Metod i galenskapen.

NäR EN premiärminister just har förlorat ett krig, ständigt är jagad av korruptionsanklagelser och ser sina popularitetssiffror falla - vad kan han göra?

Han kan sätta igång provokationer.

En provokation avleder uppmärksamhet, genererar rubriker, skapar en illusion av makt, utstrålar en känsla av ledarskap.

Men en provokation är ett farligt instrument. Det kan förorsaka oåterkallelig skada.

PROVOKATION NR 1: Norra gränsen.

Längs norra gränsen går ett staket. Men inte överallt följer staketet exakt den erkända gränsen (den så kallade Blå linjen). Av topografiska skäl går gränsen på några ställen några tiotals meter söder därom.

Detta är situationen i teorin. Under årens gång har båda sidor blivit vana att betrakta staketet som den verkliga gränsen. På den libanesiska sidan brukar byborna fälten fram till gränsen, åkrar som kan betraktas som deras egendom.

Nu har Ehud Olmert beslutat att utnyttja situationen och låta visa att han är den store oövervinnelige krigaren. Ammunition som nyligen hittades några meter från den Blå linjen tjänar som anledning. Israels armé hävdar att ammunitionen fördes dit för några dagar sedan av Hizbollahkrigare förklädda till getherdar. Enligt Hizbollah är det gamla bomber som funnits där sedan före det senaste kriget.

Olmert sände soldater till andra sidan staketet för att utföra en "Hissuf" ("exponering") - ett av dessa nya hebreiska ord påhittade av arméns "ordtvätteri" för att försköna otäcka saker. Det betyder fullständig uppslitning av träd för att förbättra sikten och underlätta beskjutning. Armén använde det vapen som blivit staten Israels varumärke: den bepansrade bulldozern.

Libanesiska armén sände en varning att de skulle öppna eld. När detta inte hade någon effekt sköt de flera salvor över huvudet på de israeliska soldaterna. Israeliska armén svarade med att avfyra åtskilliga granater från stridsvagnar mot den libanesiska positionen och vips hade vi vår "händelse".

Hela affären erinrar väldigt mycket om Ariel Sharons metoder på 60-talet när han var chef för Norra kommandots operationer. Sharon blev expert på att provocera den syriska armén i den demilitariserade zon som vid den tiden fanns mellan de två länderna. Israel hävdade suveränitet över dessa områden, medan Syrien hävdade att det var en neutral zon som inte tillhörde någondera staten och i vilken de arabiska bönder som ägde marken var tillåtna att sköta sina fält.

Enligt vad det sägs utnyttjade Syrien sin kontroll av höjderna varifrån de israeliska byarna i dalen nedanför kunde överblickas. Gång på gång terroriserade de ondskefulla syrierna (syrierna var alltid “onda”) de hjälplösa kibbutzerna med granater. Denna myt, vilken alla israeler vid den tiden trodde på, tjänade som anledning till ockupation av Golanhöjderna och deras anslutning till Israel. även idag för man utländska besökare till en observationspost på Golanhöjderna och visar de försvarslösa kibbutzerna nedanför.

Sanningen, som sedan dess har avslöjats, var något annorlunda. Sharon brukade instruera kibbutzfolket att gå till sina skyddsrum och sedan låta en bepansrad traktor köra in i den demilitariserade zonen. Förutsägbart blev den beskjuten av syrierna. Israeliskt artilleri, som bara väntade på denna signal, öppnade sedan ett massivt bombardemang mot de syriska ställningarna. Där var dussintals sådana “händelser”.

Nu användes samma metoder av Sharons efterföljare. Soldater och bulldozers går in på området, libaneserna skjuter, israeliska stridsvagnar beskjuter dem.

Vad har denna provokation för politisk betydelse? Den libanesiska arméns svar till Fuad Siniora, USA:s älskling och Hizbollahs motståndare. Under andra Libanonkrigets efterspel blev denna armé utplacerad längs gränsen på uttrycklig begäran av Israels regering, detta proklamerades av Olmert som en stor israelisk framgång. (Innan dess hade den israeliska arméns befälhavare hårdnackat motsatt sig idén att stationera libanesiska eller internationella trupper i detta område, vilket skulle kunna hindra hans handlingsfrihet.

Så vad är syftet med denna provokation? Detsamma som med alla Olmerts senare handlingar, att erhålla popularitet för att överleva vid makten, i detta fall genom att skapa spänning.

PROVOKATION  NR 2: Tempelberget.

Islam har tre heliga städer, Mecca, Medina och Jerusalem. I Mecca träffades denna vecka ledarna för Fatah och Hamas för att få ett slut på det ömsesidiga dödandet och upprätta en gemensam regering. Medan den bekymrade palestinska allmänhetens uppmärksamhet var inriktad på detta, slog Olmert till i Jerusalem.

Som förevändning tjänade "Mugrabiporten", en ingång till Haram- Al-Sharif , (Tempelberget), den stora plats där al-Aqsa moskén och Klippmoskén är belägna. Då denna port på Västra muren är belägen ovanför området nedanför, kan man nå den endast via en bro eller en ramp.

Den gamla bron rasade samman för en tid sedan och ersattes med en tillfällig konstruktion. Nu plockar "Israels fornminnesmyndighet" ner den tillfälliga bron och ersätter den med, som det sägs, en permanent byggnation. Men arbetet ser ut att vara mycket mer omfattande.

Som man kunde ha förväntat sig utbröt genast upplopp. 1967 annekterade formellt Israel detta område och gjorde anspråk på suveränitet över hela Tempelberget. Araberna och omvärlden har aldrig erkänt denna annektering. I praktiken styrs Tempelberget av den islamska Waqf (muslimskt område).  

