ägnas ageranden inom landet eller utanför.
Representanten för en israelisk grupp argumenterade med emfas att det fanns ingenting att göra inom landet, att alla ansträngningar skulle fokuseras på att vinna en internationell opinion för en världsomfattande bojkott, likt den som hade varit så framgångsrik mot Sydafrika. Som svar argumenterade en palestinsk delegat för att det viktigaste var att påverka den allmänna opinionen i Israel, som var ockupanten. Även jag talade för att den huvudsakliga ansträngningen skulle riktas mot Israel, även om aktioner utomlands också kan gagna saken. Energiskt motsatte jag mig idén om en allmän bojkott mot Israel eftersom - bland annat - det skulle föra folk i armarna på högern. (Dock stöder jag idén om bojkott mot speciella mål tydligt förbundna med ockupationen, som bosättningarna, leverantörer av viss militärutrustning, universitet med filialer i de ockuperade territorierna etc.)
NÅGRA DAGAR senare tog ett jämförligt möte plats i Spaniens huvudstad. Men det fanns en skillnad mellan de två konferenserna - likt skillnaden mellan Solportens plats i Madrid och Manaratorget i Ramallah.
Madrid såg en församling av respektabla personligheter, medlemmar av Knesset (inklusive anhängare av den regering som är ansvarig för blodsutgjutelsen i Ramallah, en av dem representant för ett neo-fascistiskt parti) tillsammans med några bemärkta personer från Palestinska myndigheten och deras kollegor från arabstater och andra länder. I Ramallah kom veteraner från kampen för fred tillsammans, folk som hade stått pall åtskilliga gånger i moln av tårgas och skott av gummimantlade kulor. En grupp med palestinier och israeler som anlände sent på konferensens första dag, kom direkt från en demonstration i Bil'in där armén hade använt vattenkanon, tårgas och gummikulor.
Gästerna i Madrid hade kommit med flygplan. Gästerna i Ramallah hade det mycket besvärligare att komma fram. Israelerna var tvungna att pinas genom vägspärrar på vägen dit och än mer på vägen tillbaka. Israeler (undantaget bosättare) bryter mot lagen när de reser till de ockuperade territorierna. Men för palestinierna var det mångfalt svårare att ta sig till Ramallah. En gäst från Nablus berättade att han var tvungen att åka hemifrån klockan 02.00 för att kunna vara på konferensen klockan 11.00. Deltagaren från Tubas, nära Nablus, tillbringade åtta timmar på vägarna och vid vägspärrarna - åtskilligt längre tid än det tar att resa från Tel-Aviv till Madrid.
Madridkonferensen täcktes utförligt i israelisk media, dag för dag. Konferensen i Ramallah nämndes inte med ett ord i någon israelisk tidning, TV eller radio, med undantag för en mening i en skvallerkolumn i Maariv: "Uri Avnery har tillfälligt bosatt sig i Ramallah".
KONFERENSEN I MADRID var relevant främst som ett bevis på att palestinska och israeliska politiker kan träffas trots allt som har hänt. Vilken betydelse hade mötet i Ramallah?
I det förflutna har jag tagit del i många liknande konferenser som inte har burit frukt. Också denna gång är svårigheterna enorma. Men mer än någonsin är det uppenbart att samfällda aktioner måste ske mot ockupationen, konsekventa och väl planerade.
Om fem månader kommer ockupationen att ha pågått i 40 år - kanske den längst pågående militärockupationsregim som världen någonsin sett. Vid konferensen fanns en allmän samstämmighet om att alla krafter måste koncentreras till en omfattande kampanj för att markera detta skamliga datum och dra uppmärksamheten till ockupationens orättfärdighet och den skada den gör inte bara för palestinierna men också för israelerna, föra tillbaka Gröna Linjen till det allmänna medvetandet, att agera mot vägspärrarna och mot Annekteringsmuren och för befrielsen av fångarna på båda sidor. För detta ändamål beslöt konferensen att upprätta "en Israelisk-Palestinsk-Internationell Koalition för ett Slut på Ockupationen".
Fortsättningen kommer att bero på viljestyrkan, modet och uppoffrandet hos alla fredskrafter, och deras förmåga att samarbeta bortom vägspärrarna, murarna och staketen - vars mål det just är att förhindra ett sådant samarbete.
Tiden pressar på. Kanske är det därför ett av lejonen på Manaratorget har en klocka.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)
Översättarens länk:
Fakulteten för israelisk-palestinsk fred.