"Du och jag och nästa krig"

"Vi är redo för nästa krig," sa nyligen en soldat i reserven till en TV-journalist vid en större manöver på Golanhöjderna.

Vilket krig? Mot vem? Om vad? Om detta sas ingenting och frågades inte heller om. Soldaten såg det som självklart att krig snart skulle utbryta och det verkade inte som om han brydde sig mot vem.

Politiker är vana att uttrycka sig försiktigare, med ord som "Om, Gud förbjude, ett krig skulle bryta ut..." Men bland den israeliska allmänheten ses nästa krig som ett naturligt fenomen, som att solen skall gå upp nästa dag. Naturligtvis, krig kommer att utbryta. Den enda frågan är mot vem.

JA, MOT vem? Kanske åter mot Hizbollah?

Mycket möjligt. I Knesset och i media debatterades nyligen livligt om huruvida Hizbollah redan hade, eller inte hade, återfått den kapacitet man hade före andra Libanonkriget. I en Knessetkommitté grälade en av arméns underrättelsechefer med försvarsministern som ansåg att Hizbollah endast hade "potentialen" till en sådan kapacitet, medan den förre energiskt insisterade att de hade det.

Hassan Nasrallah, som har en underbar förmåga att reta gallfeber på israeler, hällde olja på flammorna genom att vid ett framträdande meddela att vapen flödade till honom från Syrien, och han lät alla veta att han förde vapnen vidare söderut i lastbilar "täckta med halm".

Våra kommentatorer reagerade med att förklara att "inte senare än denna sommar" kommer Israels armé tvingas att attackera Libanon för att undanröja faran, och vid detta tillfälle också återupprätta sin ära och den "avskräckningsmakt" som förlorades på slagfälten vid det där otursamma kriget.

ELLER KANSKE Syrien denna gång?

Det är också möjligt.  Brigadmanövern nyligen, den första på länge, hölls på Golan och var uppenbarligen riktad direkt till Damaskus.

Syrierna har erbjudit fred. De lämnar fältet fritt för att locka Israel att komma till förhandlingar.

Men det kommer inte på fråga. President Bush har förbjudit Israel att ta det minsta steg i den riktningen. Bush hotar Syrien med krig (se nedan) och det är otänkbart att Israel, den lojale följeslagaren, skulle stifta fred med någon som USA ogillar. Nej, fred med Syrien finns inte i korten. Glöm det.

Som romarna inte brukade säga: "si non vis pacem, para bellum", om du inte vill ha fred, förbered för krig.

Förberedelserna går långt utöver övning med styrkor på marken. Det finns även en psykologisk dimension. Häromdagen kunde man se en extra stor rubrik på Haaretz förstasida: "Syrisk vapenuppladdning med hjälp av Iran". De andra medierna följde raskt efter. Det sades att Ryssland höll på att förse Syrien med stora mängder av anti-stridsvagnsvapen av det slag som slog ut den mest avancerade israeliska stridsvagn under senaste kriget. Och, som om inte det var nog, Ryssland förser Syrien också med anti-fartygsmissiler som skulle kunna vara ett verkligt hot mot vår flotta, och långdistansmissiler som kan nå vartenda hörn av Israel.

Nyhetsrapporten binder samman tre länder, Syrien, Ryssland och Iran, vilka råkar vara de tre medlemmarna av Bushs nya "ondskans axel".

Uppenbarligen är denna mediakampanj iscensatt av armécheferna och sammanknuten med manövern. Detta är det första uppdraget för den nye arméchefen, Gaby Ashkenazi, som övervakade manövern tillsammans med försvarsminister Amir Peretz. (En snabb fotograf fångade Peretz när han tittade på manövern med en kikare. Men kikarens linsskydd var fortfarande på, han såg uppenbarligen ingenting annat än mörker.)

Sanningen är att det lurar inte någon fara i den riktningen. Det finns inte minsta möjlighet att Syrien skulle attackera israel. även med alla vapen de kan få från Ryssland är Syriens militära kapacitet vida underlägsen Israels. Det är den uppskattning som gjorts av hela Israels underrättelseväsen. Om Syrien upprustar så är det i defensivt syfte. De är, helt riktigt, rädda för Israel och USA.

Men om man vill krig, vad spelar det för roll?

MEN KANSKE är detta helt enkelt en avledande taktik för att ta uppmärksamheten från det verkliga målet för nästa krig - Iran?

Under många månader har nu nästan dagligen våra media uttalat mörka varningar om Iran. Inom några år kommer de att ha kapacitet att genomföra ett "andra Holocaust" och även viljan att göra det. Bilden är ett galet land lett av en andra Hitler som är beredd att få Iran förintat om det skulle vara priset för att utradera Israel från kartan.

Mot en sådan fiende kan naturligtvis den gamla hebreiska ordspråket tillämpas: "Den som kommer för att döda dig, gå och döda honom först."

EFTER SEXDAGARSKRIGET fanns en pacifistisk satir med titeln "Du och jag och nästa krig". Kanske är den åter aktuell.

