2.12.06
En glittrande bubbla.
EN VÄN till mig, uppvuxen i Egypten, deltog i förhören med egyptiska officerare som tillfångatagits under Sinaikriget 1956.
En egyptisk överste sa till honom: “Varje gång David Ben-Gurion gav ett tal i vilket han sa att han räckte ut sin hand för fred, satte vi våra trupper i beredskap.”
Ja, det var verkligen en metod typisk för Ben-Gurion. Strax innan en militäroperation sattes igång höll han ett tal som kulminerade med “Vi räcker ut vår hand för fred!” Ofta la han till att han var redo att möta arabledarna öga mot öga, att han önskade villkorslösa förhandlingar och något liknande.
NU HAR Ben-Gurion en arvtagare.
Men även i sina värsta drömmar kunde Ben-Gurion inte ha föreställt sig en arvtagare som Olmert, en politiker som personifierar alla de egenskaper som Ben-Gurion avskydde. Men som Bibeln säger, “de döda prisar inte Herren” och ej heller kan de välja sina arvtagare.
Härom veckan for Olmert hela vägen till Ben-Gurions grav i det avlägsna Negev och höll ett tal utformat som för att etablera en ställning som hans efterföljare. Det är ingen idé att ödsla ord på detta anspråk. Det är tillräckligt avslöjande att analysera talet.
Det lät likt ett fredstal vars like vi inte har hört på länge. Några säger att det var ett svar på de ord som var riktade till honom av författaren David Grossman vid minneshögtiden för Rabin. Och det finns en likhet mellan de två talen. Precis som Grossmans tal var rikt på sublima värden och fattigt på praktiska förslag så var Olmerts tal fyllt av imponerande fraser men saknade innehåll.
SÅ VAD var det han sa?
“Om ni (palestinierna) upprättar en ny regering som ålägger sig att uppfylla De Fyras krav, en regering som vill genomföra Vägkartan och som släpper Gilad Shalit – skall jag föreslå Abu-Mazen (Mahmoud Abbas) att omedelbart träffa honom med målet att föra en öppen, uppriktig och seriös dialog mellan oss och er.” (Jag har översatt det bokstavligen eftersom den officiella översättningen har redigerats.)
Det ser bra ut. Men om man läser noga inser man att det är en såpbubbla.
Sedan Ben-Gurions dagar har alla våra regeringar använt samma taktik. Säga “ja” till varje fredsförslag och lägga till ett litet villkor som vänder ett “ja” till ett “nej”.
Vad begär Olmert av den palestinska regeringen? Små ting, att erkänna Israels rätt att existera utan bestämda gränser (och utan att Israel erkänner rätten för en palestinsk stat att existera inom 1967 års gränser), att upphöra med våld (utan motsvarande åtagande av Israel) och att erkänna alla tidigare undertecknade överenskommelser (av vilka nästan alla har brutits av Israel inte mindre än vad de gjorts av palestinierna.)
Utöver detta måste den palestinska regeringen uppfylla sina “åtaganden” enligt Vägkartan. Detta orealistiska dokument, en produkt av Bush & Co, kräver att palestiniernas första steg måste inbegripa att avveckla alla “terrororganisationer”. Vilket betyder alla palestinska gruppers militärorganisationer. Så länge som ockupationen är i kraft är detta ett fullständigt omöjligt och orimligt krav, och naturligtvis kan palestinierna inte gå med på det. Det är som att kräva att Israel som ett första steg skulle avväpna IDF.
Olmert föreslog inte att även Israel skulle följa Vägkartan. Enligt dokumentet, parallellt med avväpningen av de palestinska organisationerna, måste Israel upphöra med alla bosättningsaktiviteter. I praktiken upphörde inte dessa ett ögonblick och är i full gång i detta nu.
Vad skulle hända om palestinierna ensidigt uppfyllde dessa villkor? Olmert skulle gå med på att "omedelbart" möta Abu-Mazen. För vad? För att föra en "öppen, uppriktig och seriös dialog
Detta var noggrant valda ord. Inte "förhandlingar", Gud förbjude, men "dialog", ett till intet förpliktigande ord. Om vi från texten skalar av alla de fina orden som endast tjänar som dekoration - "omedelbart", öppen", "uppriktig", "seriös" - är allt som återstår en överenskommelse om ett möte. Kanske finns det folk som är ivriga att träffa Olmert, det är en fråga om smak, men det har inte minsta politiska mening.
