17.2.07
Mot Mecka.
MÅSTE EN ursprungsamerikan erkänna USA:s rätt att existera?
En intressant fråga. USA upprättades av européer som invaderade en kontinent som inte tillhörde dem, utplånade större delen av ursprungsbefolkningen (the "Red Indians") i ett utdraget folkmord, och exploaterade millioner av slavar brutalt bortslitna från sina liv i Afrika. Måste en ursprungsamerikan, eller överhuvudtaget någon, erkänna en sådan stats rätt att existera?
Men ingen tar upp den frågan. USA bryr sig inte ett dugg om ifall någon erkänner dess rätt att existera eller inte. USA kräver inte detta av de länder som det upprätthåller relationer med.
Varför? Därför att detta är för det första ett löjligt krav.
OK, USA är äldre än Israel, större och mäktigare. Men länder som inte är supermakter kräver heller inte detta. Indien till exempel förväntas inte att erkänna Pakistans "rätt att existera", trots det faktum att Pakistan bildades vid samma tid som Indien och, likt Israel, på etnisk-religiös grund.
SÅ VARFÖR krävs av Hamas att de "erkänner Israels rätt att existera"?
När en stat "erkänner" en annan stat är det ett formellt erkännande, en bekräftelse på ett existerande faktum. Det innebär inte ett godkännande. Sovjetunionen avkrävdes inte att erkänna existensen av USA som en kapitalistisk stat. Tvärtom, Nikita Krustjov lovade 1956 att "begrava" den. USA hade aldrig någonsin en tanke på att erkänna Sovjetunionens existens som en kommunistisk stat.
Så varför detta märkliga krav på palestinierna? Varför måste de erkänna Israels rätt att existera som en judisk stat?
Jag är israelisk patriot och jag känner inte att jag behöver någons erkännande av min stats rätt att existera. Om någon är redo att stifta fred med mig inom gränser och på villkor överenskomna vid förhandlingar så är det alldeles tillräckligt för mig. Jag är beredd att lämna historiska, ideologiska och teologiska spörsmål åt historiker, ideologer och teologer.
Kanske är vi ännu efter att ha existerat i 60 år och blivit en regional makt, så osäkra på oss själva att vi begär ständig försäkran om vår rätt att existera, och det av alla folk det som vi har underkuvat de senaste 40 åren. Kanske är det gettomentaliteten som är så djupt förborgad i oss.
Det krav som nu riktas mot den palestinska samlingsregeringen är långt ifrån seriöst. Det har ett dolt politisk mål, egentligen två: (a) att övertyga omvärlden om att inte erkänna den palestinska regering som håller på att upprättas, och (b) att rättfärdiga Israels regerings vägran att gå in i fredsförhandlingar med den.
Britterna kallar detta för en "red herring", en stinkande fisk som rymlingar drar över sin väg för att vilseleda förföljande hundar.
NÄR JAG var ung brukade det judiska folket i Palestina tala om vårt hemliga vapen, den arabiska vägran. Varje gång någon föreslog en fredsplan litade vi på att den arabiska sidan skulle säga "nej". Så var det, den zionistiska ledningen var emot varje kompromiss som skulle ha kunnat frysa den existerande situationen och stoppat takten för den zionistiska expansionen och bosättningen. De zionistiska ledarna sa alltid "ja" och "vi sträcker ut våra händer för fred", och förlitade sig på att araberna skulle kullkasta förslaget.
Detta var framgångsrikt i hundra år, tills Yasser Arafat ändrade på reglerna, erkände Israel och skrev under Osloavtalet, vilket stipulerade att förhandlingar om de slutliga gränserna mellan Israel och Palestina skulle vara avslutade inte senare än 1999. Intill denna dag har dessa förhandlingar inte ens påbörjats. Israels regeringar har förhindrat det eftersom de inte under några omständigheter varit redo att bestämma definitiva gränser. (Camp David mötet 2000 var inte en verklig förhandling, Ehud Barak kom till mötet utan förberedelser, dikterade sina villkor för palestinierna och avbröt dialogen när de avslogs.)
