30.12.06
Varför springer Sammy?
"Jag bryr mig inte om lagarna! Det enda jag vill är att min hustru skall kunna vara med mig och att vi skall kunna ha en familj!" utropade upprört den unge mannen i ett TV program.
Sammy är en arabisk medborgare från Acre och doktorand vid Haifa universitetet. Det hände honom något förfärligt, han blev kär i fel kvinna, en palestinska från Jenin i de ockuperade territorierna. Han träffade henne av en tillfällighet i Ramallah och ordnade åt henne ett tillstånd att stanna i Israel under en dag (på falska grunder, vilket han erkänner), då de lät viga sig. Sedan dess kan han besöka henne endast då och då i Jenin.
Hon kan inte komma till Acre och vara med honom eftersom Knesset har antagit en "tillfällig" lag som kategoriskt, utan undantag, förbjuder palestinska kvinnor i de ockuperade territorierna från att förenas med sina män i Israel. (Självklart gäller detta även palestinska män i de ockuperade områdena, som är gifta med israeliska arabiska kvinnor.)
Frihet till kärlek och äktenskap är en av grundläggande mänskliga rättigheter. Dess förnekande för 1,4 millioner israeliska medborgare uteslutande för att de är araber är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna vilka Israel har skrivit under på. Det är också ett angrepp på grunden till Israels demokrati.
Förevändningen är "säkerhet"; vad annat skulle det kunna vara? Bland de 105 000 palestinska kvinnor från de ockuperade territorierna som under åren har gift sig med israeliska medborgare är det 25 som har varit delaktiga i terrorhandlingar.
Men, som vanligt hos oss, tjänar "säkerhet" som ett kamouflage för den verkliga anledningen. Bakom förbudet gömmer sig den demografiska demonen, en demon med en lömsk makt över israelernas hjärna, som kan förvrida deras tankar, utsläcka den sista gnistan av anständighet och moral och förvandla fullt normala människor till monster.
Våra sändebud söker jorden runt efter judar, verkliga eller inbillade. De har upptäckt (och fört till Israel!) indier som hävdar att de härstammar från Manassehs stammen, en av de tio stammar som, enligt bibeln, blev landsförvisade av assyrierna från Palestina för ca 2720 år sedan. I New Mexico har de upptäckt familjer vars anfäder antagligen var judar som under Spanska inkvisitionens hot blev döpta för 500 år sedan. De för hit ryska kristna som har vag anknytning till judiska familjer, och Falashmura från Etiopien vars judiska anknytning är tvivelaktig. Alla dessa släpas till Israel och erhåller omedelbart medborgarskap och ett generöst "anpassningsbidrag". Men en ung kvinna från Jenin vars familj har bott i detta land i sekler är inte tillåten att bo här med sin man, vars förfäder har levt i Acre i generationer. Detta på grund av denna monstruösa demon.
FÖR HUNDRATJUGO år sedan besökte Asher Ginsburg, en stor judisk tänkare och känd som Ahad Haam ("en av folket"), Palestina. Han blev förskräckt av sättet på vilket de judiska bosättarna behandlade de infödda araberna. Sedan dess har många förevändningar hittats på för att köra bort araber. Förevändningarna har växlat som mode nästan varje år. Nu har en ny blivit populär: "nationalstaten". Tsipi Livni var kanske den första att använda den.
Israel är judarnas "nationalstat" och därför har den rätten att göra allting som tjänar judarna och skadar icke-judar, även om de är israeliska medborgare. "Individens bästa måste lämna företräde för det allmännas bästa!" sa en respekterad professor om fallet Sammy, "och det allmännas bästa förbjuder att tillåta Sammys palestinska hustru att komma in i Israel som är en judisk nationalstat."
Det låter enkelt och logiskt. Nationalstaten finns till för nationen. Men det är inte alls enkelt. Åtskilliga besvärliga frågor uppstår. Till exempel:
Vilken är nationen det gäller? En världsomspännande judisk nation? En israelisk-judisk nation? Eller bara en israelisk nation?
