18.11.06
Grossmans dilemma.
NYCKELORDET VAR “Hamas”. Det uttalades från talarstolen och det fanns i tryck – men på två mycket olika sätt.
Vid den stora årliga minneshögtiden för Yitzhak Rabin för två veckor sedan höll författaren David Grossman, den vid detta tillfälle ende talaren, ett viktigt tal. Vid talets höjdpunkt rådde han premiärminister Ehud Olmert: “Vänd dig till palestinierna. Vädja till dem över Hamas huvud. Vädja till de moderata bland dem, till dem som likt dig och mig motsätter sig Hamas och dess ideologi!"
Samtidigt spred sig ett dussintal Gush Shalom aktivister bland de hundratusen deltagarna i manifestationen för att dela ut ett klistermärke med texten: “Fred sluts med fiender – TALA MED HAMAS!” De rapporterade senare att några vägrat ta emot texten, men att de flesta villigt hade gjort det.
Dessa två attityder illustrerar det dilemma som det israeliska fredslägret nu befinner sig i.
GROSSMANS TAL väckte stor genklang. Det var ett strålande tal, ett tal av en författare som vet att använda ordet. Talet lyfte de närvarande och behandlades av media som en betydande händelse. Grossman nämnde inte att han inledningsvis stödde kriget, men att han efterhand ändrade uppfattning. Men detta faktum gav än större trovärdighet åt hans skarpa kritik av regeringen.
Han nämnde den personliga tragedi som drabbade honom när hans son Uri dödades under krigets sista timmar: "Den katastrof som drabbade min familj och mig... ger mig inte några speciella privilegier i vår nationella debatt. Men att möta död och förlust tycks för mig ha fört med sig en klarhet och ett nyktert allvar."
Han myntade en ny fras som fängslade publikens föreställningar och samtal. "Våra ledare, de politiska och de militära, är ihåliga!" deklarerade han. Det är verkligen den allmänna känslan sedan kriget, att detta är ett ledarskap som är tomt på allt innehåll, utan varje plan, renons på alla värden och vars enda mål är att överleva. Han talade om "ledarna", inte om personen Ehud Olmert, men detta adjektiv passar honom precis, en partifunktionär vars hela talang består i att finna taktiska kombinationer utan något intellektuellt djup, utan visioner, utan en inspirerande personlighet.
En annan bild som också fångade uppmärksamheten var när han talade om Avigdor Libermans inträde i regeringen som minister för strategiskt försvar. "Detta är att utnämna en pyroman till chef för landets brandsoldater."
Jag kunde helhjärtat hålla med om 90 % av hans tal. Jag kunde hålla med om allt han sa om tillståndet i staten, om moralen och den sociala krisen, om våra ledares brister och nationens behov av att åstadkomma fred. Om jag hade stått i talarstolen (någonting ganska omöjligt, som jag senare skall förklara) skulle jag ha sagt liknande saker, något som mina kollegor och jag har sagt i decennier.
Skillnaden mellan oss, en djupgående skillnad, rör de andra 10 % av hans tal, och mer än så, det som han inte sa.
Jag menar inte politik. Till exempel nämndes i hela talet ingenting om Labor partiets roll i regeringen, i kriget och i utnämnandet av Liberman. Olmert är skuld till allt. Amir Peretz har försvunnit.
Nej, jag menar mer väsentliga ting.
EFTER FRONTALATTACKEN på det "ihåliga" ledarskapet som är utan visioner och planer kunde man förväntat sig att Grossman, inför de tiotusentals fredsvännerna som samlats på torget, skulle lägga fram sin egen vision och plan för en lösning av problemet. Men hans förslag var lika vaga och banala som hans kritik var klar och tydlig.
What did he propose? To appeal to the "moderates" among the Palestinians "over the head" of their elected government, in order to restart the peace process. Not very original. That was said (but not done) by Ariel Sharon, that was said (but not done) by Ehud Olmert and George W. Bush.
Vad föreslog han? Att vädja till de "moderata" bland palestinierna, "över huvudet" på deras valda regering, i avsikt att återuppta fredsprocessen. Inte särskilt originellt. Det sa Ariel Sharon (men gjorde det inte), det har Ehud Olmert sagt (men inte gjort) och George W. Bush.