EFTER ARAFATS död blev det allt svårare att vidhålla vägran. Arafat beskrevs alltid som en terrorist, bedragare och lögnare. Men Mahmoud Abbas accepterades av alla som en ärlig person som verkligen ville uppnå fred. Trots det lyckades Ariel Sharon undvika förhandlingar med honom. Den "ensidiga separationen" tjänade detta ändamål. President Bush stödde honom med båda händer.
Så fick Sharon sin hjärnblödning och Ehud Olmert tog hans plats. Och sedan hände någonting som orsakade stor glädje i Jerusalem, palestinierna valde Hamas.
Så underbart! Både USA och Europa har betecknat Hamas som en terroristorganisation! Hamas är en del på den shiitiska ondskans axel. (De är inte shiiter, men vem bryr sig!) Hamas erkänner inte Israel! Hamas försöker få bort Mahmoud Abbas, den ädle fredsmannen! Det är uppenbart att med ett sådant gäng finns det varken behov av eller förnuft i att förhandla om fred och gränser.
Och så är det verkligen, USA och deras europeiska satteliter bojkottar den palestinska regeringen och svälter den palestinska befolkningen. De har satt upp tre villkor för att lyfta blockaden: (a) den palestinska regeringen och Hamas måste erkänna Israels rätt att existera, (b) de måste stoppa "terrorism", och (c) de måste uppfylla avtalen ingångna av PLO.
Detta kan synas vara vettigt. I verkligheten är det inte alls så, eftersom alla dessa villkor är fullständigt ensidiga:
(a) Av palestinierna krävs det att de erkänner Israels rätt att existera (naturligtvis utan att dess gränser är bestämda), men av Israels regering krävs det inte att den erkänner en palestinsk stat att överhuvudtaget existera.
(b) Palestinierna måste upphöra med "terrorism", men av Israels regering krävs det inte att den upphör med sina militära operationer i de palestinska territorierna och att den upphör med att bygga bosättningar där. "Vägkartan" säger att den skall göra det, men det har fullständigt ignorerats av alla, inklusive amerikanarna.
(c) Palestinierna måste fullgöra ingångna överenskommelser, men inga sådana förpliktelser krävs av Israels regering som har brutit mot nästan alla Osloöverenskommelsens villkor. Bland annat öppnandet av säkra passager mellan Gazaremsan och Västbanken, fullföljandet av det "tredje tillbakadragandet" (tillbakadragande från de palestinska territorierna), att Västbanken och Gazaremsan ses som ett enda territorium, etc. etc.
Sedan Hamas kom till makten har dess ledare förstått vikten av att bli mer flexibla. De är mycket känsliga för sitt folks sinnesstämning. Den palestinska befolkningen längtar efter ett slut på ockupationen och ett liv i fred. Därför har Hamas steg för steg kommit närmare ett erkännande av Israel. Deras religiösa doktrin tillåter dem inte att öppet deklarera detta, men de har gjort det indirekt. (Också judiska fundamentalister är hängivna Guds ord "Åt din säd skall jag giva detta land ...") Små steg, men en stor revolution.
Hamas har tillkännagett sitt stöd för upprättandet av en palestinsk stat inom gränserna av juni 1967, vilket innebär bredvid Israel och inte där Israel finns. (Denna vecka upprepade förre ministern Kadura Fares att Hamas ledare Khaled Mashal hade bekräftat detta.) Hamas ha gett Mahmoud Abbas befogenhet som ombud att genomföra förhandlingar med Israel och att man kommer att acceptera varje avtal som bestäms i en folkomröstning. Abbas förordar tydligt att en palestinsk stat upprättas jämte Israel längs den Gröna linjen. Det finns inga som helst tvivel att om en sådan överenskommelse kommer till stånd så kommer en överväldigande majoritet av den palestinska befolkningen att rösta för den.
I Jerusalem har man börjat bli oroliga. Om detta får fortsätta skulle världen kunna få intrycket att Hamas har förändrats, och då - Gud förbjude - lyfta den ekonomiska blockaden mot det palestinska folket.
NU KOMMER kungen av Saudiarabien och stör Olmerts planer än mer.
Vid ett respektingivande möte i Islams heligaste plats har kungen satt punkt för den blodiga striden mellan palestiniernas säkerhetsstyrkor och förberett grunden för en palestinsk samlingsregering. Hamas förelade sig att respektera de avtal PLO ingått, inklusive Osloavtalet som är baserat på det ömsesidiga erkännandet av staten Israel och PLO som representant för det palestinska folket.
Kungen har lossat på de palestinska banden till Iran, som Hamas hade knutit då inga andra alternativ fanns och fått Hamas att återvända till sunnifamiljen. Eftersom Saudiarabien är USA:s främsta allierade i arabvärlden har kungen därmed lagt den palestinska saken på Ovala rummets bord.
Paniken var nära i Jerusalem. Detta är den värsta mardrömmen, fruktan att USA:s och Europas förbehållslösa stöd för Israels politik skall omprövas.
Paniken gav omedelbart resultat i de "politiska cirklarna" i Jerusalem, som på stående fot meddelade att de förkastade Meckaöverenskommelsen. Sedan kom man på andra tankar. Shimon Peres, gammal etablerad mästare på "ja-nej" metoden, övertygade Olmert att det skamlösa "nej" måste ersättas med ett mer subtilt "nej". För detta ändamål plockades åter den röda sillen ut ur frysen.
Det är inte tillräckligt att Hamas i praktiken erkänner Israel. Israel insisterar att dess "rätt att existera" också måste erkännas. Politiskt erkännande räcker inte, det krävs även ideologiskt erkännande. Med denna logik kunde man också kräva att Khaled Mashal blev medlem i zionistiska organisationen.
OM MAN tror att fred är viktigare för Israel än utvidgning och bosättningar måste man välkomna förändringen av Hamas position, så som det uttrycks i Meckaöverenskommelsen, och uppmuntra Hamas att fortsätta i den riktningen. Kungen av Saudiarabien som redan har övertygat ledarna i alla arabländer att erkänna Israel i utbyte för etablerandet av staten Palestina längs den Gröna linjen, borde varmt gratuleras.
Men om man motsätter sig fred eftersom det skulle fastställa de slutliga gränserna för Israel kommer man att göra allt för att få amerikaner och européer att fortsätta med bojkotten av den palestinska regeringen och blockaden av det palestinska folket.
PÅ MÅNDAG (19 feb) kommer Condoleezza Rice att möta Olmert och Abbas i Jerusalem.
Nu har amerikanarna ett problem. Å ena sidan behöver de den saudiske kungen. Han inte bara sitter på enorma oljereserver, han är också centrum i det "moderata sunniblocket". Om kungen säger Bush att en lösning på det palestinska problemet behövs för att förhindra Irans inflytande i Mellersta Östern kommer hans röst att ha stor tyngd. Om Bush planerar en militär attack mot Iran, vilket det verkar som han gör, är det viktigt för honom att ha sunniternas förenade stöd.
Å andra sidan är den pro-israeliska lobbyn, judiska och kristna, mycket viktig för Bush. Det är av vital betydelse för honom att kunna räkna med den "kristna basen" i det Republikanska partiet, som består av fundamentalister som stödjer den extrema högern i Israel.
Så vad att göra? Ingenting. För detta ingenting har Condi funnit en lämplig diplomatisk slogan tagen från nutida amerikansk slang: "Nya politiska horisonter".
Hon funderade inte på meningen med dessa ord. Horisonten är symbolen för ett mål som aldrig kommer att nås, ju mer du närmar dig det desto mer drar det sig undan.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)