3.1.07
En ödesdiger kyss.
DET SER ut som en trailer för en andra klassens såpopera, en 21-årig kvinna med en mycket äldre kändis som grabbar tag i henne, tvingar på henne en kyss och trycker in sin tunga i hennes mun.
Scenen har nu i månader tagit den israeliska allmänhetens uppmärksamhet, mycket mer än något annat ämne, utom möjligen anklagelsen att landets president har sextrakasserat flera av sina anställda. Kriget och dess konsekvenser har ställts åt sidan.
Intresset kommer sig naturligtvis av identiteten på den som kysste och på den kyssta, Haim Ramon var vid den tiden justitieminister och en central person i regeringen. Den unga kvinnan som endast identifierats som H, var löjtnant i premiärministerns militära sekretariat, en viktig militärpolitisk förbindelsepunkt. Det fatala mötet tog plats i premiärministerns kontor strax före ett kabinettsmöte.
Denna vecka fann tre domare enhälligt Ramon skyldig till en otillbörlig handling. Det verkar som åklagaren inte kommer att kräva maximistraff, tre år i fängelse, men det tycks som Ramons politiska karriär är till ända.
Detta kunde kanske ha blivit inte mer än smaskigt skvaller sånär som för en liten detalj som knappt har nämnts. Den olycksbringande kyssen skedde i rummet intill där ett kabinettsmöte just skulle börja och vid vilket det beslutades att inleda kriget i Libanon.
Strax innan detta fick också arméchefen Dan Halutz tid och energi för en icke-krigslik handling, han ringde sin mäklare och instruerade denne att sälja hans aktier.
Man måste minnas bakgrunden. Några timmar tidigare hade Hizbollahkrigare gått över gränsen och tillfångatagit två israeliska soldater. Två soldater hade dödats under operationen och ytterligare sex dog under förföljelsen av förövarna. Uppenbarligen stod kabinettet i beredskap att besluta om en militäroperation i vilken många soldater och civila, israeliska och libanesiska, skulle komma att förlora sina liv. Likväl kunde den överste befälhavaren för armén ägna sig åt sina aktier och en betydelsefull minister åt en kvinnlig soldat.
UNDER 1948 års krig skrev jag rapporter om striderna ur en simpel soldats synvinkel. Efter kriget när jag samlade dessa rapporter för en bok, slog det mig att det skulle vara intressant att lägga till en beskrivning av kriget sett ur befälhavarens synpunkt, den som hade träffat besluten som var avgörande för vårt öde.
Jag tog kontakt med min brigadchef, en befälhavare mycket beundrad av oss alla, han gav mig en detaljerad beskrivning av striderna. Framför mina ögon rullades ett annorlunda krig upp. Namnen på platserna och striderna var desamma men det fanns ingen likhet mellan vårt krig, kriget vid vilket soldatens främsta angelägenhet var att överleva från dag till dag, och kriget för det högsta befälet som flyttade figurer på tavlan i ett intrikat schackspel med fiendens befälhavare. Skillnaden mellan de två nivåerna fascinerade mig. Kanske var det detta som hjälpte mig att göra boken, "In the Fields of the Philistines", 1948, till en storsäljare.
Alla de stora författarna som skrivit om krig, från Leo Tolstoys "Krig och fred" till Erich Maria Remarques "På västfronten intet nytt" och Norman Mailers "De nakna och de döda", belyste denna stora skillnad. Soldaten kravlar genom taggtråd, sjunker ner i gyttja och kryper ihop i sitt skyddsvärn; befälhavarna flyttar pilar på kartan.
För den enkle soldaten, och än mer för civilisten, är det svårt att tränga in i en generals mentala värld som beslutar om en operation och som vet att det kommer att bli så och så många "offer", döda och sårade. Men detta är trots allt han yrke, att väga vinsterna mot väntade förluster. Han får en order att inta Kulle 246 och utarbetar en plan som han beräknar kan kosta livet på ett antal av sina soldater. Medan han kalkylerar fördriver dessa soldater tiden med att tala med sina föräldrar i telefon eller försöker få lite sömn.