Israels regering hävdar att bron är skild från Tempelberget. Muslimerna hävdar att bron är en del av det. Bakom denna strid finns det en dold arabisk misstanke att installationen av en ny bro endast är en täckmantel för någonting annat som sker under ytan.

Vid Camp David mötet 2000 ställde Israel ett underligt förslag, att lämna själva området till muslimerna, men med israelisk suveränitet över allting under områdets yta. Detta stärkte muslimerna i tron att israelerna avsåg att gräva under bergets yta för att finna spår av det judiska tempel som blev förstört av romarna för 1936 år sedan. Några trodde att den verkliga avsikten var att orsaka att de islamska helgedomarna kollapsade så att ett nytt tempel kunde byggas på deras plats.

Dessa misstankar närs av det faktum att de flesta israeliska arkeologerna alltid har varit den officiella propagandans lojala fotfolk. Sedan den moderna zionismens uppkomst har de engagerat sig i en desperat ansträngning att finna arkeologiska bevis för den historiska sanningen i Gamla Testamentets historier. Hittills har de förblivit tomhänta. Det finns inga arkeologiska bevis för uttåget från Egypten, erövringen av Kanan eller Sauls, Davids eller Salomons kungadömen. Men i sin angelägenhet att bevisa det obevisbara har arkeologerna förstört många lager från andra perioder. (För de flesta arkeologer och historiker utanför Israel, och en del inom Israel, är Gamla Testamentets historier inget annat än heliga myter.)   

Men det är inte den viktigaste sidan av den nuvarande affären. Man kan argumentera till tidens ände om ansvaret för Mugrabibron eller vad det möjligen är som arkeologerna är ute efter. Men det är omöjligt att betvivla att detta är en provokation. Den satte igång likt en överraskande militäroperation, utan samråd med den andra sidan.

Ingen vet bättre än Olmert vad som kunde förväntas. Han var som borgmästare i Jerusalem ansvarig för 85 människors död, 96 palestinier och 16 israeler, vid en liknande provokation när han "öppnade" en tunnel nära Tempelberget. Och alla kommer ihåg att den andra Intifadan började med den provocerande "visiten" av Ariel Sharon på Tempelberget.

 Detta är en provokation mot 1.3 miljarder muslimer och särskilt mot arabvärlden. Det är en kniv i ryggen på den "moderate" Mahmoud Abbas med vilken Olmert säger sig vara redo att ha en "dialog", och detta just i det ögonblick som Abbas uppnådde en historisk överenskommelse med Hamas för att skapa en nationell samlingsregering. Det är också en kniv i ryggen på kungen av Jordanien, Israels allierade, som ser sig själv som den traditionelle beskyddaren av Tempelberget.

Varför? För att visa att Olmert är en stark ledare, Tempelbergets hjälte, beskyddaren av nationella värden och en som fullständigt struntar i vad omvärlden tycker.

PROVOKATION NR 3: Efter att Haim Ramon fällts för otillbörligt beteende blev posten som justitieminister vakant. Med ett överraskande slag, efter att ha lagt ut dimridåer genom att sprida ut namn på acceptabla kandidater, utnämnde Olmert för posten en professor som är en öppet och högljutt fiende till Högsta domstolen och till Riksåklagaren (Attorney General).

Högsta domstolen är nästan den enda regeringsinstitutionen i Israel som ännu har förtroende hos en stor del av allmänheten. Den förre domstolspresidenten, Aharon Barak, sa en gång till mig: Vi har inga trupper. Vår makt är uteslutande baserad på allmänhetens förtroende." Nu har Olmert utsett en justitieminister som under lång tid och med mycket oväsen har engagerat sig i att förstöra detta förtroende. Det tycks verkligen som om detta är hans främsta intresse i livet, enda sedan han misslyckades med att få en nära vän, en kvinnlig professor, invald i Högsta Domstolen.

Man kan i detta se en ansträngning av Olmert, en politiker som efter sig drar ett långt tåg av korruptionsaffärer (av vilka flera just nu undersökes av polis och av Knessets och allmänhetens ombudsman (State Comptroller) för att underminera undersökarna, Riksåklagaren och domstolarna. Det tjänar också som en hämnd mot domstolen som vågade fälla Ramon, hans vän och allierade. Självklart konsulterade han inga inom det juridiska systemet. Inte med Riksåklagaren (vars officiella titel är "Regeringens juridiske rådgivare") ej heller med Högsta Domstolens President, Dorit Beinish, som han inte kan tåla.

Jag är inte oreserverat en beundrare av HD. Den är ett hjul i ockupationens maskineri. Den kan inte litas till vid sådant som målbestämda mord, separationsmuren, förstörelsen av palestinska hem och de hundratals andra fall över vilka det falska baneret "säkerhet" vajar. Men den är den sista bastionen för mänskliga rättigheter inom det egentliga Israel.

Utnämnandet av den nye ministern är ett angrepp mot Israels demokrati och är därför inte mindre farligt än de två andra provokationerna.

VAD HAR de tre gemensamt? Först av allt, deras ensidiga karaktär. Fyrtio års ockupation har skapat en mentalitet som förstör all önskan och all förmåga att lösa problem genom ömsesidig förståelse, dialog och kompromiss.

Såväl i utländska som inrikes relationer är det Maffiametoder som råder: våld, plötsliga slag, målbestämda mord.

När dessa metoder praktiseras av en politiker jagad av korruptionsaffärer, en hämningslös krigsmånglare som slåss för överlevnad på alla tillgängliga sätt - är detta verkligen en mycket farlig situation.

Uri Avnery

övers. fr. eng. Sven Börtz

övers. länkar:

Waqf

State Comptroller

targeted assassinations/killings/eliminations