Och vad slags nationalstat är det vi talar om? Den franska nationalstaten vid slutet av 1700-talet? Den polska nationalstaten som bildades vid slutet av 1:a Världskriget? Eller den amerikanska nationalstaten så som den är idag? Alla dessa är olika slag av nationalstater, men mycket olika varandra.
DEN SOM påstår att Israel är staten för den världsomspännande judiska nationen tömmer ordet "nation" på allt dess innehåll. Det skulle betyda att vår stat tillhör ett samhälle vars flesta medlemmar inte bor i Israel, inte är israeliska medborgare, inte betalar skatt i Israel och inte har någon röst i israeliska val. Amerikanska judar som Henry Kissinger, Paul Wolfowitz och Thomas Friedman, till kropp och själ hängivna Israel, skulle energiskt neka till att de skulle tillhöra den judiska nationen snarare än den amerikanska.
För många år sedan antog Knesset en lag som hindrar att någon ställer upp för att väljas i val utan att först offentligt tillkännage att Israel är "det judiska folkets stat". Emellertid är det israeliskt medborgarskap som ensamt avgör vem som kan rösta.
Så kanske tillhör vår nationalstat en judisk-israelisk nation? Är Israel endast sina judiska medborgares nationalstat? Många israeler kanske känner att det är på det viset. Men det står i motsats till israelisk lagstiftning som säger att alla medborgare är lika inför lagen. Enligt Högsta Domstolen och officiell doktrin är Israel en "judisk och demokratisk stat". Ett slags fyrkantig cirkel eller rund fyrkant.
Israeliska identitetskort noterar innehavarens "nation". Kort tillhörande judar fastställer: "Nation: Judisk". För en del år sedan avvisade Högsta Domstolen en anhållan av en medborgare om att få inskrivet "Nation: Israel". Nu har domstolen under behandling ytterligare en anhållan från ett dussintal medborgare (mig själv inräknad) som önskar att det på deras kort är inskrivet "Nation: Israel".
Är detta land verkligen en israelisk nationalstat? Om så, inkluderar den israeliska nationen alla israeliska medborgare liksom den amerikanska nationen inkluderar alla USA:s medborgare? Närmare bestämt, inkluderar denna nation de 1,4 millioner palestinska arabiska medborgarna, omkring en femtedel av statens befolkning?
ISRAELS ARABISKA medborgare får utstå diskriminering inom nästan alla livets områden. Listan, som inte är någon hemlighet, skulle kunna fylla åtskilliga sidor. Några exempel: skolväsendet spenderar på ett arabiskt barn en femtedel av vad det lägger ner på ett judiskt barn. Hälsovårdssystemet spendera på en arabisk medborgare mycket mindre än vad det gör på en jude. Nästan alla arabiska kommunalmyndigheter är bankrutt och en av anledningarna är att regeringen betalar dem mycket mindre per capita än de judiska. En arabisk medborgare kan inte få mark från markmyndigheten som innehar nästan all mark i Israel. För att inte nu nämna den inbyggda officiella diskrimineringen i lagen om återvändande och lagen för medborgarskap.
Två israeliska soldater och poliser har skjutit på arabiska demonstranter som är israeliska medborgare och dödat flera av dem - en gång 1976 ("Land Day"), den andra gången var 2000 ("Oktoberhändelserna"). Man skjuter aldrig på judiska demonstranter i Israel. (En gång sköt polisen en judisk demonstrant som sköt på dem från taket av sitt hem.)
Nu förstår alla att en konfrontation med problemet inte längre kan undvikas.
Vid slutet av 1948 kriget då staten Israel grundades fanns det kvar endast en litet antal palestinska araber. De flesta av deras landsmän hade flytt eller drivits bort. Den kulturella, sociala och politiska eliten hade lämnat området i början av kriget. De stackare som fanns kvar var under 18 år föremål för en regim av skräck och förtryck kallad "militärregering". Men den andra generationen uppbådade mod att resa sig.
