18.7.06
"Sluta med den skiten!"
En kvinna, en immigrant från Ryssland, kastar sig till marken I fullständig förtvivlan framför sitt hem som har blivit träffat av en missil, och skriker på bruten hebreiska, ”Min son, min son!”. Hon trodde han var död, men han hade endast skadats och blivit förd till sjukhus.
Libanesiska barn, täckta med sår, på Beiruts sjukhus. Begravningen av offren efter en missil I Haifa. Ruinerna av sönderbombade kvarter i Beirut. Invånarna I norra Israel som flyr söderut bort från Katyusha raketerna. Invånarna i södra Libanon som flyr norrut bort från Israels Flygvapen.
Död och förödelse. Ofattbart mänskligt lidande.
Och den mest motbjudande synen, George Bush på uppsluppet humör sittande på en stol i St. Petersburg, med sin lydige tjänare Tony Blair lutad över honom, ”Förstår du? Vad de måste göra är att få Syrien till att få Hizbollah att sluta med den skiten, sedan är det över.”
Så talade världens ledare och de sju dvärgarna, “världens stora”, Amen.
Syrien? Men endast för några månader sedan var det Bush, ja, samme Bush, som fick libaneserna att köra ut syrierna ur sitt land. Nu vill han de skall intervenera i Libanon och återställa ordningen?
För 31 år sedan när det libanesiska inbördeskriget var som värst, sände syrierna sin armé in i Libanon (på, av alla människor, de kristnas begäran). Vid den tiden skapade den dåvarande försvarsministern Shimon Peres och hans medhjälpare hysteri i Israel. De krävde att Israel gav ultimatum till Syrien för att hindra dem att nå gränsen till Israel. Premiärministern Yitzhak Rabin sade mig då att detta var ren nonsens eftersom det bästa som kunde hända för Israel var att den Syriska armén spred sig längs gränsen. Bara på så sätt kunde man försäkra sig om lugn, samma lugn som härskade längs vår gräns mot Syrien.
Emellertid gav Rabin efter för medias hysteri och stoppade syrierna långt från gränsen. Det tomrum som skapades fylldes av PLO. 1982 körde Ariel Sharon bort PLO och tomrummet fylldes av Hizbollah.
Allt som har hänt där sedan dess skulle inte ha hänt ifall vi hade tillåtit syrierna att från början ha ockuperat gränsområdet. Syrierna är försiktiga, de handlar inte huvudlöst.
Vad tänkte Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah när han beslöt att gå över gränsen och utföra gerilla attacken som startade den pågående Häxornas Sabbat? Varför gjorde han det? Varför just nu?
Alla är överens om att Nasrallah är en intelligent person. Han är också förtänksam. I åratal har han samlat en enorm samling missiler av alla slag för att etablera en terrorbalans. Han visste att den israeliska armén bara väntade på en möjlighet att förstöra den. Trots detta satte han igång en provokation som försåg Israels regering med en perfekt anledning att attackera Libanon, med hela världens förståelse. Varför?
Möjligen tillfrågades han av Iran och Syrien, vilka hade försett honom med missilerna, att göra någonting för att avleda det amerikanska trycket mot dem. Sannerligen har den plötsliga krisen tagit uppmärksamheten ifrån Irans nukleära ansträngningar och det verkar också som Bushs attityd till Syrien har förändrats.
Men Nasrallah är långt ifrån en marionett för Iran eller Syrien. Han är ledare för en genuin libanesisk rörelse och kalkylerar sin egen balans mellan för och emot. Om han hade blivit tillfrågad av Iran och/eller Syrien att göra någonting, för vilket det inte finns något bevis, och han såg att det var emot hans rörelse så skulle han inte ha gjort det.
Kanske agerade han på grund av libanesiska inrikes intressen. Det libanesiska politiska systemet har stabiliserats och det har blivit svårare att rättfärdiga Hizbollahs militära gren. En ny militär situation skulle kunna hjälpa. (Sådana övervägande är inte heller oss främmande, särskilt före budgetdebatter.)
Men allt detta förklara inte tidpunkten. Nasrallah kunde ha agerat en månad tidigare eller en månad senare, ett år före eller ett år senare. Det måste ha funnits en mycket starkare anledning för att övertyga honom att gå in i ett sådant äventyr just vid denna tid.
Och det fanns det - Palestina.
Två veckor tidigare hade israeliska armén startat ett krig mot befolkningen i Gaza. Även där gav en gerilla attack vid vilken en israelisk soldat tillfångatogs en anledning. Israels regering begagnade sig av denna möjlighet att sätta igång en plan som sedan länge varit planerad. Att bryta ner palestiniernas vilja till motstånd och att tillintetgöra den nyligen valda Hamas dominerade palestinska regeringen. Och, naturligtvis, för att stoppa Qassam raketerna.
Operationen i Gaza är särskilt brutal och det är så den syns på världens TV-skärmar. Fruktansvärda bilder från Gaza visas dygnet runt i arabiska media. Döda människor, skadade människor, förstörelse. Hela familjer dödade. Barn som skriker av ångest. Mödrar gråter. Byggnader faller samman.