OLMERT SPARAR inte på orden. "Inom ramen för dialogen (åter "dialog" och inte "förhandlingar") och i överensstämmelse med Vägkartan (se ovan) kommer ni (palestinierna) att kunna etablera en oberoende och livsduglig palestinsk stat med territoriell kontinuitet i Judéen och Samarien (Olmert använder dessa ockupationens termer istället för "Västbanken" som har blivit en symbol för oppositionen mot ockupationen), en stat med full suveränitet och bestämda gränser.
Det låter verkligen fint. Inga fler "tillfälliga gränser" som i Vägkartan, utan "bestämda gränser". Bara en liten detalj, var skall dessa dras?
Några skall säga att man avslöjar inte sina slutliga positioner innan förhandlingarna (förlåt, dialogen) har startat. Men palestinierna förväntas ge allt före starten.
"Vi, staten Israel, kommer att gå med på evakuering av många territorier och av de bosättningar vi har etablerat i dem. Detta är utomordentligt svårt för oss - som delningen av Röda havet (hebreiskt talesätt) - men vi skall uthärda det, i utbyte mot sann fred mellan er och oss."
Det låter bra, men vad innebär det? Evakueringen av "många territorier", inte "alla territorier", inte heller "de flesta territorier". (I israelsikt språkbruk betyder "territorier" "ockuperade territorier", ett ordval som officiella talesmän föredrar att undvika.)
Inte "gränserna som fanns vid Sexdagarskrigets slut", inte ens "gränser baserade på Gröna linjen", vilket skulle ge utrymme för små ändringar och utbyte av territorier. Men en ny gräns som skulle annektera åt Israel "bosättningsblocken" så som bestäms med den avskiljande Muren. Det betyder annektering av minst 10 % av Västbanken och kanske mycket mer.
Och vad skulle hindra det? Vid detta stadium skulle den andra sidan redan vara avväpnad och skulle ha gått med på att erkänna ett Israel utan bestämda gränser.
Detta är Ariel Sharons gamla plan, att utrymma de små och utspridda bosättningarna i vilka ca 20 % av bosättarna bor, i avsikt att annektera territorierna ockuperade av de återstående 80 %. Olmert säger inte vad som skulle hända med den utvidgade Jordandalen som utgör omkring 20 % av Västbanken och som redan är fullständigt avskuren från den (med undantag för Jeriko). Inte heller nämner han Östra Jerusalem där ytterligare 200 tusen bosättare har etablerat sig.
Han lovar att med frisläppandet av den tillfångatagne soldaten Gilad Shalit, är han beredd "att frige många palestinska fångar, inklusive sådana som blivit dömda till långa fängelsestraff, i avsikt att öka förtroendet mellan oss och bevisa att vi verkligen håller ut vår hand för fred."
Efter att ha uteslutit allt bla-bla från denna mening så är vad han säger att han kan gå med på att frisläppa gamla fångar med "blod på sina händer", vilket han och hans föregångare alltid har vägrat att göra, i utbyte mot soldaten, så som Hamas har krävt. Detta bara understryker den palestinska uppfattningen att det enda språk Israel förstår är våld och att Israel aldrig ger upp någonting om det inte är tvingat att göra det.
Det verkar som om Olmert var på ett synnerligen generöst humör när han tillade: "Efter att terrorism och våld upphört... kommer vi att i betydande grad minska på antalet vägspärrar, öka rörelsefriheten i territorierna, underlätta rörligheten för människor och varor i båda riktningarna, förbättra funktionerna vid gränskorsningarna till Gazaremsan, och frigöra de era pengar som vi hållit inne, i avsikt att lätta på det humanitära lidande som många av er utstår."
