Det är för att vår parlamentariska demokrati inte försäkrar premiärministern om en hel period på fyra år. Han kan falla innan dess. Det tvingar honom också att i sin regering ha med ledarna för koalitionspartierna,

även om dessa är inkompetenta att styra sina ministerier. Premiärministern kan inte planera för en långvarig politik, ej heller placera dugliga sakkunniga i ministeriernas ledning

                      Det är väldigt illa. Därför måste vi anta det amerikanska systemet. Folket väljer en president som sitter i minst fyra hela år. Han väljer ut ett kabinett bestående av enastående personligheter, var och en expert på sitt område. På så sätt skall Zion fullbordas.

                     Detta är äkta ormolja, en flaska botar alla sjukdomar, utan smärta och utan dröjsmål.

                      Först och främst kan man inte utan vidare överföra ett politiskt system från ett land till ett annat. Varje stat har sin egen tradition, sin egen speciella kultur och sin egen sociala struktur. Ett politiskt system måste växa inifrån, det kan inte tvingas på ett annat folk. När man försöker göra det anpassar samhället det till sina egna behov och ändrar det bortom igenkänning. (Japan efter 2:a världskriget erinras jag om.) Endast ouppnåeliga professorer i elfenbenstorn kan komma på tanken att ett samhälles sjuka kan kureras av ett politiskt system kopierat från ett annat land.

                      Detta har redan provats i Israel. Under inflytande av några professorer ändrades vårt "system" för några år sedan. Det beslöts att premiärministern skulle väljas direkt, skilt från valet till Knesset. Men det blev snart uppenbart att detta system var sämre än det tidigare. De Visa höll rådslag och skiftade tillbaka.

                      Det finns ingen anledning för oss att gå igenom den erfarenheten igen. Det är tillräckligt att se på situationen i USA.

                      Vad har presidentsystemet uppnått där? Presidenten sitter minst fyra år, men många skulle utropa "ack", när det upptäcks att en fullständig idiot har valts, som trasslar in sitt land i förödande äventyr, och inte kan avsättas. I vårt parlamentariska system, liksom i Storbritannien, kan en premiärminister avsättas jämförelsevis enkelt.  Tony Blair kommer att avgå inom ett år, medan George Bush sitter kvar hela sin tid.

                      Är de amerikanska ministrarna mer kompetenta än våra? Är Donald Rumsfeld en mindre katastrof än Amir Peretz?

                      Vad mera är, för att bli vald till president behöver en kandidat enorma summor pengar. Så mycket pengar kan bara komma från intressegrupper och stora bolag. Det amerikanska systemet är så genomkorrumperat att det kan få Olmert & Co:s synder att verka oskyldiga.

                       Men  logik är inte nyckeln till denna diskussion eftersom kravet på systemändring tjänar som en täckmantel att dölja någonting betydligt allvarligare, ropet efter en Ledare.

                      Sådana krav reses alltid i tider av kris.     När det finns en känsla av nederlag och ett klimat av misstroende för det gamla ledarskapet längtar folket efter en stark fadersgestalt. Demokrati verkar svag och rutten, särskilt när den konfronteras med legenden att politikerna har "hindrat armén från att vinna". En stark ledare löser problemen med järnhand. En politik av dialog och överenskommelser är någonting för veklingar.

                      Det måste klargöras att förslaget att ändra till det amerikanska presidentsystemet inte är någonting annat än ett fördolt krav på en allsmäktig ledare. Man behöver bara se till dem som förslår det.

                      Den som framför allt förespråkar en systemändring är Avigdor Liberman, ledaren för partiet "Israel Our Home", bestående huvudsakligen av immigranter från forna Sovjetunionen. Detta är ett radikalt högerparti, för att uttrycka det milt. I andra länder skulle det kallas för någonting annat.

                      "Israel Vårt Hem" står för en otyglad nationalism och xenofobi. Det är radikalare än Jörg Haiders parti i Österrike och Jean-Marie Le-Pens i Frankrike. Det kräver att alla palestinier lämnar landet, inklusive arabiska medborgare i Israel som utgör 20% av befolkningen. Det hindrar inte Ehud Olmert att öppet deklarera att han skulle vilja ha detta parti i sin regering. (När Jörg Haider kom in i Österrikes regering kallade Israel hem sin ambassadör från Wien.)

                      Lieberman, som vill bli försvarsminister, har ställt upp fem villkor för att ställa upp, varav det första är att man övergår till presidentsystemet. Det är ganska tydligt vem som är hans presidentkandidat: Avigdor Liberman.

                      Opinionsundersökningarna visar att om val skulle hållas nu så skulle Libermans parti få 16 platser av Knessets 120. Just nu har de 11 platser. Till detta kan räknas de 9 platser som nu innehas av "Nationell Union", vars ledare, en kippa bärande general, öppet kräver utdrivning av alla araber från de ockuperade palestinska territorierna, och att alla arabiska medborgare i Israel fråntas sina demokratiska rättigheter. När sådana partier utgör en femtedel av den röstande allmänheten finns det verkligen anledning att vara orolig.

                      Jag tror på Israels demokrati. Det är ett fantastiskt fenomen i beaktande av att de flesta israeliska medborgarna kommer från tsar- och kommunist- Ryssland, Pilsudskis Polen och hans efterföljare, Marocko, Irak, Iran och Syrien, och till dessa de som är födda i Palestina under British High Commissioner. Liksom återupprättandet av hebreiska språket, som inte har någon jämförelse i världen, är denna demokrati ett mirakel. Detta naturligtvis menat i Israel. I de ockuperade territorierna är situationen en helt annan.