JAG SKRIVER inte detta i en filosofisk eller litterär sinnesstämning, men att fästa uppmärksamheten på den outhärdliga lättfärdighet med vilken politiker och generaler beslutar att starta ett krig. Halutz aktier och Ramons kyss är symptom på detta fenomen.
Häromdagen stod Ehud Olmert framför undersökningskommissionen (som han själv har utnämnt) och beskrev hur hans kabinett hade beslutat starta det andra Libanonkriget. Vittnesmålet hålles hemligt, men det kan antas att Olmert inte glömde att uttrycka sitt deltagande med de sörjande familjerna och hans förhoppning om ett snart tillfrisknande för de skadade. Men övervägde verkligen någon av hans ministrar priset för operationen i mänskligt liv, på vår sida och på den andra sidan? Tog arméchefen, som just hade gjort sig av med sina aktier, upp denna fråga? Var justitieministern, som just hade njutit av ett litet äventyr vars konsekvenser han inte kunnat drömma om, i en för omständigheterna lämplig sinnesstämning
Detta är inte något unikt israeliskt problem. Tänkte George W. Bush och hans neo-konservativa rådgivare någonsin på offren när de beslöt att invadera Irak? Låt oss för ett ögonblick bortse från lögnerna de spred, de fabricerade historierna om “massförstörelsevapen”, de inbillade sambanden mellan Saddam och Osama och alla de andra falsarierna och bedrägerierna. Låt oss koncentrera oss på de två verkliga målen för kriget (som vi vid den tiden påtalade); (a) att lägga vantarna på oljan i Irak och i hela regionen inklusive den Kaspiska och (b) att placera en amerikansk garnison i hjärtat på Mellersta östern.
Om Bush ställdes inför en undersökningskommission i Washington DC, så som Olmert fick göra i Tel-Aviv, skulle han säkerligen få svara på en del frågor (som denna kolumn frågade när det var aktuellt): Tog du hänsyn till hur många soldater och civila som skulle bli dödade och skadade? Vad fick dig att tro att den invaderande armén skulle bli mottagen med ett regn av blommor? Varför trodde du att flygvapnet skulle kunna avgöra kriget så att marktrupperna skulle behöva spela endast mindre roll? Föreställde du dig att det planerade lilla kriget fortfarande skulle pågå i tre år och längre? övervägde du att den irakiska staten skulle sprängas i bitar och att de tre folken som lever där snart skulle slita varandra i stycken? Väntade du dig att kriget skulle stärka Irans position i Mellersta östern? I korthet, hade du överhuvudtaget någon uppfattning om området som du skulle till att invadera?
Ingen med något inflytande inom USA:s regering ställde dessa frågor vid den aktuella tiden. En dåraktig och maktdrucken president, en girig vicepresident och en sammansvärjning av arroganta och okunniga ideologiska fanatiker beslöt om ett äventyr vars slut ännu inte är i sikte. Och efteråt gick statsmännen och strategerna till sina eleganta restauranger för att avnjuta överdådiga måltider, medan de 2000 amerikanska soldaterna som tills nu har dödats tillbringade dagen i lycklig okunnighet om vad som var på gång på högsta nivå. Media och senatorerna var ekstatiska.
MEN DET är inte det förflutna jag skriver om, det är om framtiden.
I detta ögonblick tänker folk i Washington och i Jerusalem på ett krig i Iran. Inte om det skall startas, utan när och hur.
Om detta skall bli ett amerikanskt krig kommer konsekvenserna att bli många gånger allvarligare än kriget i Iraq. Iran är en mycket svår nöt. Det iranska folket är enat. De har en ärorik nationell tradition, en högt utvecklad nationell stolthet och en stark religiös ideologi.
