22.7.06
Brinner Beirut?
“Det verkar som om Nasrallah har överlevt”, annonserade israeliska tidningar efter att 23 ton bomber hade släppts på den plats i Beirut där Hizbollahs ledare antogs ha gömt sig i en bunker.
En intressant formulering. Några timmar efter bombningen gav Nazrallah en TV intervju i Aljazeera. Han var inte bara levande men också lugn och självsäker. Han talade om bombningarna, ett bevis på att intervjun var gjord samma dag.
Så vad betyder “det verkar som”? Mycket enkelt, Nasrallah låtsas att vara vid liv, men du kan inte tro på en arab. Alla vet att araber alltid ljuger. Det ligger i deras natur, som en gång Ehud Barak uttryckte det.
Dödandet av mannen är ett nationellt mål, nästan krigets huvudsakliga mål. Kanske är detta det första kriget i historien som en stat inlett för att döda en person. Intill nu är det bara maffian som har tänkt i dessa banor. Inte ens britterna under II Världskriget proklamerade att deras mål var att döda Hitler. Däremot ville de fånga honom levande för att ställa honom inför domstol. Förmodligen var det också det som USA avsåg i deras krig mot Saddam Hussein.
Men våra ministrar har officiellt beslutat att det är det som är målet. Det finns inte något nytt i detta. Israels regeringar har sedan länge antagit taktiken att döda ledarna för sina motståndare. Vår armé har dödat Hizbollahs ledare Abbas Mussawi, PLO:s Abu Jihad liksom Sheik Ahmad Yassin och andra Hamasledare. Nästa alla palestinier, och inte bara de, är övertygade om att också Yassir Arafat mördades.
Vad blev resultatet? Mussawi ersattes av Nasrallah som är långt mer kapabel. Sheik Yassin efterföljdes av långt mer radikala ledare. Istället för Arafat fick vi Hamas.
Liksom i andra politiska frågor är det ett primitivt militärt tänkande som styr dessa resonemang.
En människa som skulle komma tillbaka hit efter lång frånvaro och se på vår TV skulle kunna få intrycket att det är en militärjunta som styr Israel, på sätt som tidigare i Sydamerika.
Varje kväll på alla TV kanaler ser man en parad av militärer i uniform. De förklarar inte bara dagens militära operationer men kommenterar även politiska frågor och lägger ut den politiska riktningen.
Under övriga utsändningstider upprepar om och om igen ett dussin f.d. generaler arméchefernas budskap. Det är skrämmande att tänka att dessa personer en gång var i en position att kunna besluta över vem som skulle dö och vem som skulle leva.
Men vi är en demokrati. Armén är fullständigt underordnad den civila styrelsen. Enligt lagen är ministerrådet högsta befälhavare över armén, som i Israel inkluderar flottan och flyget. Men i praktiken är det idag toppskiktet som beslutar i alla politiska och militära frågor. När Dan Halutz, arméchefen, säger till ministrarna att militärkommandot har beslutat om den eller den operationen, vågar ingen minister uttrycka sin opposition. Säkerligen inte Labor partiets ministrar.
Ehud Olmert framställer sig själv en arvtagare efter Churchill (“blod, svett och tårar”). Det är patetiskt. När Amir Peretz blåser upp sig och riktar hot åt alla håll, är det än mer patetiskt. Mer än någonting annan påminner han om en fluga som sitter på örat på en oxe och säger: ”Vi plöjer!”
Arméchefen annonserade förra veckan med tillfredställelse: “Armén har regeringens fulla stöd!” Det är också en intressant formulering. Det indikerar att armén beslutar vad som skall göras och regeringen förser den med ”stöd”. Naturligtvis är det så det är.
Nu är det inte längre någon hemlighet. Detta krig har planerats sedan en lång tid tillbaka. Militärjournalister rapporterade denna vecka att armén har övat på detta krig, i alla sina detaljer, under många år. För endast en månad sedan hade man ett stort krigsspel för att öva landtruppers intrång i södra Libanon. Samtidigt som både politiker och generaler deklarerade att ”vi skall aldrig mer gå ner oss i det libanesiska träsket. Vi skall aldrig igen sätta in landtrupper där.” Nu är vi i detta träsk och stora landtrupper opererar i området.
Också den andra sedan har förberett detta krig i åratal. Inte bara byggt förvaringsplatser för tusentals missiler men även förberett ett intrikat system, typ Vietnam, av bunkrar, tunnlar och grottor. Våra soldater skall nu möta detta system och kommer att få betala ett högt pris. Som alltid har vår armé behandlat ”araberna” med förakt och förringat deras militära förmåga.
Detta är ett av problemen med den militära mentaliteten. Talleyrand hade inte fel när han sa att ”krig är en alltför alvarlig sak för att lämnas åt militärer.” Generalernas mentalitet, ett resultat av deras utbildning och verksamhet, är till sin natur styrkeinriktad och endimensionellt, för att inte säga primitiv. Den är baserad på tron att alla problem kan lösas med militär styrka och om inte det hjälper, med ännu mer våld.
Detta illustreras väl av planeringen och verkställandet av det pågående kriget. Det var baserat på antagandet att om vi förorsakade befolkningen ett svårt lidande skulle de resa sig och kräva Hizbollahs avlägsnande. En minimal förståelse av masspsykologi skulle säga det motsatta. Dödandet av hundratals libanesiska civila tillhörande olika etniska och religiösa grupper, gjort alla övrigas liv till ett helvete, förstörandet av livsuppehållande infrastruktur i det libanesiska samhället, kommer att skapa en folklig våg av hat och vrede mot Israel, inte mot hjältarna, som de ser dem, som offrar sina liv för deras försvar.