Nu har en tredje generation vuxit upp. Många av dess medlemmar, män och kvinnor, har studerat vid universitet och blivit entreprenörer, professorer, jurister och läkare. Nyligen publicerade deras representanter en "vision" som kräver inte bara ett slut på all diskriminering, men också självständighet inom religion, kultur och undervisning.
Detta är ett revolutionerande budskap och flera liknande dokument är att vänta. Idag är de arabiska medborgarna en gemenskap som har självförtroende och egna (ej erkända) institutioner och politiska partier. Denna grupp är nu mer än dubbelt så stor som den judiska var när Israel grundades 1948.
Existensen av en nationell minoritet av denna storlek kan inte ignoreras. Man kan inte längre låtsas som om detta problem inte finns, eller att det kan lösas och försvinna med några millioner shekel. Israel står inför ett ödesbestämt beslut som inte bara kommer att bestämma relationerna med sina arabiska medborgare men även karaktären av själva staten.
DET ÄR ingen mening med att tvista med dem som öppet eller dolt hoppas på etnisk rensning och ett avlägsnande av alla araber från staten och från hela landet mellan havet och Jordanfloden. Inte heller är det mycket mening med att tvista med dem som vill behålla de israeliska arabiska medborgarna som andra klassens medborgare, bortstötta från staten och förvägrade inflytande. Detta är en tidsinställd bomb.
Israelisk demokrati står inför ett val mellan två alternativ:
(a) En medborgarnas stat i vilken alla medborgare är lika oberoende av etniskt ursprung, nation, religion, språk och kön. I israelisk politisk jargong kallas detta "en stat för alla sina medborgare" - ett absurt uttryck, hur kan en demokratisk stat inte tillhöra alla sina medborgare?
En sådan stat bryr sig inte om etniskt ursprung eller religiös tro. Alla föräldrar kan själva bestämma om hur deras barn skall utbildas (inom ramar med allmängiltiga regler bestämda av staten). Det skall inte finnas någon skillnad mellan judiska, arabiska eller polynesiska medborgare. Relationerna mellan individen och staten skall baseras enbart på medborgarskap. Exempelvis USA där varje person per automatik blir delar av den amerikanska nationen vid erhållandet av medborgarskap.
(b) En nationalstat i vilken en judisk-israelisk majoritet lever sida vid sida med en palestinsk-israelisk minoritet. I en sådan stat har majoriteten sina nationella institutioner, men även minoriteten är erkänd som en nationell enhet, med klart definierade nationella rättigheter inom vissa områden som kultur, religion, undervisning etc. (Dessa rättigheter definierades av zionistledaren Vladimir Ze'ev Jabotinsky redan för hundra år sedan när han utformade "Helsingforsplanen" som krävde rättigheter för judarna i Ryssland.) Ett exempel är katalanernas ställning i Spanien.
För några dagar sedan uppmärksammade forskaren Yossi Amitay mig på en artikel av Pinhas Lavon skriven en månad (!) efter grundandet av staten Israel. Lavon (som senare var försvarsminister och inblandad i den ökända "Lavonaffären") analyserade problemet med den arabiska minoriteten efter kriget. Han förslog ett val mellan självstyre modellen som skulle tillåta minoriteten att utforma sina egna självstyrande institutioner i en stat dominerad av majoriteten tillhörande en annan nation, och en stat i vilken alla medborgare skulle behandlas enligt universella och jämlika normer.
Lavon föredrog det andra alternativet (en stat som tillhör alla dess medborgare), och det gör även jag.
FÖR INTE länge sedan presenterade Avigdor Liberman sin egen plan, att ge upp den tätbefolkade s.k. "triangel" regionen (på Israels sida av Gröna linjen) tillsammans med den arabiska befolkningen där. Detta i utbyte för att anknyta de palestinska territorier där judiska bosättare finns. Enligt principen judar till Israel och araber till Palestina.
