11.11.06
Med ett ord: MASSAKER!
"Tack gode Gud för de amerikanska valen", suckade våra ministrar och generaler med lättnad.
De gladde sig inte över den spark i ändan som det amerikanska folket gav George W. Bush i veckan. Trots allt så älskar de Bush.
Men viktigare än nedvärderingen av Bush är det faktum att amerikanska nyheter åsidosåg de fruktansvärda rapporterna från Beit Hanoun. Istället för att göra stora rubriker kom de långt ner på sidorna.
DEN FÖRSTA revolutionära handlingen är att kalla saker och ting vid sitt rätta namn, som Rosa Luxemburg sa. Så vad skall man kalla det som hände i Beit Hanoun?
"En olyckshändelse", sa ett kvinnligt nyhetsankare i ett nyhetsprogram i TV. "En tragedi", sa hennes kollega på en annan kanal. En tredje svävade mellan "händelse", "misstag" och "olycka".
Det var verkligen en olyckshändelse, en tragedi och en händelse. Men framför allt var det en massaker.
Ordet "olyckshändelse" föreslår någonting för vilket ingen har någon skuld, som att bli träffad av en blixt. En tragedi är en sorglig händelse eller situation, som det var för New Orleans invånare efter katastrofen. Händelsen i Beit Hanoun var sannerligen sorglig, men inte en handling av Gud, det var en handling beslutad och genomförd av människor.
OMEDELBART EFTER fakta hade blivit kända satte hela kören av professionella rättfärdigare, bortförklarare, sorguttryckare och svepskälsuppfinnare igång med febril iver, alltid redo vid sådana här tillfällen.
"Ett olyckligt misstag... Det kan hända även i de bästa av familjer... En kanons mekanik kan fallera, människor kan göra misstag... Errare humanum est... Vi har avfyrat tiotusentals artillerigranater och det har endast varit tre sådana olyckor tidigare. (Den första under Olmert-Peretz-Halutz tiden var i Kana under andra Libanonkriget, den andra var på Gazastranden när en hela familj utplånades.) Men vi bad om ursäkt, eller hur? Vad kan man mer begära av oss?
Det fanns även argument som "Det har sig själva att skylla". Som vanligt var det offrens egen skull. Den mest kreativa lösningen kom från vice försvarsministern, Ephraim Sneh: "Den praktiska ansvarigheten är vår, men den moraliska är deras". Om de avfyrar Kassamraketer mot oss, vad kan vi göra annat än att svara med granater?
Ephraim Sneh har just nu uppnått ställningen som vice försvarsminister. Utnämningen var en betalning för att ha gått med på att Avgidor Liberman kom in i regeringen (på biblisk hebreiska skulle betalningen ha kallats "att anställa en hora".) Nu, efter endast fem dagar på sin post, gavs Sneh en möjlighet att uttrycka sin tacksamhet.
(I familjen Sneh är det en tradition att ursäkta avskyvärda handlingar. Ephraims brilliante fader, Moshe Sneh, var ledare för Israels kommunistparti och försvarade Stalins massakrer, inte bara Gulagsystemet men även morden på judiska kommunister i Sovjetunionen och dess satellitstater, och de judiska läkarnas påstådda komplott.)
Varje försök att jämställa Kassamraketer med artillerigranater är felaktigt. Inte bara för att det inte finns någon symmetri mellan ockupant och ockuperad. De hundratals Kassamraketer som avfyrats under mer än ett år har dödat en israel. Granaterna, missilerna och bomberna har dödat flera hundratals palestinier.
TRÄFFADES BOSTÄDERNA med avsikt? På det finns endast två möjliga svar.
Den extrema versionen säger: Ja. Händelsernas ordningsföljd pekar i den riktningen. Israels armé, en av de modernaste i världen, har inget svar på Kassamraketerna, ett mycket primitivt vapen. Denna kortdistansraket utan styrning är inte mycket mer än ett rör fyllt med hemmagjort sprängmedel. (Uppkallad efter Izz-ad-Din al-Qassam, den förste palestinske motståndskämpen, dödad 1935 under strid mot den brittiska myndigheten i Palestina.)
Under ett fåfängt försök att förhindra avfyrandet av Kassamraketer invaderade israeliska styrkor städer och byar på Gazaremsan med regelbundna intervaller och införde en terrorregim. För en vecka sedan invaderade de Beit-Hanoun och dödade fler än 50 människor, många av dem kvinnor och barn. Det ögonblick de drog sig tillbaka började palestinierna avfyra så många Kassamraketer de kunde mot Ashkelon i avsikt att visa att dessa invasioner inte avskräckte dem.