Distinktionen mellan "moderata" och "fanatiker" på den arabiska sidan är ytlig och missledande. I grunden är detta ett amerikanskt påhitt. Det undviker de verkliga problemen. Det innehåller ett stort mått av förakt för det arabiska samhället. Det leder ingen vart.
Grossmans förslag förleder diskussionen tillbaka till "vem skall vi tala med" och "vem skall vi inte tala med", istället för att tydligt göra klart om vad vi skall tala: ockupationens upphörande, etablerandet av en palestinsk stat med östra Jerusalem som dess huvudstad, tillbakadragande till gränsen före 1967, lösningen av flyktingproblemet.
Man kunde skäligen förvänta sig i ett sådant tal, på en sådan plats, vid ett sådant tillfälle, att dessa uttalanden skulle ljuda högt och klart istället för en upprepning av avsiktligt otydliga recept. "Gå till dem med den djärvaste och mest seriösa plan som Israel kan lägga fram, en plan som alla israeler och palestinier med ögon att se med vet är gränsen för vägran och för medgivande, vår och deras." Låter fint, men vad betyder det?
Det är uppenbart att man måste ställa ett sådant förslag till de valda palestinska ledarna, vilka de än är. Tanken att vi kan tala med en del av det palestinska folket (nu i minoritet) och bojkotta den andra delen (nu i majoritet) är falsk och missledande. Det är också genomsyrat av den förtryckande arrogans som är ockupationens kännetecken.
Grossman har stor empati för de fattiga och kuvade i Israel, och han uttrycker det med känslosamma ord. Det är tydligt att han försöker, verkligen försöker, att känna en liknande empati för palestiniernas lidande. Men han misslyckas. Den är en empati utan patos, utan verkliga känslor.
Han säger att detta är "ett folk inte mindre plågat än vi". Inte mindre än vi? Gaza är som Tel-Aviv? Rafah som Kfar-Sava? Ansträngningen att skapa en symmetri mellan ockupant och ockuperad, något som även har blivit typiskt för en del fredsvänner, vittnar om ett grundläggande fel. Det är det också om Grossman menar det outtalade lidande judarna genom tiderna utstått, även det urskuldar inte vad vi gör mot palestinierna nu.
Om palestinierna, som röstade på Hamas i ett korrekt demokratiskt val, säger Grossman att de är "gisslan hos ett fanatiskt Islam". Han är säker på att de skulle förändras fullständigt det ögonblick Olmert "talade med dem". Det är, milt uttryckt, en nedlåtande inställning. "Varför använder vi inte all vår flexibilitet, all vår israeliska kreativitet, för att befria vår fiende ur fällan som han låtit sig fångas i?" Med andra ord, vi är den tänkande och kreativa parten, vi måste befria de stackars araberna från deras tanklösa fanatism.
Fanatism? En genetisk egenskap? Eller är det den naturliga önskan att befria sig från en brutal och kvävande ockupation, en ockupation från vars förödande grepp de inte lyckades befria sig ifrån när de valde en "moderat" regering?
Detsamma är sant för Grossmans andra förslag, angående Syrien. Ytligt sett ett positivt förslag. Olmert måste hörsamma varje förslag från en arabisk ledare som vill tala om fred. Utmärkt, men vad råder han i praktiken Olmert att göra? "Erbjud honom (Assad) en fredsprocess över en period om flera år och om han vid dess slut har uppfyllt alla villkor och restriktioner kan han få Golanhöjderna." David Ben-Gurion eller Ariel Sharon kunde inte ha sagt det bättre.
Bashar al-Assad trillade säkerligen inte av stolen av pur entusiasm när han läste det.
FÖR ATT förstå Grossmans ord måste man förstå dess bakgrund.
Det finns inte en israelisk fredsrörelse, det finns två, och skillnaden mellan dem är betydande.