Bush är redan igång med att förbereda kriget. Denna vecka instruerade han sina soldater att spåra upp och döda alla "iranska agenter". Det erinrar om den ökända "Kommissarieordern" av den 6 juni 1941 strax före det tyska fälttåget mot Sovjetunionen, i vilken Adolf Hitler befallde att varje tillfångatagen rysk politisk kommissarie i Röda Armén omedelbart skulle avrättas. Eftersom kommissarierna var uniformerade soldater blev varje befälhavare som lydde ordern en krigsförbrytare.
Det är fullkomligt säkert att om USA sätter igång krig kommer det iranska folket att ställa upp bakom sin regering. De vill dra den slutsatsen att allt som deras ledare sa om Västvärlden var sant. Oppositionen som på senaste tiden gjort sig hörd, kommer att tystna och försvinna. Den storkäftade presidenten Mahmoud Ahmadinejad vars visdom nu ifrågasättes av många av hans eget folk, kommer över en natt att bli natonalhjälte. Det kommer att bli ett mångårigt krig och många tusen amerikanska soldater, för att inte nämna iranier, kommer att stupa.
President Bush må tveka och maka över uppgiften till Israel. På sistone har Olmert antytt att det var amerikanerna som drev honom in i Libanonkriget. De trodde att Israels armé lätt skulle kunna besegra Hizbollah och att det skulle hjälpa de USA vänliga krafterna i Beirut. (En liknande dåraktig beräkning fick amerikanerna att ge sin välsignelse till Sharons Libanonkrig 1982.)
Nuförtiden talar våra politiker och generaler ogenerat om den oundvikliga attacken mot Iran. Den pro-israeliska lobbyn i USA, såväl judar som kristna, arbetar intensivt på att driva den amerikanska opinionen i denna riktning. Alla dessa gentlemän och deras damer i sina komfortabla hus, långt från de blivande slagfälten, trängtar efter ett krig som kommer att kosta livet på söner och döttrar - till andra människor.
Krigets förespråkare förklarar att det är nödvändigt för att förhindra ett "andra Holocaust". Det har blivit ett mantra. Denna vecka nästan exploderade Jacques Chirac när han uttryckte det själklara, att om Iran skulle avfyra kärnvapen mot Israel så skulle Israel radera ut Teheran från Jordens yta. De iranska ledarna är inte galna, terrorbalansen skulle göra sitt jobb. Men Israels "vänner" och USA överöste Chirac med verbala stenblock så att han snabbt retirerade.
LåT OSS för ett ögonblick anta att Israels flyg, med hjälp av amerikanska sjöstridskrafter som nu stadigt byggs upp i Persiska viken, lyckas bomba mål i Iran. Vad skall sedan hända?
Iranska missiler kommer att regna ner över Tel-Aviv och Haifa. Löftet av vårt flygvapen att förstöra dem på marken är inte mer värt än de liknande löften vi hörde om Libanon. För att försvara Israel skulle amerikanska soldater vara tvungna att gå in i Iran. Varje dödad och skadad soldat skulle debiteras på Israels konto. Om Israel, Gud förbjude, blev de första att använda kärnvapen skulle skammen bestå för evigt.
De arabiska massorna, hela den muslimska världen, sunni och shiiter, skulle ställa upp för Iran. De statsöverhuvud som är sunni, och som nu i hemlighet omfamnar Israel, skulle komma att i panik försvinna. Vi skulle bli lämnade ensamma inför den hämnd som förr eller senare skulle komma. Kommer vi att kunna lita på Bushs efterföljare som kanske blir mindre ansvarslösa och mer benägna att lyssna på världsopinionen, som oundvikligen kommer att lägga skulden för ett sådant händelseförlopp på oss.
Iran är inte ett andra Irak, ej heller är det Hizbollah multiplicerat med tio. Iran är en fullständigt annan historia.
Men finns det någon här som tänker allvarligt på detta? Kommer efterföljarna till den aktiesäljande arméchefen och den tungintryckande ministern att vara mer eftertänksamma? Eller kommer de att besluta om ett nytt militärt äventyr med samma outhärdliga lättsinne.
Uri Avnery
övers. länkar:
övers. fr. eng. Sven Börtz