Detta ökade än mer generalernas frustration. Ashkelon är inte en avlägsen liten stad som Sderot där de flesta invånarna är av marockanskt ursprung. I Ashkelon bor också en elitbefolkning av europeiskt ursprung. Armecheferna som förlorade sin ära i Libanon var ivriga - enligt denna version - att lära palestinierna en läxa en gång för alla, enligt det israeliska talesättet: Om inte våld fungerar, använd mer våld.
Den andra versionen hävdar att det var ett misstag, ett olyckligt tekniskt missöde. Men befälhavaren av varje armé vet mycket väl att ett bestämt antal tekniska missöden är oundvikliga. Så och så många procent dödas under övning, så och så många procent dör av egen eld, så och så många procent av granaterna träffar inte sitt mål. Ammunitionen som användes mot Beit-Hanoun, samma 155 mm ammunition som användes mot Kana, är känd för sin bristande träffsäkerhet. Flera faktorer kan orsaka att granaterna avviker från sin kurs med hundratals meter.
Han som beslöt att använda denna ammunition mot ett mål intill civila utsatte dem medvetet för dödlig fara. Därför är det i grunden ingen större skillnad mellan dessa två versioner.
Vem bär skulden? Först av allt den anda som vunnit ökad omfattning inom armén. Nyligen avslöjade Gideon Levy att en bataljonschef hade hyllat sina soldater för att ha dödat 12 palestinier med orden: "Vi har vunnit med 12 - 0!"
Skyldiga är, naturligtvis, de som skjutit och deras befälhavare inklusive batterichefen, och generalen för södra kommandot, Yoav Gallant vars likgiltighet är spetsad med skenheliga plattityder. Och vice arméchefen. Och arméchefen, Dan Halutz, flygvapengeneralen som efter en annan sådan händelse sa att han sov gott efter att ha släppt en en-tons bomb i ett bostadsområde. Och naturligtvis försvarsministern Amir Peretz som tillåtit användandet av artilleri efter att förbjudit det tidigare, vilket betyder att han var medveten om de möjliga konsekvenserna.
Den mest skyldige är den Store Urskuldaren, Ehud Olmert, premiärministern.
Olmert skröt nyligen att tack vare hans regerings skickliga styre "har vi kunnat döda hundratals terrorister, och världen har inte reagerat." Enligt Olmert är en "terrorist" varje beväpnad palestinier, inklusive de tiotusentals palestinska poliser som i överenskommelse med Israel bär vapen. De kan nu fritt skjutas. "Terrorister" är också de kvinnor och barn som dödas på gatan och i sina hem. (En del säger det öppet, barnen växte upp att bli terrorister, kvinnorna föder barn som växer upp för att bli terrorister.)
Olmert kan, som han säger, fortsätta med detta eftersom världen håller tyst. Idag ingav USA veto till en mycket mild resolution mot händelsen i Säkerhetsrådet. Betyder detta att regeringarna ute i världen - Amerika, Europa, arabvärlden - är medlöpare till brottet i Beit Hanoun? Det kan bäst besvaras av medborgarna i dessa länder.
VÄRLDEN ÄGNADE inte så mycket uppmärksamhet åt massakern eftersom den inträffade på valdagen i USA. Resultatet av valet må göra våra ledare mer besvikna än mödrar och barns blod och tårar på Gazaremsan, men de var glada att valet avledde uppmärksamhet.
En cyniker kan säga att demokrati är underbart, den gör det möjligt för en väljare att sparka ut idioten de valde förra gången och ersätta denne med en annan idiot.
Men låt oss inte vara alltför cyniska. Faktum är att det amerikanska folket har efter en försening om tre år och tiotusentals döda accepterat vad fredsföreträdare i världen, inklusive oss i Israel, sa redan första dagen, att kriget skulle orsaka en katastrof. Det kommer inte att lösa några problem, men ha en motverkande effekt.
Förändringen kommer inte att bli hastig och dramatisk. USA är ett stort skepp. När det girar gör det en mycket stor cirkel och behöver mycket tid, till skillnad från Israel, en liten snabb båt som kan gira nästan på fläcken.
I båda de nya kongresshusen har pro-Israel lobbyn (läs: supportrar av israeliska högern) stort inflytande. Men amerikanska armén är tvungen att börja lämna Iraq. Faran för ytterligare ett militärt äventyr i Iran och/eller Syrien har starkt minskat. De tokiga neo-konservativa, de flesta av dem judar som stöder den extrema högern i Israel, förlorar alltmer makt tillsammans med sina allierade, de tokiga kristna fundamentalisterna.
Som tidigare premiärminister Levy Eshkol en gång sa, när Amerika nyser blir Israel förkyld. När Amerika börjar återhämta sig finns det kanske hopp även för oss.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)