15.7.06
Det verkliga målet.
Den verkliga avsikten är att fälla Libanons regering och att installera en marionettregim.
Det var målet för Ariel Sharons invasion av Libanon 1982. Det misslyckades. Men Sharon och hans elever i det politiska och militära ledarskapet har aldrig gett upp det målet.
Liksom 1982 års operation är den nuvarande planerad och utförd i fullt samförstånd med USA.
Liksom då är det inget tvivel om att den är i samförstånd med delar av den libanesiska eliten.
Detta är huvudsaken. Allt annat är buller och propaganda.
Strax före 1982 års invasion av Libanon sa USA:s utrikesminister Alexander Haig till Ariel Sharon att det var nödvändigt att ha en ”tydlig provokation” som kunde accepteras av världen.
Provokationen infann sig exakt vid den lämpliga tidpunkten, när Abu-Nidals terrorgrupp försökte mörda den Israeliske ambassadören i London. Detta hade ingen förbindelse med Libanon och ej heller med PLO, Abu-Nidals fiende. Men den tjänade sitt syfte.
Denna gång har den behövliga provokationen erhållits genom Hizbollahs tillfångatagande av de två israeliska soldaterna. Alla vet att de kan inte fritas annat än genom utväxling av fångar. Men den enorma militäroperationen, som varit redo att sättas igång i månader, delgavs den israeliska och den internationella allmänheten såsom en räddningsoperation.
(Märkligt nog, precis detsamma hände två veckor tidigare på Gazaremsan. Hamas och dess partner tillfångatog en soldat, vilket gav anledning för en massiv operation som hade planerats under lång tid och vars mål är att utplåna den palestinska regeringen.)
Det deklarerade målet för Libanonoperationen är att pressa Hizbollah bort från gränsen för att göra det omöjligt för dem att tillfångata fler soldater och skjuta raketer på israeliska städer. Avsikten med invasionen av Gazaremsan är också officiellt att bringa städerna Ashkelon och Sderot utanför Qassamraketernas räckvidd.
Detta påminner om 1982 års “Operation för Fred i Galiléen”. Då sades till allmänheten och till Knesset att avsikten med kriget var att ”mota bort Katyusharaketerna 40 km från gränsen”.
Det var en medveten lögn. Under 11 månader före kriget hade inte en enda raket eller skott avlossats över gränsen. Från början var målet för operationen att nå Beirut och installera en Quislingdiktator. Som jag har återgett vid flera tillfällen sade mig Sharon själv detta nio månader innan kriget, vilket jag publicerade vid den tiden, med hans medgivande utan att ange källan.
Naturligtvis har den nuvarande operationen många sekundära mål vilka inte inkluderar fritagandet av fångarna. Alla förstår att detta inte kan uppnås med militära medel. Men det är förmodligen möjligt att förstöra en del av de tusentals missiler som Hizbollah har lagrat under åren. För detta syfte är armécheferna redo att riskera invånarna i de israeliska städer som är exponerade för raketerna. De tror att det är värt detta, som vore det ett spel med schackpjäser.
Ett annat sekundärt mål är att rehabilitera arméns ”avskräckande styrka”. Det är kodordet för återupprättandet av arméns sårade stolthet som har åsamkats en alvarlig skada efter de oförskräckta militäraktionerna av Hamas i söder och Hizbollah i norr.
Officiellt kräver den israeliska regeringen att Libanons regering avväpnar Hizbollah och avlägsnar dem från gränsområdet.
Detta är helt omöjligt under den nuvarande libanesiska regimen, en skör etnisk-religiös sammansättning. Den minsta störning kan få den att bryta samman och kasta landet in i fullständig anarki, särskilt efter att amerikanarna lyckades driva ut den syriska armén som under en tid gav en viss stabilitet.
Tanken att installera en Quisling I Libanon är ingenting nytt. 1955 föreslog David Ben-Gurion att installera en ”Kristen officer” som diktator. PM Moshe Sharet påvisade att denna idé var baserad på total okunnighet om libanesiska förhållanden och försköt den. Men 27 år senare försökte Ariel Sharon trots det att verkställa den. Bashir Gemayel blev installerad som president, bara för att strax efter mördas. Hans bror Amin efterträdde honom och undertecknade en fredsöverenskommelse med Israel, med drevs ifrån sin post. (Densamme stödjer nu öppet Israels operation.)