Under de senaste dagarna har det dykt upp en mycket stor annons i tidningarna, undertecknad "Soldaterna i reserven", och som gör anspråk på att representera reservisterna från senaste kriget. Annonsen pekar ut alla anledningar till att få bort Olmert från makten och når sin höjdpunkt med den ödesdigra varningen, "Han kommer att sitta kvar och starta nästa krig".

Kanske är det precis vad han har i sinnet. Vi har aldrig haft en premiärminister som varit så djupt insyltad i problem. Inom några veckor kommer undersökningskommissionen för andra Libanonkriget att publicera vad den funnit. Visserligen var det Olmert själv som utsåg kommissionens ledamöter, för att undvika att råka i händerna på en juridisk undersökningskommission vars medlemmar skulle ha blivit utsedda av Högsta domstolen, och som troligen skulle ha blivit betydligt mindre hänsynsfulla. Men även som det nu är kommer han troligen endast med en hårsmån överleva undersökningsresultaten. Samtidigt undersökes av polisen flera korruptionsanklagelser mot honom.

Visserligen lyckades Olmert förra veckan utnämna nya polischefer (inklusive en personlig vän) och en ny justitieminister i sin smak, men detta garanterar inte honom fullständig immunitet.

Under tiden utgör han bara ett exempel på den gamla sanningen: en smart person vet hur man tar sig ur en fälla som en klok person från början inte skulle ha hamnat i.

Han har inget handlingsprogram. Han har själv sagt det. Han är ledare för ett substanslöst parti utan medlemmar eller institutioner och utan rötter i samhället. Opinionsundersökningar visar att sympatierna för honom är nästan inga (endast försvarsministerns har mindre). Olmert är kvar vid makten endast för att många tror att alla alternativ skulle vara ännu sämre.   

En cynisk premiärminister fångad i en sådan situation kan lätt frestas sätta igång ännu ett militärt äventyr, i hopp om att det skulle ge honom tillbaka hans förlorade popularitet och avleda uppmärksamhet från hans privata och politiska problem. Om detta är syftet spelar det inte så stor roll mot vilka - palestinier, libaneser, syrier eller iranier. Huvudsaken är att det sker så snart som möjligt, helst senast denna sommar. Vad som återstår är att övertyga allmänheten om att det finns en existentiell fara, och i vårt land är det inte alltför svårt.

ALLT DETTA påminner naturligtvis om en annan framstående ledare - George W. Bush. Det är förbluffande hur dessa två befinner sig i nästan samma situation.

Det amerikanska politiska systemet beundras av många i Israel. Tid efter annan hörs rop om att det borde antas även av oss. En stark ledare, vald tämligen direkt av folket, som utser dugliga ministrar - vad kunde vara bättre?

Men det tycks som om det amerikanska systemet har skapat en förskräckande situation. President Bush har två år kvar och under den tiden kan han sätta igång vilket krig han vill, även om amerikanarna tydligt visat vid valet till kongressen att de djupt ogillar Irakkriget. Som överbefälhavare för världens starkaste militärmakt kan han utvidga kriget i Iraq och samtidigt starta ett nytt krig mot Iran eller Syrien.

Kongressens två kammare kan, teoretiskt sett, hindra honom genom att skära ner tilldelningen till de väpnade styrkorna. Men de flesta av delegaterna i dessa två upphöjda institutioner är vindflöjlar som skräms bortom sitt förstånd (om de har något) vid bara tanken. De skulle inte ens drömma om att anklaga presidenten. Varje marinkårssoldat i Bagdad har mer kurage än alla senatorer och kongressdelegater tillsammans.

På så sätt kan en enda människa förorsaka en världsomfattande katastrof. Han har inga bromsar, men en stark drivkraft mot krig: att fullfölja sin "vision" (dikterad för honom av Gud själv vid ett privat samtal) och att rätta till bilden av honom i historien.

är detta praktiskt möjligt? Den amerikanska armén är alltför liten att bedriva ännu ett större krig på marken. Men Bush och hans rådgivare tror inte att det behövs. De är efterföljare till den amerikanske general som på sin tid talade om att "bomba Vietnam tillbaka till stenåldern". Det fungerade trots allt i Serbien och i Afghanistan.

De neo-konservativa, som fortfarande allenarådande styr i Washington, är övertygade om att hundratals smarta bomber mot nukleära och militära anläggningar, regerings- och samhällsinrättningar i Iran kan "göra jobbet". Deras vänner i Israel kommer att applådera eftersom det skulle befria Israel från att behöva göra någonting liknande, om än i mindre skala.

Men ett amerikanskt och/eller israeliskt äventyr skulle vara en katastrof. Bomber kan föröda ett land, men inte ett folk som iranierna. Endast de vildaste fantasier kan förutse hur mer än en miljard muslimer i en mängd länder - inklusive våra grannar - skulle reagera på förstörelsen av ett muslimskt land. Detta är att leka med elden och kan sätta igång en världsbrand.

Bush och Olmert och nästa krig - HJäLP!

Uri Avnery