Den första, den Grossmanska, kallar sig själva för den "zionistiska fredsrörelsen". Dess strategiska koncept är att det är fel att avvika från vad som kallas den "nationella samstämmigheten". Om vi förlorar kontakt med konsensus, anser de, kan vi inte vinna över allmänheten. Därför måste vi anpassa vårt budskap till vad de flesta kan instämma i.
"Fred Nu" rörelsen befinner sig i mitten av detta läger och flera andra grupper och personligheter hör till det. Det är en fullt berättigad strategi, om bara den hade lyckats vinna folket. Tyvärr har detta inte skett. Fred Nu som 1982 lyckades mobilisera hundratusentals i protest mot Sabra och Shatila massakern, lyckades förra veckan dra till sig blott 150 personer i protest mot Beit Hanoun massakern. (De andra organisationerna som anslöt sig till demonstrationen var ungefär lika många.) Ungefär samma antal har deltagit i andra demonstrationer arrangerade av "Fred nu", även sådana med längre förberedelsetid.
Denna rörelse har nära kontakt med två politiska partier, Meretz och Labor, åtminstone med dess vänsterflygel. Nästan alla grundarna och ledarna för Fred Nu har varit kandidater till Knesset för dessa två partier och flera av dem blev valda. En av grundarna är nu utbildningsminister i Olmert-Peretz krigsregering.
DEN ANDRA fredsrörelsen, vanligen kallad "den radikala fredsrörelsen", har en motsatt strategi i att ropa ut vårt budskap högt och tydligt även när det inte är populärt och långt ifrån konsensus, vilket det ofta är. Tanken är att samstämmighet kommer att infinna sig när vårt budskap visar sig stämma med verkligheten.
Denna rörelse, till vilken Gush Shalom hör (där jag är aktiv), tillsammans med ett dussin andra organisationer, är engagerade i ett energiskt dagligt arbete. Från kampen mot Muren och alla ockupationens grymheter till bojkotten mot bosättningarna och stödet till soldater som vägrar att göra tjänst i de ockuperade territorierna.
Denna rörelse skiljer sig från den andra också med sin nära kontakt med palestinierna, från ledarna till vanliga bybor som kämpar mot Muren som stjäl från dem deras mark. Nyligen startade Gush Shalom en dialog med Hamasledare. Dessa kontakter gör det möjligt för oss att förstå det palestinska samhället i all dess komplexitet, känslor, insikter, anspråk och hopp.
Inte allierad med något parti vet denna rörelse att den inte kommer att bli en massrörelse. Det är priset den måste betala. Det är omöjligt att bli populär när man intar ståndpunkter och utför aktioner som är emot konsensus. Om det är så, hur kan den då påverka? Hur kan det komma sig att under åren många av dess ståndpunkter har accepterats av allmänheten inklusive förgrundsfigurer som Grossman?
Vi kallar detta "det lilla hjulets påverkan". Ett litet hjul med egen drivkraft driver ett större hjul som driver ett än större hjul och så vidare tills det driver centrum av konsensus. Det som vi säger idag kommer Fred Nu att säga i morgon och efter det en större del av allmänheten.
Detta har styrkts många gånger tidigare och det bevisades igen under de sista veckorna av det andra Libanonkriget. Vi uppmanade till demonstration mot kriget på dess första dag när en överväldigande majoritet, inklusive Amos Oz, David Grossman och andra var öppet och helhjärtat var för det. Men när det fatala utfallet och de verkliga motiven blev uppenbara började konsensus svänga. Vår demonstration ökade från 200 till 10000 som protesterade. Även Fred Nu som hade stött kriget i början, ändrade sin ståndpunkt och som i kriget slutskede själva arrangerade en demonstration mot det, i samarbete med Meretz. Till slut rörde sig det nationella konsensus.
Det är kanske sant att den radikala fredsrörelsen och zionistfredsrörelsen komplementerar varandra i sina olika roller för den avgörande kampen om allmänhetens uppfattningar.
GROSSMANS TAL skall bedömas i denna anda.
Det var ett tal med känsla, ett stort tal. Det innehöll inte allt det vi hade önskat, men för Grossman och den rörelse han tillhör var det verkligen ett stort steg i rätt riktning.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)