De arabiska regimerna som alla är beroende av USA gjorde ingenting för att hjälpa. Eftersom de också är hotade av en islamsk opposition, såg de med en viss skadeglädje på vad som höll på att hända med Hamas. Men tiotals miljoner araber, från Atlanten till Persiska viken, såg, blev upprörda och arga på sina regeringar, ropade efter en ledare som skulle kunna bringa räddning till sina utsatta hjältemodiga bröder.
För femtio år sedan skrev Gamal Abd-el-Nasser, den nye egyptiske ledaren, att det för en hjälte fanns en roll som väntade. Han beslöt att själv bli den hjälten. Under många år var han en idol i arabvärlden, en symbol för arabisk enighet. Men Israel utnyttjade en möjlighet som uppstod och krossade honom i Sexdagars kriget. Efter det steg Saddam Husseins stjärna på himlen. Han vågade stå upp mot mäktiga Amerika och att skjuta missiler på Israel, och blev en hjälte bland de arabiska massorna. Men han blev bortdriven på ett förödmjukande sätt av USA, sporrat av Israel.
För drygt en vecka sedan mötte Nasrallah samma frestelse. Arabvärlden ropade efter en hjälte och han svarade, här är jag! Han utmanade Israel och indirekt USA och hela västvärlden. Han gjorde attacken utan allierade, han visste att varken Iran eller Syrien skulle riskera att hjälpa honom.
Kanske han lät sig förvillas, likt Abd-el-Nasser och Saddam före honom hade gjort. Kanske missbedömde han kraften av den motattack som han kunde ha förväntat sig. Kanske han verkligen trodde att Israels norra del skulle kollapsa under trycket av hans raketer. (Israels armé trodde att dess våldsamma attack skulle krossa det palestinska folket i Gaza och shiiterna i Libanon.)
En sak är klar, Nasrallah skulle inte ha satt igång denna destruktiva cirkel av våld om inte palestinierna hade kallat på hjälp. Av kylig beräkning eller av sann moralisk indignation, eller av båda delar, Nasrallah rusade till undsättning av det plågade Palestina
Israels reaktion kunde ha förutsetts. Under många år har armécheferna längtat efter en möjlighet att eliminera Hizbollahs missilarsenal och upplösa organisationen, eller åtminstone att avväpna den och trycka den långt bort ifrån gränsen. De försöker göra detta på det enda sätt som de känner till, att orsaka så mycket förstörelse att den libanesiska befolkningen reser sig och avlägsnar sin regering för att tillfredställa Israels krav.
Kommer dessa mål att uppnås?
Hizbollah är den främsta representanten för det shiitiska samhället som utgör 40 % av Libanons befolkning. Tillsammans med andra muslimer utgör de majoritet i landet. Idén att den svaga libanesiska regeringen, som i vilket fall inkluderar Hizbollah, skulle vara i stånd att utplåna Hizbollah är löjlig.
Israels regering kräver att den libanesiska armén placeras längs gränsen. Detta har nu blivit ett mantra. Det avslöjar total okunnighet. Shiiterna innehar de viktigaste posterna i den libanesiska armén och det finns ingen chans att den skulle starta ett broderkrig mellan sig.
Utomlands håller en annan idé på att ta form, att en internationell styrka skulle placeras längs gränsen. Israel motsätter sig med kraft den idén. En verklig internationell styrka, olika den otursamma UNIFIL som har varit där i decennier, skulle hindra den israeliska armén från att göra vadhelst den vill. Dessutom, om den utplacerades utan överenskommelse med Hizbollah skulle ett nytt gerillakrig mot en sådan styrka börja. Skulle den, utan verklig motivation, lyckas där den starka Israeliska armén körts ut?
Som bäst kan detta krig, med hundratals döda och omfattande förstörelse, leda till en skör vapenvila. Israels regering kommer att hävda seger och påstå att den har ”ändrat spelets regler”. Nasrallah, eller hans efterföljare, kommer att hävda att deras lilla organisation har stått upp emot en av de starkaste militärmaskinerna i världen och skrivit ytterligare ett strålande kapitel av hjältemod i arabernas och muslimernas historia.
Ingen verklig lösning kommer att uppnås eftersom det finns ingen lösning på roten till det onda, det palestinska problemet.
För många år sedan lyssnade jag på radion till ett tal av Abd-el-Nassers inför en folkmassa i Egypten. Han framhöll den egyptiska revolutionens framgångar när rop steg upp från folket, ”Filastine, ya Gamal!” (”Palestina, oh Gamal!”). Varefter Nasser glömde vad han talade om och började tala om Palestina och blev mer och mer uppfylld av det.
Sedan dess har inte mycket förändrats. När den palestinska saken nämns kastar den sin skugga över allting annat. Det är vad som har hänt även nu.
Vem som än längtar efter en lösning måste veta att det finns ingen lösning utan att Israel – Palestina konflikten blir löst. Och det finns ingen lösning till det palestinska problemet utan förhandlingar med dess valda ledarskap, regeringen ledd av Hamas.
Om man vill sluta en gång för alla, med denna skit, som Bush så subtilt uttryckte det, så är det enda sättet.
Uri Avnery
(Övers.fr.eng. Sven Börtz)