9.8.06
Vem? Jag?!
Idag har kriget gått in på sin femte vecka. Det är svårt att tro. Vår mäktiga armé har nu slagits i 29 dagar mot ett ”gäng” och ”terroristorganisation”, som de militära ledarna beskriver dem, och slaget har ännu inte vunnits.
Häromdagen tillkännagav militära källor i Israel att 400 av de 1200 Hizbollah ”terroristerna” hade dödats. Således har blott 1200 man stått upp emot tio tusentals av våra soldater som är utrustade med de mest avancerade vapnen i världen, och hundratusentals israeliska civila befinner sig fortfarande under raketbeskjutning och våra soldater fortsätter att dödas.
Vem? Jag? Redan nu erkänner alla att någonting grundläggande har gått fel i detta krig. Beviset är generalernas krig, som förr började först efter kriget var slut, har nu kommit inför allmänheten medan kriget fortfarande pågår.
Arméchefen Dan Halutz har hittat syndaren, Udi Adam, chefen för Norra kommandot. Han har praktiskt taget avskedat honom mitt under kriget. Det är den gamla plojen om tjuven som skriker, ”Stoppa tjuven!”. Det är uppenbart att den som främst har skulden för krigets misslyckanden är Halutz själv, med sin dåraktiga tro att Hizbollah kunde bli slaget med enbart luftangrepp.
Men det är inte bara inom armétoppen som anklagelserna virvlar omkring. Armékommandot anklagar i sin tur regeringen och vice versa.
Strax före sin degradering anklagade Udi Adam öppet regeringen för att kringskära honom. Ehud Olmert var inte svaret skyldigt och förklarade att armén hade inte presenterat några planer för att utvidga fälttåget.
För att rättfärdiga sig själv gjorde Olmert ett signifikant tillägg. ”Från första dagen av kriget har regeringen inte vägrat armén någon begäran!”. Med andra ord, det är Arméchefen som bestämmer taktiken och utför kriget, medan det politiska ledarskapet enbart godkänner allt som armén önskar.
Men detta är en fruktlös debatt eftersom den ignorerar huvudsaken, som blir tydligare från dag till dag. Det är omöjligt att vinna detta krig. Det är därför ingenting har fungerat som var planerat.
Plan? Vilken plan? För många år sedan blev militärkommentatorn i Haolam Hazeh, tidningen som jag vid den tiden gav ut, trött på skrytet att vår armé var bäst på att improvisera. ”Förmågan att improvisera, ” skrev han, ”är bara ett annat namn för vår oförmåga att planera.”
Enligt rapporter har Israels armé förberett sig för detta krig i mer än tre år. Den senaste övningen hölls en månad innan kriget inleddes och inbegrep invasion av Libanon med landstyrkor. Det är uppenbart att ledningen inte räknade med att fälttåget skulle pågå i fyra veckor eller mer. För tusan! Det var ju bara ett litet gäng terrorister. Detta bara bekräftar utsagan att även den bästa krigsplan inte överlever första dagens krig.
De fattigas krig. Det är helt klart att armékommandots underbara plan inte inbegrep försvaret av hemmafronten innanför raketernas räckvidd. Det fanns ingen plan för att lösa de problem som uppstod vid Hizbollahs attacker. Från att skydda befolkningen mot raketerna, till nödvändiga ekonomiska åtgärder när en tredjedel av landets befolkning lever under raketbeskjutning och är paralyserad..
Nu ropar allmänheten och snart måste ministrar och generaler försöka finna någon att också skylla detta på.
Ty detta krig utkämpas på de svagas rygg, de som inte har möjlighet att ”evakuera sig själva” från raketområdet. De rika och välbärgade har gett sig av för längesedan, i Israel såväl som i Libanon. De fattiga, de gamla, de sjuka och de handikappade finna kvar i skyddsrummen. De är de som lider mest. Men det ger dem inte skäl att motsätta sig kriget. Tvärtom, de är den mest högröstade grupp i Israel som kräver ”krossa dom”, ”utplåna dom”.
Detta är ingenting nytt, de svagaste i samhället vill alltid känna att de tillhör den starkaste nationen. De som ingenting har blir de största patrioterna. De är också de som får offra mest.
De som initierade och planerade kriget smickrar cyniskt invånarna i norr, de som är fast där, och kallar dem ”hjältar” och lovprisar deras ståndaktighet.
Förenade cyniker. Nu beror ett slut på dödandet på FN.
David Ben-Gurion kallade FN för ”UM-shmum”(UM är FN på hebreiska och ”shmum” ett föraktfullt tillägg). Under kriget 1948 bröt han mot dess eldupphör resolutioner närhelst det passade honom. Som soldat då var jag en del i detta. Han och alla hans efterträdare under åren har kränkt nästan alla FN beslut rörande oss, anförande (inte utan berättigande) att organisationen var dominerad av en anti-israel majoritet bestående av Sovjet blocket och tredje världen länder.
Sedan dess har situationen förändrats. Sovjetblocket har fallit samman och FN har blivit USA: s utrikesdepartements förlängda arm. Kofi Annan har blivit fastighetsskötare och den verklige bossen är USA:s delegat John Bolton, en fanatisk neo-konservativ och därför en stor vän av Israel. Han vill att kriget fortsätter.