Liberman, rasisten som immigrerade från forna Sovjetunionen, har lärt av Stalin att hela samhällen kan behandlas som schackpjäser. Ett fåtal personer tog hans förslag på allvar. Det är väl känt att Liberman förespråkar (s.k. "frivillig") etnisk rensning av alla araber från staten och från de ockuperade territorierna. Hans "plan" är emellertid helt orealistisk eftersom de flesta av Israels arabiska medborgare finns i Galiléen och i Negev, långt ifrån Gröna linjen, och Liberman föreslår inte att ge upp dessa områden.
Det intressanta med påfundet var inte "planen" i sig, men reaktionen på den hos de arabiska medborgarna. Inte en enda arabisk röst hördes till förmån för idén. De arabiska medborgarna är bestämda med att förbli israeliska medborgare, även när en palestinsk stat kommer till stånd bredvid den.
Detta samhälle vill bli integrerat med livet i Israel, dess ekonomi, demokratiska institutioner och sociala struktur. Det har lyckats att göra detta till den grad som det har tillåtits. Det stödjer helhjärtat skapandet av en palestinsk stat på Västbanken och på Gazaremsan, men det avser att förbli en nationell minoritet i Israel - liksom att de flesta amerikanska judar stödde bildandet av staten Israel, men de själva föredrog att fortsätta att vara en minoritet i USA.
Israel för sin del kan inte ge upp 1,4 millioner hårt arbetande invånare som betalar skatt och bidrar med sin del till nationalprodukten. Historien visar att länder som driver ut hela folkgrupper alltid förlorar. Spanien har inte hämtat sig från utdrivningen av judar och muslimer för 500 år sedan. Utdrivningen av hugenotterna var ett hårt slag för Frankrike. Tyskland är fortfarande drabbat av utdrivningen (och värre) av judarna.
JAG ÄR israel. Jag önskar bestämt att leva i staten Israel där majoriteten talar hebreiska och där den hebreiska identiteten, kulturen och traditionen kan utvecklas. Detta inskränker mig inte från att sträva efter en situation där de palestinska medborgarna är fria att utveckla sin egen nationella identitet, kultur och tradition.
Nationalstaten tog form för några sekler sedan på ruinerna av feodal- och dynastistaten, som svar på tidens behov. Den ekonomiska, teknologiska, militära och kulturella utvecklingen krävde större territoriella och politiska enheter, som Frankrike, Storbritannien och Tyskland. I avsikt att förena till en helhet en sådan stat uppfann varje nation för sig en förenande nationell historia (mer eller mindre "föreställd/imagined" så som historikern Benedict Andersen benämner det) och erövrade eller frivilligt inkorporerade folk (korsikaner, skottar, bayrare, basker och många andra).
Detta slag av nationalstat har nu blivit föråldrad. Verkligheten har förändrats. USA skapade en gigantisk federal stat som spänner över en halv kontinent och senare har Tyskland och Frankrike skapat den Europeiska unionen och till den fört över ekonomiska, militära och politiska funktioner vilka tidigare utövades av nationalstaterna.
Nationalstaten som sådan kvarstår för att den fyller ett djupt rotad mänskligt behov av att tillhöra en grupp. Men den förvandlas gradvis till en mångkulturell öppen liberal stat som absorberar (men ej utan smärta) miljontals utlänningar för att den kan inte existera utan dem. USA var först med att inta denna kurs och nu händer detta även i de små länderna i östra Europa - samma länder i vilka många av de tidiga sionisterna plågades av trångsynthet och fanatisk nationalism.
Om staten Israel inte vill explodera inifrån måste den förr eller senare bli en sådan stat - en israelisk stat där Sammy från Acre kan leva i värdighet, tillsammans med sin fru Lola från Jenin.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)
Översättarens länkar: