Redan när han kom till Israel från Sovjetunionen hade han sin rasistiska inställning. Han vill se en uteslutande judisk stat utan araber. För detta, säger han, är han beredd att ge upp israeliskt område i vilket en tätbefolkad arabisk befolkning kan leva. Han föreslår att köra ut dessa  medborgare ur Israel tillsammans med det land där de lever. Inte ett andra Nakba, Gud förbjude. Araberna skall inte drivas ut ur sitt land som då, men skall köras ut tillsammans med sitt land. I gengäld skall Israel annektera de områden som bosättarna, av vilka Liberman är en, lever på.

                      Vad är det för fel med det? Den grundläggande idén, att göra Israel till en stat rensad på araber, är fel. I Tyskland skulle det ha kallats "Arabenrein". Det är en omkastning av nazistfrasen, inte Judenrein men väl Rein-für-Juden. Det är en rasistparoll som vädjar till massornas mest primitiva instinkter.

                      Risken att detta verkligen inträffar är förstås liten. Men bara att ge uttryck för denna idé jämnar vägen för någonting än värre. Att driva ut araberna från Israel och de ockuperade territorierna, utan utbyte av territorium. När väl den fascistiske anden är ute ur flaskan kan ingen stoppa den innan det lett till katastrof.

                      Annektering av bosättningarna kommer att göra slut på varje chans till fred.

                      Men Libermans hot ligger inte endast i hans bekräftade eller obekräftade åsikter. Det är en del av hans personlighet. Han är ensam ledare av sitt parti som nästan uteslutande består av nya immigranter från tidigare Sovjetunionen. Likt tidigare vågor av immigranter är detta en grupp människor som inte växt upp i ett demokratiskt samhälle och som tenderar att ha en förenklad syn på Israel-Palestina konflikten.

                      Många av dem lever i Israel som på en ö. De läser endast den lokala ryskspråkiga pressen, nästan alla långt till höger, och är avskilda från de liberala och demokratiska strömningarna i landet. De har stött bort Nathan Sharansky, som syntes dem alltför svag, och röstat på en tuff auktoritär ledare vars främsta valslogan även i hebreiskspråkiga medier var "Da, Liberman!" (Ja, Liberman). Vad erinrar detta om?

                      Liberman döljer inte sin avsikt att fullständigt förändra strukturen på Israels politiska system och etablera en auktoritär regim ledd av en stark ledare, (han själv). Som ett första steg har han lagt fram ett lagförslag för att införa presidentstyre i vilket presidenten skulle få närmast diktatorisk makt. Denne skulle inte vara beroende av ett då betydelselöst parlamentet, och skulle själv kontrollera alla maktens politiska instrument. Den direkta modellen är Vladimir Putin, rysk demokratis dödgrävare. Men det tycks som om Liberman är än mer extrem.

                      Varför inbjuder Ehud Olmert denne man? Varför insisterar han att inkludera honom i sin regering och att rösta för hans förslag? Varför har Libermania blivit det hetaste ämnet i Israelisk politik?

                      Helt enkelt för att Olmert, fullständigt bankrutt, griper efter ett halmstrå.

                      Endast sju månader efter att ha blivit premiärminister av ett lyckans slag, Ariel Sharons, är han lämnad med ingenting till vänster och ingenting till höger. Allmänheten har redan förstått att Libanonkriget i alla sina delar var ett fullständigt fiasko. Hans vägran att utse en juridisk undersökningskommission har fördjupat känslan av förlust. Det centrala vallöftet under hans valkampanj, "konvergens", har blivit ett dåligt skämt. Av det berömda "Socialt program" återstår ingenting. Olmert & Co står utan någon plan, utan någon uppgift utom en, att till varje pris hålla sig fast vid makten

                      Ett av kännetecknen för en person som Liberman är hans talang att känna av och utnyttja andras svagheter. Han ger Olmert ett lockande erbjudande, att ingå i regeringen och ta med sig sina 11 röster i parlamentet, utan att få någonting i gengäld. Bokstavligen för ingenting.

                      Tidigare har han krävt posten som försvarsminister, eller åtminstone polisminister (officiellt: minister för inrikes försvar). Nu talar han om en dunkel titel, minister för långsiktig strategi, (läs: bombning av Iran). Men han insisterar inte ens på det. Han är beredd att bli minister utan portfölj. Han kräver inte ens att två eller tre av hans kolleger blir ministrar, vilket storleken på hans parti motiverar.

                      Det är ett erbjudande som inte kan avslås. Liberman vet att titeln är oviktig. Det som är viktigt är att få in en fot och erhålla legitimitet som minister, resten ordnar sig efter hand.

                      För den misströstande Olmert, ute efter att hålla sig kvar vid makten, verkar detta som en skänk från ovan. Han har motståndare i regeringen, särskilt från Laborpartiet. Hans parlamentariska majoritet är inte säker, och här kommer Liberman och förser honom med fullständig säkerhet i sitt ämbete. Folk har sålt sin själ för mindre.

                      Det officiella rättfärdigandet är, "Man kan inte stöta bort ett zionistiskt parti." (ett ordval som automatiskt räknar ut alla arabiska partier i Israel). Med en travestering på Samuel Johnsons berömda citat kan det sägas att "Zionism är en skurks sista fristad".

                      Olmert vill vinna några fler år, månader eller veckor, vid makten. Makt för dess egen skull. Makt för ingen orsaks eller uppgifts skull, inte för någon idé. För detta är han redo att öppna dörren för mörkrets krafter. Vad bryr han sig? Efter honom syndafloden.

                      Jag har sagt mer än en gång att jag tror på Israels demokrati. Immigranterna från Sovjetunionen är inte de enda som växt upp under en diktatorisk regim. Nästan alla israeler eller deras föräldrar har växt upp under tyranniska regimer. Men israelisk demokrati, ett mirakel som inte har någon logisk förklaring, står emot även under dessa svåra omständigheter.