19.8.06
Det 155:e offret.
Med några få ord smulade en libanesisk arméofficer nyligen sönder illusionen av att Israel hade uppnått någonting med detta krig.
Vid en libanesisk arméparad som visades på israelisk TV läste befälhavaren en förberedd text inför sina samlade trupper, som var redo att placeras ut längs den libanesisk-israeliska gränsen.
På arabiska sa han följande: “Idag, i namn av folkets samlade vilja, förbereder ni er för att placeras ut på den sårade Söderns jord, sida vid sida med Motståndets styrkor och ert folk, som har förbluffat världen med sin ståndaktighet och blåst i bitar anseendet för den armé om vilken det sagts att den är oövervinnelig.
Folkets samlade vilja, innebär hela libanesiska folket och Motståndets styrkor är Hizbollah, hjältarna som stod emot en oövervinnelig armé.
Så talade en befälhavare i den libanesiska armén om den utplacering längs gränsen som Olmert-Peretz regeringen firar som en stor seger eftersom denna armé skall konfrontera Hizbollah och avväpna dem. Israeliska kommentatorer har skapat illusionen att denna armé skall stå till förfogande för USA:s och Israels vänner i Beirut, såsom Fuad Siniora, Saad Hariri och Walid Jumblatt.
Det är ingen tillfällighet att detta ämne tilläts drunkna i det allmänna TV blarret.
Men inte bara den befriande-libanesiska-armén bubblan har punkterats. Detsamma har skett med den andra kolorerade ballongen, som skulle föreställa en israelisk framgång, utplaceringen av den internationella styrka som skulle skydda Israel från Hizbollah och förhindra förnyad beväpning. Allt som dagarna går blir det alltmer klart att denna styrka kommer att som bäst bli en blandning av små nationella enheter utan klart mandat och utan kraftfull kapacitet. Kommandoraiden utförd av vår armé häromdagen, ett flagrant brott mot vapenvilan, kommer säkerligen inte att uppmuntra internationella frivilliga för uppdraget.
Så en bra fråga är vad det är som återstår av det som detta krig uppnått.
Efter varje misslyckat krig ropas det i Israel efter en utredning. Nu finns det ett trauma, mycket bitterhet, en känsla av nederlag och förlorade möjligheter. Därför uttrycks krav på en kommission som kan hugga huvudet av dem som är ansvariga för misslyckandet.
Det var vad som hände efter det första Libanon kriget(1982) som nådde sitt klimax med Sabra och Shatila massakern. Regeringen sa nej till varje seriös undersökning. En mycket stor demonstration samlades på vad som nu är Rabins Torg, och krävde en opartisk undersökning. Till slut gav dåvarande premiärministern Menachem Begin efter.
Kahan Kommissionen som undersökte händelsen fördömde ett antal politiker och arméofficerare för att ha varit “indirekt” ansvariga för massakern, trots att dess egna faktiska slutledningar kunde bevisa ett mycket starkare fördömande. Åtminstone blev Ariel Sharon avsatt som försvarsminister.
Före detta, efter Yom Kippur kriget(1973), vägrade också regeringen att utse en kommission, men allmänhetens påtryckningar hade framgång. Resultatet av denna kommission, Agranat Kommissionen, i vilken ingick en tidigare arméchef och två andra äldre officerare var att man efter en grundlig undersökning skyllde allt på militären, avsatte arméchefen och frånkände det politiska ledarskapet all skuld. Detta orsakade ett spontant allmänt uppror. I dess kölvatten tvingades Golda Meir och Moshe Dayan, föregångare till premiärminister Olmert och försvarsminister Peretz.
Så även denna gång försöker det politiska och militära ledarskapet att hindra en seriös undersökning. Amir Peretz har utsett en vit-tvättnings kommitté med sina kumpaner. Men allmänhetens påtryckningar håller på att byggas upp och chanserna är goda att det till slut skall utses en undersökningskommitté.
Om en kommission skulle sättas upp, vad skulle den undersöka?
Politikerna och generalerna kommer att vilja inskränka undersökningen till de tekniska sidorna av hur kriget fördes.
- Varför var inte armén förberedd för krig mot en gerilla?
- Varför sändes inte marktrupperna in de två första veckorna?
- Trodde militärledningen att kriget kunde vinnas med enbart Flygvapnet?
- Hurudan var situationen för underrättelsetjänsten?
- Varför gjordes ingenting för att skydda hemmafronten när rakethotet var känt?
- Varför var de obemedlade i norr lämnade åt sitt öde efter att de välbärgade hade lämnat området?
- Varför var inte reservstyrkorna redo för kriget?
- Varför var nödförråden tomma?
- Varför fungerade inte underhållningslinjerna?
- Varför avsatte arméchefen praktiskt taget chefen för Norra kommandot mitt under kriget?
