2007-01-06
Dödskyss.
SEDAN JUDAS ISKARIOT omfamnade Jesus har Jerusalem inte sett en sådan kyss.
Efter att ha bojkottats av Ariel Sharon och Ehud Olmert under många år blev för två veckor sedan Mahmoud Abbas(Abu Mazen) inbjuden till Israels premiärministers officiella residens. Där, framför kamerorna, omfamnade Olmert honom och kysste honom med värme på båda kinderna. Abbas såg förskräckt ut och stelnade.
På något sätt påminde scenen om en annan händelse av politiskt inspirerad kontakt: den pinsamma händelsen vid Camp David mötet då premiärminister Ehud Barak närmast knuffade Yasser Arafat in i rummet där Bill Clinton väntade.
Vid båda tillfällena var det en gest som avsåg att se ut som att man visade respekt för den palestinske ledaren, men i båda fallen var det egentligen våldshandlingar vilka, som det syntes, vittnade om okunnighet om det andra folkets sedvänjor och om den för dem ömtåliga situationen. Syftet var egentligen helt olika.
ENLIGT NYA TESTAMENTET kysste Judas Iscariot Jesus för att peka ut honom för dem som hade kommit för att arrestera honom.
Som det syntes - en handling av kärlek och vänskap. Dess innebörd - ett dödsstraff.
Till synes var Olmert ute efter att visa Abbas en ynnest. Han gav honom respekt, presenterade honom för sin hustru och titulerade honom "Herr President".
Detta skall inte underskattas. I Oslo utkämpades väldiga strider om denna titel. Palestinierna insisterade på att ledaren för den framtida Palestinska Myndigheten skulle kallas "President". Israelerna motsatte sig tveklöst detta eftersom denna titel kunde visa på något som kunde innebära en stat. Till slut kom man överens om att i den bindande engelska versionen skulle skrivas den arabiska titeln "Ra'is" eftersom arabiskan använder samma ord för såväl President som Ordförande. Abbas som skrev under dokumenten för den palestinska sidan, kunde förmodligen inte förställa sig att han skulle bli den förste palestinier som av en israelisk president titulerades "President".
Nog med småsaker. Viktigare är vad som kom ut av denna händelse. Efter den påtvingade kyssen behövde Abbas en stor israelisk gest för att i sitt folks ögon rättfärdiga mötet. Och verkligen, varför skulle inte Olmert göra något som gav genklang? Till exempel att genast släppa en tusen fångar, ta bort alla de hundratals vägspärrarna över hela Västbanken, öppna passagen mellan Västbanken och Gazaremsan?
Ingenting av detta hände. Olmert släppte inte fri en endaste fånge - ingen kvinna, inget barn, ingen gammal man, ingen sjuk fånge. Han tillkännagav (för femtielvte gången) att kontrollen vid vägspärrarna skulle "lättas", men palestinierna rapporterar att de har inte märkt någon skillnad. Kanske har här och var den endlösa kön vid vid några av vägspärrarna blivit kortare. Dessutom gav Olmert tillbaka en femtedel av de palestinska skattepengarna som innehållits (eller försnillats) av Israels regering.
För palestinierna såg detta ut som ännu ett nesligt misslyckande för deras president: han gick till Canossa och fick meningslösa löften som inte hölls.
VARFÖR GJORDE Olmert allt detta?
Den naiva förklaringen är politisk. President Bush önskade att någonting hände i Israel-Palestina konflikten som kunde se ut som ett amerikanskt framsteg. Condolezza Rice vidarebefodrade ordern till Olmert och denne gick med på att träffa Abbas. Ett möte kom till stånd. En kyss åstadkoms. Löften gjordes och glömdes genast. Amerikaner har som vi vet kort minne, kortare än vårt (om det är möjligt).
Men det finns också en cynisk förklaring. Om man förödmjukar Abbas stärker man Hamas. Palestiniernas stöd för Abbas beror på en enda sak, hans förmåga att få från USA och Israel vad inte Hamas kan. Amerikanarna och israelerna älskar honom, så - säger man - de vill ge honom vad som krävs: frisläppandet av många fångar, ett slut på målriktade mord, borttagandet av de förhatliga vägspärrarna, öppnandet av passagen mellan Västbanken och Gaza, inledning av seriösa fredsförhandlingar. Men Abbas kan inte leverera något av detta - vad återstår annat än Hamas metoder.
Problemet med fångarna är ett bra exempel. Ingenting bekymrar palestinierna mer än det, nästan varje palestinsk klan har folk i fängelse. Varje familj är berörd, en far, en bror, en son och ibland en dotter. Varje natt "arresterar" israels armé ytterligare ett dussin eller så. Hur skall man få dem fria?
Hamas har en beprövad metod, att ta till fånga israeler (i israeliska och internationella media blir israeler "kidnappade" medan palestinier blir "arresterade"). För att återfå den israeliske soldaten Gilad Shalit skall Olmert frisläppa många fångar. Enligt palestinsk erfarenhet är våld det enda språk israeler förstår.
Några av Olmerts rådgivare fick en strålande idé, att ge Abbas hundratals fångar som en gåva, utan krav. Det skulle stärka den palestinske presidentens position och visa för palestinierna att de kan få mer av oss på detta sätt än de kan med våld. Det skulle vara ett bakslag för Hamas regeringen vars störtande är ett primärt mål för såväl Israels som USA:s regeringar.
Kommer inte i fråga ropar en annan av Olmerts spindoktorer. Hur skulle Israels media reagera om fångar blir släppta innan Shalit kommit hem?
Problemet är att Shalit hålls fånge av Hamas och deras allierade och inte av Abbas. Om det är förbjudet att frige fångar innan Shalit kommit tillbaka då har Hamas alla kort på hand. I så fall skulle det kanske vara idé att tala med Hamas? Otänkbart!
Resultat: inget stärkande av Abbas, ingen dialog med Hamas, ingenting.
DETTA ÄR en gammal israelisk tradition, när det finns två alternativ väljer vi det tredje, att göra ingenting.
För mig är det klassiska exemplet Jerikoaffären. Vid mitten av 70-talet gav kung Hussein Henry Kissinger ett erbjudande: Israel skulle dra sig tillbaka från Jeriko och överlämna staden till kungen. Den jordanska armén skulle hissa flagg där, symboliskt tillkännage att Jordanien representerar den arabiska närvaron på Västbanken.
Kissinger gillade idén och talade med Yigal Allon den israeliske utrikesministern. Allon informerade premiärministern Yitzhak Rabin. Alla toppolitiker - Rabin, Allon, försvarsminister Shimon Peres - var redan entusiastiska tillskyndare av det "jordanska alternativet", liksom deras föregångare Golda Meir, Moshe Dayan och Abba Eban. Mina vänner och jag, som förespråkade det "palestinska alternativet", var en marginell minoritet.
Men Rabin motsatte sig kategoriskt erbjudandet. Golda hade offentligt lovat att hålla folkomröstning eller val innan ens en kvadratmeter av ockuperat land gavs tillbaks. "Jag vill inte utlysa val på grund av Jeriko!" deklarerade Rabin.
Inget jordanskt alternativ. Inget palestinskt alternativ. Ingenting.
NU INTRÄFFAR detsamma gentemot Syrien.
ÅTER FINNS det två alternativ. Det första: att börja förhandlingar med Bashar al-Assad, som offentliga gjort närmanden. Det betyder att vara redo att ge tillbaka Golanhöjderna och tillåta de 60 tusen syriska flyktingarna återvända hem. I gengäld kunde Syrien skära av banden till Iran och Hizbollah och ansluta sig till sunnistaterna. Eftersom Syrien är både sunni och sekulärt nationalistiskt kan det ha en positiv verkan på palestinierna.
Olmert har krävt att Assad fjärmar sig från Iran och slutar hjälpa Hizbollah före några förhandlingar. Det är ett löjligt krav, uppenbarligen avsett att tjäna som alibi för att inte förhandla. Assad använder Hizbollah för att sätta press på Israel att lämna tillbaka Golan. Hans allians med Iran tjänar samma syfte. Hur kan han i förväg ge upp de få kort han har och fortfarande hoppas att uppnå någonting i förhandlingar?
Det motsatta alternativet som föreslagits av några armébefälhavare: invadera Syrien och göra detsamma som amerikanarna har gjort i Iraq. Det skulle skapa anarki i hela arabvärlden, en situation som skulle vara bra för Israel. Det skulle också återställa bilden av Israels armé som blev skadad i Libanon, och återställa dess "avskräckande makt".
Så vad kommer Olmert att göra? Ge tillbaka Golan? Gud förbjude! Behöver han få problem med de 16 tusen skränande bosättarna där? Kommer han att starta ett krig med Syrien? Nej! Har han inte haft tillräckligt med militära motgångar? Så han kommer att välja det tredje alternativet, att göra ingenting.
Bashar Assad kan åtminstone trösta sig med en sak, han löper inte någon risk att bli kysst av Olmert.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)