Beräkningen är nu att om Israels Flygvapen kraftigt nog bombarderar den libanesiska befolkningen – paralyserar luft- och sjövägar, förstör infrastrukturen, bombarderar institutioner, skär av motorvägen mellan Beirut och Damaskus etc. – så kommer den att bli hatisk mot Hizbollah och pressa den libanesiska regeringen till att åtfölja Israels krav. Då den nuvarande regeringen inte kan ens drömma om att göra så kommer en diktatur att upprättas med Israels stöd.
Detta är militär logik. Jag har mina tvivel. Det kan antas att de flesta libaneser kommer att reagera liksom varje annat folk på jorden skulle göra, med ilska och hat mot dem som invaderar landet. Det var vad som hände 1982 när shiiterna i södra Libanon, till dess så mjuka som en dörrmatta, stod upp emot de israeliska ockupanterna och skapade Hizbollah som har blivit den starkaste kraften i landet. Om den libanesiska eliten nu ertappas med att förrädiskt samarbeta med Israel kommer den att svepas bort. (Apropå, har Qassams och Katyushas fått den israeliska allmänheten att utöva press på vår regering att ge upp? Just det motsatta.)
Den amerikanska politiken är full av motsägelser. President Bush vill ha ”regimförändring” i Mellersta Östern, men den nuvarande Libanesiska regimen har nyligen upprättats under amerikanska påtryckningar. Hittills har Bush bara lyckats med att bryta ner Iraq och orsaka ett inbördeskrig. Han kan få detsamma i Libanon om han inte stoppar den israeliska armén i tid. Dessutom kan ett förödande slag mot Hizbollah väcka hat inte bara i Iran, men även bland shiiterna i Iraq, på vars stöd alla Bushs planer för en proamerikansk regim bygger.
Så vad är lösningen? Det är ingen tillfällighet att Hizbollah har utfört tillfångatagandet av soldaterna vid en tid då palestinierna ropar efter hjälp. Den palestinska saken är angelägen i hela arabvärlden. Genom att visa att de är en vän i nöden, när alla andra araber sviker, hoppas Hizbollah att stärka sympatierna för sig. Om en Israel – Palestina överenskommelse hade varit uppnådd vid det här laget skulle Hizbollah inte ha varit annat än ett libanesiskt fenomen, irrelevant för vår situation.
På mindre än tre månader efter dess bildande har Olmert – Peretz regering lyckats kasta in Israel i ett tvåfrontskrig vars mål är orealistiska och vars följder inte kan förutsägas.
Om Olmert hade hoppats på att betraktas som herr Macho, en Sharon II, kommer han att bli besviken. Detsamma gäller för de desperata försöken av Peretz att bli tagen på alvar som en imponerande herr Säkerhet. Var och en förstår att denna kampanj, såväl i Gaza och som i Libanon planerades av armén och dikterades av armén. Mannen som nu gör besluten i Israel är Dan Halutz. Det är ingen tillfällighet att jobbet i Libanon har uppdragits åt Flygvapnet.
Allmänheten är inte entusiastisk över kriget. Den är med stoisk fatalism resignerad inför det eftersom den har sagts att det finns inget alternativ. Och sannerligen, vem kan vara emot det? Vem vill inte frita de ”kidnappade soldaterna”? Vem vill inte att Katyushasmissilerna avlägsnas och att avskräckningen återupprättas? Ingen politiker vågar kritisera operationen (utom de arabiska Knesset medlemmarna, som ignoreras av den judiska allmänheten.) I media härskar generalerna, inte bara de i uniform. Det finns nästan ingen f.d. general som inte har inviterats av media för att kommentera, förklara och rättfärdiga, alla talar de med en röst.
“Inter arma silent Musae”, när vapnen talar tystnar Muserna. Eller hellre, när kanonerna mullrar slutar hjärnan att fungera.
En liten tanke, när staten Israel bildades, vid mitten av ett grymt krig, klistrades en affisch upp på väggarna: ”Hela landet – en front! Hela folket – en armé!”
58 år har passerat och samma slogan är lika giltig nu som den var då. Vad säger det om generationer av statsmän och generaler?
Uri Avnery
(Övers.fr.eng. Sven Börtz)