29.7.06
På kornet, Syrien.
Ett snyggt litet krig.
Det är den gamla vanliga historien om spelaren som förlorar, han kan inte sluta. Han fortsätter att spela för att vinna tillbaka det han förlorat. Han fortsätter att förlora och fortsätter att spela tills han förlorat allt, sitt hus, sin fru, sin skjorta.
Samma sak händer i det största spel av alla, krig. Ledare som börjar ett krig och fastnar i det, tvingas fortsätta att kriga bara för att än djupare fastna i det. Det är en del av krigets innersta väsen, det är omöjligt att sluta efter ett misstag. Den allmänna opinionen kräver den utlovade segern. Odugliga generaler måste dölja sina felsteg. Militärkommentatorer och andra skrivbordsstrateger kräver en massiv offensiv. Cyniska politiker rider på vågen. Regeringen bärs iväg av den flodvåg som de själva släppt lös.
Det är vad som hände i veckan, efter slaget om Bint-Jbeil, som araberna redan stolt har börjat kalla Nasrallahgrad. Över hela Israel skallar ropen, ”Fortsätt in! Djupare! Fortare!”.
En dag efter den blodiga striden beslöt kabinettet(inre kretsen av regeringen) att mobilisera en omfattande del av reserven. För vad? Ministrarna vet inte. Men det beror inte längre på dem, inte heller på generalerna. Det politiska och militära ledarskapet kastas hit och dit på krigets vågor likt en båt utan roder.
Som sagts så många gånger förr, det är mycket lättare att starta än att avsluta ett krig. Kabinettet föreställer sig att den kontrollerar kriget, men i verkligheten är det kriget som kontrollerar det. De har bestigit en tiger och kan inte vara säkra på att komma av utan att bli slitna i stycken.
Kriget har sina egna regler. Oväntade saker händer vilka styr nästa steg, som nästa alltid leder åt ett håll, upptrappning.
Dan Halutz, fadern till detta krig, trodde att han kunde oskadliggöra Hizbollah med flygvapnet, bland de mest sofistikerade och effektiva i världen. Några dagars massiva attacker, tusentals ton av bomber på bostäder, vägar, kraftverk och hamnar, och så skulle det vara klart.
Så blev det inte. Hizbollahs raketer fortsatte att falla över norra Israel, hundratals om dagen. Allmänheten ropade. Det gick inte att undvika en markoperation. Först sattes en liten elitstyrka in. Det hjälpte inte. Sedan brigader och nu krävs hela divisioner.
Först ville man utplåna Hizbollahs positioner längs gränsen. När man förstod att det inte var tillräckligt beslöts att man skulle erövra kullarna som dominerar gränsen. Där väntade Hizbollahs krigare och förorsakade stora förluster. Raketerna fortsatte att falla.
Nu är generalerna övertygade om att det finns inget annat alternativ än att ockupera hela området upp till Litani floden, ca 24 km från gränsen, för att hindra raketerna från att avskjutas. Sedan kommer de att upptäcka att de måste nå Awali floden 40 km in. De berömda 40 km som Menachem Begin talade om 1982.
Efter detta? Den israeliska armén blir utspridd över en stor yta och överallt kommer de att vara utsatta för gerillaattacker av det slag som Hizbollah så väl utövar, och missilerna kommer att fortsätta flyga.
Så vad händer sedan? Man kan inte sluta. Allmänna opinionen kommer att kräva beslutsammare tag. Politiska opportunister kommer att skrika, kommentatorer uttrycka sitt missnöje och folk i skyddsrummen att klaga. Generalerna kommer att känna hettan. Man kan inte hålla tiotals tusen reservister mobiliserade hur länge som helst. Det är omöjligt att dra ut på en situation som paralyserar en tredjedel av landet.
Alla kommer att missnöjt kräva fortsatt framryckning. Varthän? Mot Beirut i norr? Mot Damaskus i öster?
Kabinettets ministrar talar i kör. Nej, aldrig någonsin! Vi skall inte attackera Syrien!
Kanske en del av dem verkligen inte avser det. De kan inte drömma om ett krig med Syrien, absolut inte. Men ministrarna bedrar sig själva när de tror att de kontrollerar kriget. Kriget kontrollerar dem.
När det blir uppenbart att ingenting hjälper, att Hizbollah fortsätter strida och raketerna flyga, kommer det politiska och militära ledarskapet att ställas inför ett sammanbrott. De kommer att behöva någon att skylla på. På vem? På Assad så klart.
Hur är det möjligt att en liten “terrorgrupp” med några tusen krigare kan fortsätta att slåss? Varifrån får de sina vapen? Man kommer att peka på Syrien.
Även nu försäkrar arméns befälhavare att nya raketer flödar in till Hizbollah från Syrien. Vägarna har bombats, broarna förstörts, men på något sätt fortsätter likväl vapnen att komma in. Israels regering kräver att en internationell styrka stationeras inte enbart längs Libanons gräns men även längs Libanons gräns mot Syrien. Kön av frivilliga kommer inte att bli lång.
Sedan kommer generalerna att kräva att vägar och broar inne i Syrien bombas. För att kunna det måste Syriens flygvapen sättas ur spel. Med andra ord ett riktigt krig, med konsekvenser för hela Mellersta Östern.
Ehud Olmert och Amir Peretz tänkte inte på det när de för 17 dagar sedan hastigt och lättvindigt, utan en seriös debatt, utan att undersöka andra möjligheter, utan att räkna på riskerna, beslöt att anfalla Hizbollah. För politiker som inte vet vad krig är, var det en oemotståndlig frestelse. Det fanns en tydlig provokation av Hizbollah, man var säker på internationellt stöd. Vilken utmärkt möjlighet! De skulle göra vad inte ens Sharon vågade.