Resultatet kommer att bli ett stärkande av Hizbollah, idag och för kommande år. Kanske kommer det att bli det främsta resultatet av kriget, viktigare än alla eventuella militära framgångar. Detta inte bara i Libanon utan över hela den arabiska och muslimska världen.
Konfronterad med alla de hemskheter som visas på TV- och datorskärmar förändras också världsopinionen. Det som i början såg ut som ett berättigat svar på tillfångatagandet av två soldater börjar nu se ut som de barbariska handlingarna av en brutal krigsmaskin. Elefanten i porslinsaffären.
Åtskilliga maillistor har distribuerat en skrämmande serie av fotografier på stympade spädbarn och barn. Det finns ett makabert foto av glada israeliska barn som skriver ”hälsningar” på artillerigranater som skall avfyras. Sedan kommer ett meddelande. ”Tack till barnen i Israel för denna fina gåva. Tack till världen som ingenting gör.” Undertecknat barnen i Libanon och Palestina.
Kvinnan som är chef för FN:s kontor för Mänskliga Rättigheter har redan definierat dessa handlingar som krigsförbrytelser. Någonting som i framtiden kan betyda problem för Israeliska arméofficerare.
I allmänhet när arméofficerare bestämmer en nations politik uppstår alvarliga moraliska problem.
I krig är en befälhavare tvingad att ta svåra beslut. Han sänder sina soldater i strid väl vetande att många inte kommer tillbaka och andra kommer att bli stympade för livet. Han blir förhärdad. General Amos Yaron sa till sina officerare efter Sabra och Shatila massakern, ”våra sinnen har avtrubbats.”
Åren av ockupation av de palestinska territorierna har åstadkommit ett fruktansvärt förhärdande beträffande inställningen till mänskligt liv. Dödandet av tio till tjugo palestinier som nu inträffar varje dag på Gazaremsan, upprör ingen. Det åstadkommer inte ens rubriker. Även schablonuttryck som ”vi beklagar…vi hade ingen avsikt att…den mest moraliska armén i världen…” har gradvis upphört och liksom alla andra tomma fraser hörs inte längre.
Nu avslöjar sig denna okänslighet I Libanon. Flygvapenofficerare, lugna och avslappnade, sitter framför kamerorna och talar om ”grupper av mål”, som om de talade om tekniska problem och inte om levande människor. De talar om att driva hundratusentals människor från sina hem som en viktig militär framgång, och försöker inte dölja sin tillfredställelse inför de människor vars hela liv har ödelagts. Det ord som är mest populärt bland generalerna är nu ”pulverisera”, vi pulveriserar, de blir pulveriserade, grannskap pulveriseras, byggnader pulveriseras, människor pulveriseras.
Beskjutningen med raketer mot våra städer och byar rättfärdigar inte detta ignorerande av moraliska överväganden vid utkämpandet av kriget. Det fanns andra sätt att svara på Hizbollahs provokation utan att göra småsmulor av Libanon. Den moraliska okänsligheten kommer att förvandlas till alvarlig politisk skada, såväl omedelbart som i framtiden. Endast en dåre eller värre ignorerar moraliska värden, till slut kommer alltid att hämnden.
Det är närmast banalt att säga att det är lättare att starta ett krig än att avsluta det. Man vet hur det börjar, det är omöjligt att veta hur det slutar.
Krig uppstår i en sfär av osäkerhet. Oförutsedda saker händer. Även de främsta härförare i historien kunde inte kontrollera de krig de satte igång. Kriget har sina egna lagar.
Vi började ett krig för dagar. Det blev ett krig i veckor. Nu talar man om ett krig i månader. Vår armé började en ”kirurgisk” operation av Flygvapnet, sedan sände man små enheter in i Libanon, nu strider hela brigader där och reservister kallas in i stort antal för en fullständig operation likt invasionen 1982. En del förutser redan att kriget kan komma att skapa en konfrontation med Syrien.
Under hela denna tid har USA använt all sin kraft till att förhindra ett upphörande av fientligheterna. Alla tecken indikerar att USA skjuter Israel mot ett krig med Syrien, ett land som har ballistiska missiler med kemiska och biologiska stridsspetsar.
Endast en sak är redan säker på den 11:e dagen av kriget. Ingenting gott kommer att komma ut av det. Vad som än händer, Hizbollah kommer att resa sig starkare. Om det tidigare hade funnits hopp om att Libanon sakta skulle bli ett normalt land där Hizbollah inte längre skulle finna anledning att upprätthålla en militär styrka, har vi nu försett dem med en perfekt anledning. Israel krossar Libanon, bara Hizbollah slåss för att försvara landet.
Beträffande avskräckning. Ett krig i vilket vår enorma militärmaskin inte kan besegra en liten gerillaorganisation på 11 dagar av totalt krig, har säkerligen inte återskapat sin avskräckande effekt. I detta avseende är det oviktigt hur länge kriget varar och vilket resultatet blir. Det faktum att några tusen krigare har stått emot den israeliska armén i 11 dagar och mer, har redan etsats sig fast i medvetandet på hundratals miljoner araber och muslimer.
Av detta krig vill ingenting gott komma, inte för Israel, inte för Libanon och inte för Palestina. De ”Nya Mellersta Östern” som kommer att bli resultatet, kommer att bli en värre plats att leva i.
Uri Avnery
(Övers.fr.eng. Sven Börtz)