USA:s plan är att ge Israel fler dagar, kanske veckor, att fortsätta med kriget, att driva fram illusionen av seger samtidigt som man föreger att göra stora ansträngningar att avsluta kriget. Det tycks som om Olmert har lovat Bush att vinna, bara han får tillräckligt med tid.
Beirut regeringens nya förslag har tänt röda ljus i Jerusalem. Den libanesiska regeringen föreslår att utplacera 15 tusen libanesiska soldater längs gränsen, deklarera eldupphör och få de israeliska trupperna ut ur Libanon. Det är precis det som den israeliska armén krävde i början av kriget. Men nu ser detta ut som en fara. Det skulle kunna avsluta kriget utan en israelisk seger.
Så har den paradoxala situationen uppstått att israeliska regeringen avböjer ett förslag som speglar dess ursprungliga krigsmål, för att istället kräva vad den tidigare så energiskt opponerade sig emot, utplacerandet av en internationell styrka längs gränsen. Det är så det går när man börjar ett krig utan klara och uppnåbara mål, allting blir en röra.
Generaler och kommentatorer. Jag har ett förslag för att lösa problemen som detta krig har fört med sig. Skifta generalerna och kommentatorerna.
Generalerna har inte lyckats med sin krigföring. Men de och deras kamrater, de f.d. generalerna, har visat sig vara utmärkta kommentatorer. De har trängt ut alla andra från radio- och TV-studiorna, skapat en nationell samstämmighet och tystat all verklig kritik. Utom en sorts kritik. Varför har vi inte avancerat djupare in i Libanon? Varför har vi inte nått fram till Litanifloden? Varför har vi inte raderat ut de libanesiska byarna från jordens yta?
Å andra sidan, utsändningarna visar att militärkommentatorerna vet exakt hur kriget skall föras. De har en kraftfull opinion och massor av expertråd. De vet när man skall avancera och var, vilka trupper som skall användas och vilka vapen.
Så varför inte låta dem leda kriget?
Machostan. Uppsättningen av generaler som framträder varje kväll på alla TV kanaler för att ge en kort genomgång (också kallat propaganda) för nationen, är alla män. Som bevis har de med sig en kvinna, en skönhet som har titeln ”talesman för armén” och som mest tjänar att vara avledande. Kommentatorerna på TV är, naturligtvis, tuffa killar, liksom de flesta av de andra deltagarna.
Att männen härskar understrykes av det faktum att utrikesministeriet ledes av en kvinna. Alltsedan Israels grundande har försvarsministeriet varit karlakarlars domän, som med förakt ser ner på utrikesministeriet som alltid betraktats som svagt och kraftlöst. Nu har utrikesministeriet blivit en förlamad arm inom ”försvarsetablissemanget”. Tsipi Livni, som en gång väckte hopp, är nu en arméns papegoja, liksom Condoleezza Rice är Bushs papegoja.
Krig är, naturligtvis, en affär för män. Så har det varit sedan den mänskliga rasens begynnelse och kanske även innan dess. En stam av t.ex. babianer som står inför en fara, intar genast en försvarsposition. Gamla hannar, honor och ungar i mitten och unga hannar i en ring omkring dem. Det är bara en sak som skiljer dem från oss, deras ledare är alltid den visaste och den mest erfarne i stammen.
Den mänsklige hannens kärlek till krig, ett fenomen som vi har haft möjlighet att observera på nära håll under dessa dagar, hör samman inte bara med detta biologiska arv. Krig tillförsäkrar hannen total dominans över samhället. Det tillförsäkrar generalerna total dominans över staten.
Om vi trodde att det skulle förändras med en regering ledd av civila hade vi uppenbarligen fel. Det motsatta är sant, civila som uppträder som krigsledare är inte bättre än generalerna. En erfaren general kan ha lärt sig någonting av sin erfarenhet.
Nu skall jag säga någonting som jag aldrig någonsin trodde jag skulle yttra. Det är mycket möjligt att vi inte skulle ha gått in i detta dåraktiga krig ifall Ariel Sharon hade varit vid makten. Han attackerade inte Hizbollah efter tillbakadragandet år 2000. Ett försök var tillräckligt för honom. Detta bevisar åter att det finns ingenting så illa att inte någonting ännu värre kan uppstå.
Begäret efter krig förklarar också den talkör av de hundratals ex-generalerna som unisont talar till förmån för kriget. En cyniker skulle säga att vad är det för konstigt med det, det var armén som gav dem deras ställning i samhället. De är betydelsefulla så länge som konflikten mellan Israel och arabvärlden består. Konflikten garanterar deras status. De har inget intresse i att den avslutas.
Men fenomenet är än mer grundläggande. Armén är en smältdegel för officerare. Den skapar deras syn på världen, deras attityd och stil. Vid sidan av bosättarna är de äldre officerarna, med eller utan uniform, idag den enda ideologiska gruppen och har därför ett enormt inflytande. Den kan med lätthet glufsa i sig till frukost tusentals små funktionärer som Amir Peretz.
Detta är anledningen till att det inte finns någon riktig självkritik. Vid begynnelsen av fjärde veckan ljuder åter slagorden. Framåt! Till Litani! Längre in! Kraftigare! Djupare!
Uri Avnery
(övers. Sven Börtz)