27/1/07
"Om Arafat hade levt..."
"OM ARAFAT hade levt..." allt oftare hör man den frasen vid samtal med palestinier, men även med israeler och andra.
"Om Arafat hade levt skulle inte det som nu händer i Gaza hända..." - "Om Arafat hade levt så hade vi haft någon att tala med..." - "Om Arafat hade levt skulle inte islamsk fundamentalism ha spridits bland palestinierna och den skulle inte ha fått så stor kraft i grannländerna!"
Under tiden kommer den obesvarade frågan upp igen: Hur dog Yasser Arafat? Blev han mördad? Om så, vem mördade honom?
På hemväg från Arafats begravning 2004 råkade jag träffa Jamal Zahalka, medlem av Knesset och doktor i farmakologi. Jag frågade honom om han trodde att Arafat hade blivit mördad. Zahalka svarade tveklöst: "Ja!" Det var också den känslan jag hade. Men en aning är inget bevis, bara en produkt av intuition, sunt förnuft och erfarenhet.
Nyligen fick vi en viss bekräftelse. Strax innan sin död publicerade Uri Dan, som varit Sharons lojala språkrör i nästan 50 år, en bok i Frankrike. I den finns en rapport om ett samtal Sharon berättade för honom om, ett samtal med president George W. Bush. Sharon frågade om tillstånd att döda Arafat, och Bush gav honom det, med förbehållet att det måste göras omöjligt att avslöja. När Dan frågade Sharon huruvida det hade blivit utfört svarade Sharon: "Det är bäst att inte tala om det." Dan tog detta som en bekräftelse på att det hade utförts.
Säkerhetspolis i många länder har gifter som är allt utom omöjliga att upptäcka. Mossad försökte döda Khaled Mashal, ledare för Hamas, mitt på dagen på en stor gata i Amman. Han kunde räddas endast efter att Israels regering tvingades lämna ut motmedel mot giftet som hade använts. Viktor Yushchenko, Ukrainas president, blev förgiftad och räddades först när symptomen hade identifierats av experter. Nyligen blev en rysk ex-spion, Aleksander Litvinenko mördad med polonium-210. Och hur många fall har inte upptäckts?
Finns det bevis på att Arafat blev mördad av israeler eller andra agenter? Nej, det finns inga sådana. Den här veckan träffade jag åter MK Zahalka och både han och jag kunde enas om att misstanken vuxit starkare, tillsammans med övertygelsen om att Arafats frånvaro nu märks mer än någonsin.
OM ARAFAT hade varit i livet skulle det ha funnits en tydlig motpart för förhandlingar med det palestinska folket
Den påstådda avsaknaden av en samtalspartner tjänar för Israels regering som officiell förevändning för dess vägran att påbörja fredsförhandlingar. Varje gång Condoleezza Rice eller någon annan av Bushs papegojor talar om behovet av att "återuppta dialogen" (tala inte om "förhandlingar") för "en slutlig lösning" eller "permanent uppgörelse" (tala inte om "fred") så är det det svar som ges av Tsipi Livni, Ehud Olmert & Co.
Dialog? Med vem? Ingen mening att tala med Mahmoud Abbas eftersom han är oförmögen att göra sin vilja gällande hos det palestinska folket. Han är ingen Arafat nummer två. Han har ingen makt. Och vi kan ju omöjligen tala med Hamasregeringen eftersom den tillhör Bushs "ondskans axel". Så vad vill du kära Condi?
Tsipi Livni, Condis nya kamrat, går än längre: vid miljardärernas sammansvärjnings möte i Davos varnade hon öppet Abbas att inte göra någon "kompromiss med terroristerna". En varning i rätt ögonblick. Desperat att skapa en trovärdig palestinsk motpart hade Abbas just flugit till Damaskus för att träffa Kahled Mashal. Således hade han därmed öppet medgett att ingenting kan göras utan Hamasledaren, som har blivit ett slags över-president.
Livni upptäckte genast faran och skyndade att torpedera Abbas avsikter. Ingen dialog med Abbas eller Hamas. Ingen dialog med en palestinsk samlingsregering, liksom inte någon dialog med Abbas eller Hamas. Är det OK kära Condi?
OM MAN vill se verklig glädje skall man se på ansiktena på de israeliska korrespondenter som varje kväll på TV rapporterar om händelserna i Libanon.