Dan Halutz la fram ett erbjudande som inte kunde motstås. Ett snyggt litet krig. Militära planer fanns redo väl genomgångna. En säker seger. Än mer så eftersom den andra sidan inte var en riktig armé, bara en ”terrorgrupp”.
Hur hett begäret brann i Olmerts och Peretz hjärtan bekräftas av det faktum att de inte ens tänkte på bristen på skyddsrum i de norra städerna, för att inte nämna de långtgående ekonomiska och sociala följderna. Det främsta var att rusa åstad och hämta segerkransarna.
De hade ingen tid att seriöst tänka på krigets mål. Nu liknar de bågskyttar som skjuter sin pil på en blank måltavla och efteråt ritar ringarna kring pilen. Målen skiftar dagligen, att krossa Hizbollah, att avväpna dem, att driva dem ut ur södra Libanon eller att kanske bara försvaga dem. Att döda Hassan Nasrallah. Att plocka hem de tillfångatagna soldaterna. Att utvidga Libanons regerings suveränitet över hela Libanon. Att etablera en nygammal säkerhetszon ockuperad av Israel. Att basera den libanesiska armén och/eller en internationell styrka längs gränsen.
Desto längre det snygga lilla kriget fortsätter desto tydligare blir det att dessa mål inte är realistiska. Den styrande gruppen i Libanon representerar endast en liten, rik och korrupt elit. Den libanesiska armén kan inte och vill inte slåss mot Hizbollah. Den nya ”säkerhetszonen” kommer att utsättas för gerillaattacker och den internationella styrkan kommer inte att gå in i området utan överenskommelse med Hizbullah, och denna gerillastyrka kan inte Israel göra slut på.
Det är ingenting att skämmas över. Vår armé är i gott, eller snarare, dåligt sällskap. Termen ”gerilla” (litet krig) myntades i Spanien under Napoleons ockupation. Irreguljära förband av spanska soldater attackerade ockupanterna och slog dem. Detsamma hände ryssarna i Afghanistan, fransmännen i Algeriet, britterna i Palestina och i flera andra kolonier, amerikanarna i Vietnam och nu i Iraq. Även om man skulle tänka sig att Dan Halutz och Udi Adam är större fältherrar än Napoleon och hans marskalkar, kommer de inte att lyckas där de misslyckades.
När Napoleon inte visste vad han skulle göra härnäst invaderade han Ryssland. Om inte vi stoppar operationen kommer den att leda oss till krig med Syrien.
Condoleezza Rice oresonabla motstånd mot alla försök att hindra kriget visar att detta verkligen är USA:s mål. Från första dagen av George Bushs presidentskap har de neo-konservativa talat om att ta hand om Syrien. Desto djupare Bush sjunker ner i Iraqs träsk, desto mer behöver han avleda uppmärksamheten med ett annat äventyr.
Apropå, en dag före detta krigs utbrott tog vår minister för infrastruktur, Benyamin Ben-Eliezer, del i invigningsceremonin för den stora oljeledningen som skall föra olja från oljekällorna vid Kaspiska havet till den Turkiska hamnen Ceyhan, nära gränsen till Syrien. Baku – Tiblisi – Ceyhan oljeledningen undviker Ryssland och passerar genom Azerbajdzjan och Georgien, två länder nära förbundna med Israel, liksom Turkiet. Det finns en plan att föra en del av oljan längs den syriska och libanesiska kusten till Ashkelon, där en existerande ledning kan föra vidare till Eilat, för att exporteras till Fjärran Östern. Israel och Turkiet skall säkra området för USA.
Måste man föras in i ett krig med Syrien? Finns det inget alternativ? Naturligtvis finns det. Att stoppa nu, genast.
När President Lyndon Johnsson förstod att han höll på att sjunka allt djupare ner i kriget i Vietnam, frågade han sina vänner om råd. En av dem svarade: ”Proklamera seger och försvinn därifrån!”
Så kan vi göra. Sluta att investera mer och mer i en förlustbringande verksamhet. Till exempel en överenskommelse som skulle föra Hizbollah några kilometer från gränsen, tillsammans med att en internationell styrka och/eller den Libanesiska armén utplaceras, och utväxling av fångar. Olmert skulle kunna presentera det som en stor seger och hävda att vi fått det vi ville ha, att vi lärt araberna en läxa och att vi inte hade för avsikt att uppnå mer. Nasrallah kan också göra anspråk på en stor seger, försäkrande att han har lärt den zionistiska fienden en läxa som den inte skall glömma, att Hizbollah har överlevt, stark och beväpnad och att han har fått hem de libanesiska fångarna.
Visst, det är inte mycket, men det är vad som kan göras för att begränsa förlusterna. Om Olmert är smart nog att ta sig ut ur fällan, innan den helt slår igen. Och om Condoleezza får order från sin chef att tillåta det.
På krigets 17:e dag måste vi vara på det klara med att vi snart står inför ett tydligt val, att föras in i ett krig med Syrien, avsiktligt eller oavsiktligt, eller att komma till en överenskommelse i norr som nödvändigtvis omfattar Hizbollah och Syrien. I centrum för en sådan överenskommelse kommer Golan höjderna att stå.
Olmert och Peretz tänkte inte alls på det under de inflammerade ögonblick den 12:e juli då de kastade sig in i möjligheten att starta ett snyggt litet krig. Men, tänkte de över huvud taget?
Uri Avnery
Övers.fr.eng. Sven Börtz