"Tack så mycket, tack från djupet av våra hjärtan", skulle en palestinier kunna svara. Inte slut på ockupationen, inte ens ett slut på blockaden av Gaza. Avveckling av några vägspärrar, lämnande de andra där de är. Inte att återfå rörelsefriheten, men en överenskommelse att "öka" tillåten rörlighet. Och ingen öppning av en passage mellan Gazaremsan och Västbanken (så som sades vid Osloöverenskommelsen för 13 år sedan). Men åtminstone skulle vi ge tillbaka palestinierna deras pengar "innehållna" av oss. "Försnillade" skulle vara ett mer korrekt ord.
Och vad var det som Olmert inte sa i sitt tal? Han föreslog inte ett eldupphör på Västbanken. Varför? Kanske för att armécheferna motsatte sig det. Även ett barn kan förstå att utan ett eldupphör där skulle inte eldupphör på Gazaremsan hålla. Medlemmarna av organisationerna i Gaza skulle inte kunna sitta stilla medan deras försvarslösa kamrater på Västbanken blev arresterade, skadade och dödade. För att inte nämna den sönderdelning som detta förslag skulle innebära, i motsats till Osloöverenskommelsen som otvetydigt slår fast att Västbanken och Gazaremsan utgör "en territoriell enhet".
SÅ HUR skall man tyda detta tal?
Det är lätt att säga vad det inte är. Det är inte en "vändpunkt" i regeringens policy. En "vändpunkt" är en ändring av riktning som skulle ha krävt att allmänheten förbereddes, som förklarade förändringen, dess orsaker och dess förväntade resultat. Ingenting av någonting sådant har gjorts. Inte ens talesmännen för den extrema högern blev upprörda.
Den korrekta definitionen är "spin" - lite extra slughet utarbetad av PR-konsulter.
Men även spin kan ha en del positiva värden. Olmert bestämde sig för att ägna den åt fredsfrågor, inte åt krigsfrågor. Detta visar att han tror att den israeliska opinionen rör sig i den riktningen. Den israeliska fredsrörelsen kan gratulera sig till det. Men det finns ingen anledning att dansa på gatorna.
VARFÖR HÖLL Olmert detta tal, och varför nu?
Det finns ett internt skäl. I Israel har det intrycket tagit fäste att detta är en regering utan dagordning, utan en politisk plan, en "ihålig" regering (för att använda Grossmans uttryck) vars enda bekymmer är sin egen överlevnad.
Olmert tänkte att det är nödvändigt att fylla tomrummet och skapa en bild av en premiärminister som vet vad han gör och som arbetar mot ett tydligt mål.
Det finns också en yttre anledning vilken kanske är mer betydelsefull. Olmert må vara bankrutt, men än mer desperat är president Bush. Han kom till Mellersta Östern för att övertyga den amerikanske väljaren att han vet vad han gör i Iraq och i hela regionen. Han behöver en påtaglig framgång. Han för vidare traditionen att en amerikansk president som inte vet vad han skall göra vänder sig mot Israel - Palestina konflikten och uppnår ett "genombrott".
Bush begärde att Olmert skulle göra en gest för att göra intryck på världen. Så han gjorde en gest och levererade ett tal fullt av fina fraser och löften med ingenting bakom dem.
Man skall komma ihåg att Bush vill se ut som en beslutsam statsman som bygger en front av "moderata" arabledare mot ondskans axel, Iran, Syrien, Hizbollah och Hamas. Detta är varför han kom till Amman istället för att kalla samman sina tjänare i Washington. Men ledarna för Saudiarabien, Egypten och Jordanien vet faran med att uppfattas som israeliska agenter. Därför krävde Bush att Olmert i sitt tal la in en referens till det saudiska fredsinitiativet, vilket bryskt förkastades av Israels regering efter att det hade godkänts av alla arabstaterna. Detta initiativ säger att hela arabvärlden skulle erkänna Israel och etablera normala relationer med Israel om Israel drog sig tillbaka till gränserna av den 4 juni 1967. Nu, plötsligt, deklarerar Olmert att det finns "positiva" beståndsdelar i det. Men inte heller denna gång accepterade han det.
Bush har återvänt hem och kommer att glömma hela saken. Olmerts tal kommer att läggas till de många andra som glöms dagen efter att de hållits. Bara ännu ett tal av en israelisk ledare som "håller ut sin hand för fred".
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)