Vilken njutning! De "kristna och sunnis" attackerar shiitiska studenter vid Arabiska universitetet i Beirut och dödar dom! När som helst kan ett nytt inbördeskrig bryta ut! Se, en kvinnlig sunnistudent intervjuad i TV säger att "Nasrallah är värre än Olmert!" Se på henne igen! Och igen! Och igen!
"När två grälar skrattar den tredje", säger ordspråket. När en arab dödar en arab - om det är i Bagdad, Gaza eller Beirut - strålar Israels regering och kommentatorerna i media. Det har varit ett dominerande tema i Israels tanke sedan statens grundande och före dess: när araber slåss med varandra är det bra för oss.
I krig kan detta vara vettigt. En tvist mellan dina fiender är en gåva till dig. Under 1:a Världskriget sände tyskarna tillbaka Lenin till Ryssland i den berömda förseglade vagnen, i hopp om att så splittring mellan Ryssland och dess allierade Frankrike och Storbritannien. I kriget 1948 räddades vi tack vare att Egyptens och Jordaniens arméer var mer intresserade av att tävla med varandra än med oss. På 80-talet sände Israels armé officerare till norra Irak för att hjälpa Mustafa Barzani att skära av den kurdiska delen från Saddams land.
Det är en bra strategi i krig som stater har följt sedan historiens början. I det avseendet är Israel inget undantag. Frågan är om detta också är en bra strategi när man vill uppnå fred?
OM - "OM" med stora bokstäver - Israels regering önskar fred, skulle den ha antagit den motsatta strategin.
På 50-talet när David Ben-Gurion gjorde sitt bästa för att så split mellan Egypten, Syrien och Irak, motsatte sig diplomaten och zionisten Nahum Goldman detta. Han ansåg att många konflikter mellan de arabiska ledarna var en fara för Israel eftersom varje arabisk ledare försöker att överträffa sina rivaler i fientlighet mot Israel.
I dessa dagar är detta tydligare än någonsin. Bush och hans kumpaner försöker upprätta ett proamerikanskt block bestående av Israel, Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Abbas och Siniora. På motsatta sidan finns "ondskans axel", bestående av Iran, Syrien, Hizbollah och Hamas.
Ledarna för Egypten, Jordanien och Saudiarabien hycklar sympati för den palestinska saken, men är fullt redo att sälja sig i utbyte mot passande och generöst amerikanskt stöd. Israels regering kan känna sig hedrade av att befinna sig i sällskap med tre framstående demokrater - president Husni Mubarak och de två kungarna Abdallah.
Men är detta bra för Israel? Det är bra för en fortsättning på kriget mot palestinierna, för annektering och byggandet av bosättningar. Det är inte bra för ett slut på den historiska konflikten med palestinierna, slut på ockupationen och slut på striderna.
Det finns ingen möjlighet att skapa fred med Mahmoud Abbas, inte utan fullt stöd av Hamas. Men även samling mellan Hamas och Fatah skulle inte vara tillräckligt för att säkra en fredlig framtid för Israel. Det skulle behövas stöd av hela arabvärlden.
Häri ligger den stora betydelsen av "det arabiska fredsinitiativet", Arabförbundets förslag som antogs vid mötet i Beirut 2002. Endast ett förenat palestinskt ledarskap som har hela arabvärldens stöd kan genomföra ett sådant omvälvande historiskt åtagande. Detta skall vi inte motsätta oss, istället skall vi kräva det.
Innehållet i det arabiska initiativet är detsamma som Yasser Arafat på 70-talet la ut riktlinjerna för, sida vid sida med Israel en palestinsk stat vars gräns är den Gröna linjen och vars huvudstad är östra Jerusalem; utrymning av bosättningarna; en "överenskommen" lösning på flyktingproblemet. Inofficiellt samtyckte Arafat om utbyte av territorium som skulle göra det möjligt för bosättningar nära Gröna linjen att finnas kvar. Det finns praktiskt taget ingen palestinier och sannerligen ingen arab som skulle gå med på mindre. Detta skulle ge åt palestinierna blott 22 % av det historiska Palestina.
Detta kan uppnås, förutsatt det palestinska folket är enat och att arabvärlden är enad. Det innebär överenskommelse med Syrien, Hizbollah, Hamas och även Iran, som dock inte är arabiskt.
Därför, om man önskar fred, kan man inte glädjas över att se blodsutgjutelse i Gaza och Libanon. Vi har ingenting att glädjas över när araber dödar araber. Skam åt sådan glädje.
Och om Arafat hade varit i livet skulle allting ha varit mycket mycket lättare.
Uri Avnery
Översättarens länk: