28.10.08
Vem är rädd för Irans bomb?
UNDER DET mytomspunna Slaget om Storbritannien 1940, då brittiska flygare dödades i en förskräckande omfattning, ("Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket."), fick en tjänsteman ansvarig för propaganda en ljus idé för att höja moralen. På Royal Air Force baser uppenbarade sig en affisch med orden, "Vem är rädd för Ju-87?". Vid den tiden det bästa tyska flygplanet.
En förbipasserande pilot la till texten: "Skriv under här:" Inom några timmar hade alla på basen skrivit under.
Om idag någon hade satt upp en affisch med texten "Vem är rädd för Irans bomb?", tror jag att alla människor i Israel, och många fler än de, skulle ha skrivit under.
DET TYCKS som om vi israeler alltid behöver någonting att vara rädda för. När vi öppnar våra ögon på morgonen måste det finnas ett dagens vara-rädd-för. Om inte, vad är det för mening med att stiga upp? Kanske kan man inte skylla på folket, men på politikerna som använder rädsla som medel för kontroll.
Nyligen var det Hizbollah. Muslimska fanatiker, tokiga Shiiter som ville utplåna Israel. En enorm arsenal med raketer. Skydda oss Gud!
Under tiden var där ett krig, raketerna avfyrades, skadorna på liv och egendom var jämförelsevis liten, för dem som inte träffades, naturligtvis. Den fruktansvärda faran med Hizbollah sopades in i ett hörn. Sant är att Hizbollah finns kvar där de hade varit, raketförrådet har fyllts på och Nazrallah fortsätter att uppröra, men allt det har upphört att väcka något verkligt intresse. En använd fara är inte längre upphetsande.
Nu anstränger sig armécheferna, som gjorde bankrutt i Libanon, att skapa en ny fara. Hamas på Gazaremsan. Här har vi nu en omedelbar och fruktansvärd fara. Tonvis med sprängämnen kommer genom tunnlarna. När som helst kan Hamas vara utrustat med moderna anti-stridsvagnsvapen och anti-flygplanmissiler. Hamas håller på att bygga underjordiska fort. År inte detta något att vara rädd för?
Militär- och politikpapegojjorna i media har till fullo mobiliserat. Hela detta mediapapegojjeri upprepar morron, middag och kväll det bloddrypande budskapet. Gaza håller på att bli ett andra södra Libanon! Någonting måste göras. Vi kan inte vänta? Armén måste gå in och ockupera Gazaremsan, åtminstone delar av den.
Men allmänheten köper inte riktigt detta. Det är svårt att skapa rädsla när fienden inte kan skjuta tillbaka. Våra flygplan, stridsvagnar och modiga pojkar dödar utan motstånd. Så vad är det att vara rädd för?
MEN DEN iranska historien är helt och hållet någonting annat. Där finns orsak till rädsla.
Här har vi en fiende som deklarerar att den är emot existensen av vår stat och som snart kan hota oss med massförstörelsevapen.
Irans valde president Mahmoud Ahmadinejad njuter verkligen av att göra provokativa uttalanden. Det är hans privata hobby, men också ett framgångsrikt inrikespolitiskt trick. Han har sagt att Holocaust inte alls har inträffat, och om det har hänt så var det mindre än som sagts och att hela saken måste utforskas. Han förutsäger också den "zionistiska regimens" undergång.
För att säga som det är sa han inte riktigt att han avser att "radera Israel från kartan", som det har rapporterats. Enligt den mest tillförlitliga översättning jag sett sa han, "Israel kommer att bli raderad från framtidens karta". Men det är nog så skrämmande.
Det är skrämmande eftersom inom några år kan Iran mycket väl ha en atombomb. Det verkar som om detta inte kan förhindras. För 25 år sedan bombade Israel en irakisk kärnreaktor. Iran har lärt sig läxan och har spritt sina nukleära anläggningar till många platser. Utnämningen av Avigdor Liberman, en förespråkare av fascistiska idéer, till minister för strategiska hot, förändrar ingenting i det avseendet.
Om Israel, som bara är den fjärde eller femte militära makten på jorden, inte kan göra det, så hur med USA, nummer ett i nästan allting? De kan inte heller de. Anläggningar nergrävda djupt under jorden kan inte förstöras och ett krig kan inte vinnas utan marktrupper. Efter fiaskona i Iraq och Afghanistan finns det ingen amerikansk general vid sina sinnens fulla bruk som längtar efter det.
Det är full möjligt att inom några är kan den iranske presidenten inte bara ha skryt i sin mun utan också atomvapen i sina händer. Om inte det är skrämmande vet jag inte vad som är det.
OM SÅ, varför är jag inte rädd?
Jag bor i Israel och jag avser att fortsätta leva här. Israel är ett litet land och en stor del av dess befolkning bor i Stor-Tel-Aviv. Jag bor i centrum av staden, i vad som amerikanarna skulle kalla Ground Zero.
Om en liten och primitiv atombomb som den i Hiroshima skulle fällas på huset där jag bor, skulle en stor del av Israels befolkning utplånas. Två eller tre sådana är tillräckligt för att göra slut på Israel, tillsammans med de palestinska territorierna.
Men jag tror inte på att det kommer att hända.
För att tro på en sådan möjlighet måste man se på de iranska ledarna som en samling dårar. Trots Ahmadinejads ansträngningar att övertyga oss om att han är galen är inte jag så säker på det.
Jag tror att det iranska ledarskapet, speciellt det religiöst-politiska, är sammansatt av mycket klokt folk. Sedan de kom till makten har de gått fram med försiktighet och kompetens. De har inte startat något krig. De skryter med att på de senaste 2000 åren har Iran inte startat ett endaste krig. I det iranska etablissemanget är presidenten endast en politiker som är fullständigt undergiven ayatollorna som har effektiv kontroll. (Intressant nog samma system som i våra fundamentalistpartier, Agudat Israel och Shas.)
Jag ignorerar inte vad Ahmadinejad har sagt. Efter Adolf Hitler och Mein Kampf, vem skulle våga ignorera sådana yttranden om sina avsikter? Men den iranske presidenten har inte den tyske Fürerns makt. De två länderna är fullständigt olika, liksom de historiska omständigheterna.
Utplåningen av Tel-Aviv skulle oundvikligen medföra utplåningen av Teheran, de värdefulla antika skatterna och den ärorika persiska kulturen. I termer av schack, det skulle inte bli ett utbyte av drottningar men ett utbyte av kungar. Det är mycket troligare anta att en terrorbalans skulle etableras mellan Israel och Iran, som den som förhindrade ett tredje världskrig mellan USA och Sovjetunionen, och som nu förhindrar krig mellan Indien och Pakistan.
TROTS DETTA skall vi inte vänta overksamma på att en situation uppstår där Israel, Iran och kanske arabstater som Egypten och Saudiarabien innehar atomvapen. Den nukleära anden är ute ur flaskan och sprider sig ut över världen.
Om det inte finns någon militär möjlighet, vad kan då göras?
I avsikt att förekomma faran borde den främsta ansträngningen vara att skapa fred med det palestinska folket och med hela arabvärlden. Folk som Ehud Olmert må bedra sig själva med att det palestinska problemet kan isoleras från globala och regionala förlopp. Men problemet är beroende av många faktorer som är under ständig förändring.
USA, vars relativa styrka sakta med säkert försvagas, är vår enda allierad, förutom Fiji, Mikronesien och Marshall öarna. Iran håller på att bli en regional makt. De nukleära aspekterna ger den historiska konflikten en ny dimension. Som den grekiske filosofen sa, "panta rhei", allting flyter.
Generaler kan hallucinera om en stor seger över Hamas i Gaza. Olmert kan fråga sig själv på Hamlets vis, "att tala eller inte tala" (med Mahmoud Abbas), men under tiden händer det saker som borde påskynda att en historisk försoning mellan de två folken uppnås.
Om de valda ledarna för det palestinska folket tecknar en överenskommelse med oss som tillkännager slutet på konflikten. Om hela arabvärlden sluter fred med oss i enlighet med det "Saudiska initiativet", kommer mattan att ryckas bort under alla Ahmadinejads överallt. Om palestinierna accepterar tanken på samexistens mellan Israel och Palestina, om Egypten, Jordanien och den största delen av arabvärlden skriver under på det, på vems vägnar skall då iranierna befria Palestina?
I stommen av processen att uppnå en Israel-Palestina fred kommer det också att bli nödvändigt att undersöka möjligheten att skapa en kärnvapenfri region. År en ömsesidig effektiv övervakning möjlig? Kan det finnas säkra garantier? För närvarande är det svårt att förställa sig, men det är värt att söka finna.
HURSOMHELST, det finns ingen anledning till apokalyptiska mardrömmar. En atombomb i händerna på Teheran är inte slutet på världen, inte ens slutet på israel. En ny situation kommer att uppstå och vi måste leva med den.
Zionismens fäder kallade judarna att ta sitt öde i egna händer och återvända till historiens scen, och de som följde uppmaningen tog på sig alla de faror som låg däri. Världen är en farlig plats, det finns ingen existens utan fara. Jag hoppas bara att vi skall ha det goda förståndet att inte öka de faror som alltid finns.
Liksom de modiga brittiska flygarna har vi rätt att vara rädda. Men vi måste möta den nya situationen med klart förstånd och nykter beslutsamhet.
Uri Avnery
(Övers.fr.eng. Sven Börtz)