- Varför beslöts det i sista stund att påbörja en aktion som kostade 33 israeliska soldater livet?
Regeringen vill förmodligen försöka vidga undersökningen och lägga skulden på sina föregångare.
- Varför bara såg Ehud Baraks och Ariel Sharons regeringar på medan Hizbollah växte?
- Varför gjordes ingenting medan Hizbollah byggde upp enorma lager av raketer?
Detta är relevanta frågor och det är säkerligen nödvändigt att reda ut dem. Men det är viktigare att undersöka roten till dessa krig.
- Vad föranledde trion Olmert-Peretz-Halutz att besluta ett krig endast några timmar efter att de två soldaterna tillfångatagits?
- Var det överenskommet med amerikanarna att inleda krig så snart som ett trovärdigt skäl infann sig?
- Utövade amerikanarna påtryckningar på Israel att starta kriget, och krävde man sedan att det skulle pågå så länge som möjligt?
- Var det i verkligheten Condoleezza Rice som beslöt när man skulle börja och när man skulle sluta?
- Ville USA att vi skulle söka konfrontation med Syrien?
- Använde USA sig av oss i sin kampanj mot Iran?
Ej heller detta är tillräckligt. Det finns fler grundläggande och viktiga frågor.
Detta krig har inte getts något namn, trots 33 dagars strider och nio dagars vapenvila. Media har gett det det kronologiska namnet Libanonkriget II.
På detta sätt har kriget i Libanon skilts från kriget på Gaza remsan, vilket har pågått samtidigt och som oförminskat pågår efter vapenvilan i norr. Har dessa två krig en gemensam nämnare? Är de kanske ett och samma krig?
Svaret är ja, det är det. Det lämpliga namnet är: Kriget för bosättningarna.
Kriget mot det palestinska folket föres för att behålla bosättningarna och för att annektera stora delar av Västbanken. Kriget i norr fördes i verkligheten för att behålla bosättningarna på Golanhöjderna.
Hizbollah växte med stöd av Syrien som då kontrollerade Libanon. Hafez al-Assad såg återbördandet av Golan till Syrien som sitt livs mål. Det var han som förlorade dem under kriget 1967 och som inte lyckades ta dem tillbaka under kriget 1973. Han ville inte riskera ytterligare ett krig vid den Israel-syriska gränsen, som ligger nära Damaskus. Därför gynnade han Hizbollah för att tydligt markera för Israel att det inte skulle få en lugn stund så länge Israel vägrade att ge tillbaka Golan. Assad junior fortsätter i sin fars spår.
Utan Syriens hjälp har Iran ingen direkt väg att förse Hizbollah med vapen.
Lösningen finns till hands, vi måste avlägsna bosättarna därifrån, vad än kostnaderna är i vin och mineralvatten, och ge tillbaka Golan till sina rättmätiga ägare. Ehud Barak gjorde det nästan, men trogen sin vana fick han i sista stund kalla fötter.
Det måste sägas högt. Var och en av de 154 israeliska soldaterna som dog i Libanonkriget II gjorde det för bosättarna på Golanhöjderna.
Det 155:e israeliska offret för detta krig är den s.k. Konvergensplanen, planen för Israels ensidiga beslutande om ett tillbakadragande från Västbanken.
Ehud Olmert blev vald för fyra månader sedan på grund av sin plan för ett tillbakadragande. Amir Peretz valdes för sitt utlovande att minska på armén och genomföra långtgående sociala reformer.
Fortfarande under krigets gång deklarerade Olmert att han skulle genomföra Konvergensplanen, men häromdagen erkände han att vi kunde glömma det.
Konvergensplanen innebar att 60 tusen bosättare skulle avlägsnas, men att nästan 400 tusen kunde stanna kvar på Västbanken, inklusive Jerusalem området. Nu har också denna plan begravts.
Vad återstår? Ingen fred, inga förhandlingar, inga som helst lösningar på den historiska konflikten. Bara ett fullständigt dödläge, åtminstone tills vi blir av med duon Olmert & Peretz
Över hela Israel talar man redan om “Nästa rond”, kriget som till slut skall förinta Hizbollah och straffa dem för att de har besudlat vår ära. Det tycks ha blivit en självklar sak. Till och med i Haaretz ledare framhålles det på det viset.
I söder talar man inte om “Nästa rond” ty där är den pågående ronden utan slut.
För att alls ha något värde måste en undersökning avslöja de verkliga grunderna till kriget och för allmänheten presentera det historiska val som har gjorts tydligt i detta krig. Antingen bosättningarna och ett krig utan slut, eller ett återlämnande av de ockuperade territorierna och fred.
Om inte, så kommer en undersökning bara att förse krigshökarna med argument, vi behöver bara korrigera de misstag som gjorts, sedan kan vi starta nästa krig och vinna.
Uri Avnery
(Övers.fr.eng. Sven Börtz)