3.11.06
En älskvärd man.
I SIN ursprungliga tyska form betyder namnet Lieberman "älskvärd man". Det är svårt att föreställa sig ett mindre passande namn för Israels nye vice (Deputy) premiärminister.
Han är inte älskvärd, varken hans personlighet eller hans åsikter - det är årets underdrift.
Hans personliga älskvärdhet kan dömas utifrån det faktum att han en gång blev arresterad för att ha pryglat en pojke som hade bråkat med hans son.
Liberman inträde denna vecka i centrum av det politiska systemet markerar starten på ett nytt kapitel i staten Israels historia.
TIDPUNKTEN ÄR ingen tillfällighet. Under de 56 år som Israel funnits har dess demokrati aldrig befunnit sig på sådan låg nivå som idag.
Vid valet för ett halvår sedan deltog mindre än 40 % av de röstberättigande, hälften av vad som tidigare varit vanligt.
Sedan dess har korruptionsaffärerna avlöst varandra. Presidenten inväntar åtal för flera anklagelser för våldtäckt och sexuellt ofredande. Premiärministern är föremål för en lång rad av undersökningar för korruption med anknytning till flera lokala och utländska miljardärer. Två ministrar befinner sig redan inför rätta. Ett mörkt moln av korruption svävade över Ariel Sharon och hans familj när han fick sitt slaganfall. Det finns en allmän känsla att Israels styrande grupp är cynisk och korrupt.
Korruptionen och cynismen hos denna grupp visar sig också i dess offentliga uppträdande. Politiker i Israel, liksom även i andra länder, har aldrig bemärkt sig för att uppfylla sina vallöften. Men här har detta nått en ny bottennotering. Allting har svikits fullkomligt öppet inför folket.
Ehud Olmert gick till val på en bestämd och detaljerad plan, "Konvergens". Nu, utan att blinka, tillkännager han att den har övergivits. Han har endast en plan kvar, att med alla medel hålla sig vid makten.
Amir Peretz fick röster som den ledare som skulle genomföra en verklig "social" omvälvning, att göra slut på förtrycket av de svaga och missgynnade, de gamla och de sjuka, de arbetslösa och andra. Gapet mellan rika och fattiga i Israel är bland det största i den industrialiserade världen. Peretz lovade också att arbeta för fred med palestinierna.
Dagen efter valet bedrog Peretz öppet sina löften, skamlöst och med Chutzpa (ung. fräckhet). I avsikt att främja sin personliga karriär krävde han inte att bli socialminister, antog istället posten som försvarsminister. Sedan dess har han krävt utökning av militärbudgeten på bekostnad av de sociala utgifterna. Istället för fred startade han krig. Denna vecka bröt han också sitt löfte att inte sitta i en regering som inbegrep Avigdor Liberman. Nästan alla av Labor partiets ministrar är delaktiga i detta uppenbara svek, med det hedervärda undantaget för Ofir Pines-Paz som har avgått. (Fyra av hans kollegor i Labor, inklusive Ehud Barak, konkurrerar om hans plats.)
Olmer-Peretz teamets första anmärkningsvärda handling var att föra Israel in i ett onödigt och hopplöst krig. Oansvarigheten att besluta inleda detta svåra och komplicerade krig kan jämföras endast med den oansvarighet med vilket kriget i alla dess faser bedrevs. För att lägga skada till skada blockerade de sedan utnämnandet av en oberoende juridisk undersökningskommission.
Kriget har lämnat allmänheten med en djupgående känsla av oro på toppen av den avsky som väckts av de politiska sveken och korruptionsaffärerna. Vår demokrati visar sig nu fullständigt rutten, korrupt och inkompetent. Ett hebreiskt ordspråk lyder: Ett hål i väggen ropar på tjuven. Den nuvarande situationen ropar efter fascister.
Liberman kommer in.
Olmert och Peretz försöker lugna ner oss. Vad är det som är så märkvärdigt med Liberman frågar de.
Han förespråkar förflyttning, utdrivning av de arabiska medborgarna från Israel. Han hotade att krossa Egypten genom att spränga Aswan dammen. Han krävde avrättning av de israelisk-arabiska Knesset ledamöter som träffade syriska ledare och Hamasledare. Så vad med det? Rehavam Ze'evi, vars minne hedrades denna vecka under en speciell högtidsstund i Knesset, föreslog etnisk rensning. General Effi Eytam, ledaren för National Union partiet, använder ett liknande språk.
Skall inte en sådan person tillåtas vara i regeringen? Varför inte? Trots allt har Liberman redan varit medlem av regeringen, liksom Ze'evi och Eytam.
Detta argument missar poängen. Den Liberman som deltog i Sharons regering för fem år sedan representerade en marginell grupp av nya immigranter som inte togs på alvar. Sharon var en stark ledare och hans ministrar var utan betydelse. Men den Liberman som har kommit in i Olmerts regering är någonting annat, ledare för ett starkt parti som blir allt starkare, under en premiärminister som är funktionär i ett litet parti och som de flesta tröttnat på.
Liberman partiet är helt olikt det löst sammansatta Kadima partiet och det sönderfallande Labor partiet. Det är organiserat enligt militärt mönster med Liberman som dess ende och ej ifrågasatte ledare. Det har organiserat de flesta av immigranterna från det tidigare Sovjetunionen och expanderar även inom andra delar av samhället. Det vädjar till de fattiga och förtryckta. Det liknar det Bolsjevik parti som fanns i Sovjet då Liberman levde där som ung man. (För att mynta en formel: Bolsjevism minus marxism blir fascism.)
När det demokratiska systemet uppväcker folkets förakt och när uppfattningar som att "alla politiker är bedragare" och "systemet är genomruttet " vinner terräng, är en sådan person en verklig fara för demokratin.
EN GAMMAL grundsats säger att Israel kan uppfylla endast två av sina tre önskningar, att vara en judisk stat, att vara en demokratisk stat och att inneha hela territoriet mellan Medelhavet och Jordan. Den kan hålla fast vid hela territoriet och vara en demokrati, men då inte vara en judisk stat. Den kan hålla fast vid hela territoriet och vara judisk, men då kan den inte vara en demokratisk stat. Den kan vara judisk och demokratisk, men då kan den inte hålla fast vid hela territoriet.
Detta har från början varit grunden till Israelisk politik. Det främsta argumentet för Sharons "Delning" och Olmerts "Konvergens" var just det, med avsikt att Israel förblev judiskt och demokratiskt måste det ge upp delar av de ockuperade palestinska områdena med tät arabisk befolkning.
Den extrema högern har ett svar som påminner om Kolumbi ägg, alla de tre målen kan uppnås. Lösningen är etnisk rensning, utdrivning av hela den arabiska befolkningen.
Detta är svårt att genomföra i ett demokratiskt system. Därför innebär nästan automatiskt detta mål att det måste finns en "stark ledare". Vilket betyder en öppen eller dold diktatur.
För det mesta sägs inte detta öppet, men med antydningar åtföljda av en vink.
DET SOM just nu är mest nedslående är bristen på allmänna reaktioner.
Labor partiets svek kunde ha förutsetts. Amir Peretz svor att han skulle aldrig sitta i en regering med Liberman, men för att kvarstå som minister är han fullt beredd att sälja sina principer. Inget stort rabalder kunde heller väntas från Meretz, efter att Yossi Beilin hade haft sin omtalade frukost med Liberman och lovordat honom och hans sill.
Men allmänheten verkar inte chockerad. Här och var dyker en del artiklar upp, men de pekar inte ut den existentiella fara som hotar den israeliska republiken. Även den arabiska allmänheten i Israel, vars existens är hotad av Liberman, har inte satt igång någon verklig protest. På "Land Day" 1976, när de arabiska medborgarna protesterade mot beslagtagandet av deras mark, såg det annorlunda ut. Liksom i oktober 2000 när den arabiska allmänheten protesterade mot ett misstänkt hot mot al Aqsa moskén.
Vad är anledningen till denna svaga reaktion på vad som är så likt Weimarrepublikens sista dagar?
Det finns en växande ringaktning för det demokratiska systemet. Det finns en allmän trötthet efter det senaste årets chocker. Det finns ett tillbakadragande till den privata sfären. För "mannen på gatan" är det svårt att föreställa sig farorna. Han och hon är så van vid demokrati att de inte kan föreställa sig vad det innebär att leva utan den. De är säkra på att "det kan inte hända här".
Kanske har de rätt?
Vid slutet av 1800-talet fanns en fransk general, Georges Boulanger. Alla väntade sig att han skulle sätta igång en statskupp. Men generalen tvekade, sköt upp den så omtalade kuppen gång på gång tills någon sa till honom. "General, vid din ålder var Napoleon redan död!" Det sägs att detta bröt förtrollningen, myndigheterna började agera och generalen flydde landet.
Kanske visar sig Liberman också vara en fågelskrämma. Men jag skulle inte vilja slå vad om det, om inte Israels allmänhet vaknar upp i tid.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz. Hyperlänkarna är översättarens.)