14.10.06
Det stora experimentet.
Är det möjligt att tvinga ett helt folk till underkastelse under främmande ockupation genom att svälta ut det?
Detta är verkligen en intressant fråga. Sannerligen så intressant att Israels och USA:s regeringar, i nära samarbete med Europa, nu har engagerat sig i ett rigoröst vetenskapligt experiment i avsikt att finna ett avgörande svar.
Laboratoriet för experimentet är Gazaremsan, och försöksdjuren är de 1 250 000 palestinier som bor där.
För att tillgodose kraven på god vetenskaplig standard var det nödvändigt att först iordningställa laboratoriet.
Detta gjordes på följande sätt. Först ryckte Ariel Sharon bort de israeliska bosättningarna som bitit sig fast där. Man kan inte utföra ett ordentligt experiment om man har kelgrisar som springer omkring i laboratoriet. Det utfördes med beslutsamhet och varsamhet, tårarna flödade som vatten, soldaterna kysste och omfamnade de avhysta bosättarna och åter uppvisades att den israeliska armén var den allra bästa i världen.
När väl laboratoriet var rensat kunde nästa etapp börja. Alla in- och utgångar förseglades fullständigt för att utesluta störande påverkan från världen utanför. Detta gjordes utan svårighet. Alla israeliska regeringar har förhindrat att det byggts någon hamn i Gaza, och den israeliska flottan ser till att inga båtar närmar sig kusten. Den utmärkta internationella flygplatsen, byggd under Oslo-tiden, bombades och stängdes. Hela Gazaremsan stängdes av med ett mycket effektivt staket och endast några öppningar lämnades kvar, alla utom en kontrollerad av israeliska armén.
Det kvarstod endast en förbindelse med omvärlden, gränsövergången till Egypten i Rafah. Den kunde inte förslutas eftersom Egypten då skulle ha framstått som medlöpare till Israel. Men man fann en raffinerad lösning, till synes lämnade Israels armé övergången och överlämnade den till en internationell övervakningsstyrka. Dess personal är bra och fulla av goda avsikter, men är i praktiken fullständigt beroende av den israelsiska armén som överblickar övergången från ett närliggande kontrollrum. Den internationella personalen bor på en israelisk kibbutz och kan nå gränsövergången endast under israeliskt samtycke.
Så var allting redo för experimentet.
Signalen för dess start gavs efter att palestinierna hållit oklanderliga demokratiska val kontrollerade av den tidigare presidenten Jimmy Carter. George Bush var entusiastisk, hans vision om att föra demokratin till Mellersta Östern hade besannats.
Men palestinierna klarade inte provet. Istället för att välja "goda araber" hängivna USA, röstade de för mycket dåliga araber tillgivna Allah, Bush kände sig skymfad. Men den israeliska regeringen var hänryckt, efter Hamas seger var amerikanerna och européerna redo att ta del i experimentet, det kunde sättas igång:
USA och EU tillkännagav avslutandet av allt bidrag till den palestinska myndigheten (PA), eftersom den nu "kontrollerades av terrorister". Samtidigt avbröt Israels regering valutaflödet till palestinierna.
Enligt "Parisprotokollen", ett tillägg till Osloöverenskommelsen, är den palestinska ekonomin en del av Israels tullsystem. Detta betyder att Israel kasserar in tullavgifterna för allt gods som passerar genom Israel till de palestinska områdena, någon annan möjlighet finns inte. Efter att ha dragit ifrån en väl tilltagen avgift är Israel förpliktigad att sända över pengarna till PA.
När Israel vägrar att föra vidare dessa pengar som tillhör palestinierna, är det, enkelt uttryckt, rån mitt på ljusa dagen. Men när man rånar "terrorister", vem kan klaga?
Palestinska myndigheten, såväl på Västbanken som på Gazaremsan, behöver dessa pengar liksom luft för att andas. Även detta faktum kräver en förklaring. Under de 19 år, mellan 1948 och 1967, då Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten Gazaremsan byggdes inte en enda betydande fabrik där. Jordanierna ville att all ekonomisk aktivitet skedde på jordanskt område, öster om Jordanfloden och egyptierna negligerade fullständigt Gazaremsan.
Sedan kom den israeliska ockupationen och situationen blev än värre. De ockuperade territorierna blev en slavmarknad för Israels industri. Militärregimen förhindrade etablerandet av allt företagande som kunde tänkas konkurrera med israelisk.
De palestinska arbetarna var tvingade att arbeta i Israel för svältlöner, med israeliska mått mätt. Från dessa löner gjorde Israels regering avdrag i nivå med dem som gjordes på israeliska arbetare, utan att palestinska arbetare åtnjöt några sociala förmåner. På så sätt plundrade regeringen dessa utnyttjade arbetare på tiotals miljarder dollar, som försvann ner i regeringens bottenlösa grytor.
När Intifadan bröt ut upptäckte Israels industri och jordbruk att det var möjligt att klara sig utan de palestinska arbetarna, det var även mer lönande. Arbetare som togs in från Thailand, Rumänien och andra fattiga länder var villiga att arbeta för än lägre löner under förhållanden gränsande till slaveri. De palestinska arbetarna förlorade sina jobb.
Detta var situationen när experimentet påbörjades. Den palestinska infrastrukturen förstörd, praktiskt taget inga möjligheter för produktion, inget arbete för arbetarna. Allt som allt den perfekta situationen för det stora "hungerexperimentet".
Det hela inleddes som nämnts med att alla betalningar avbröts.
Passagen mellan Gaza och Egypten var i praktiken stängd. Någon gång då och då öppnades den under några timmar för att det skulle se bra ut, så att en del av de sjuka, döda eller döende kunde komma hem eller till sjukhus i Egypten.
Övergångarna mellan Gazaremsan och Israel stängdes "av brådskande säkerhetsskäl". Alltid vid rätt ögonblick infann sig "varning för hotande terroristattack". Palestinska jordbruksprodukter avsedda för export ruttnade vid övergångarna. Mediciner och mat kan inte föras in, med undantag för korta perioder då och då, eller om det anses passande när någon betydande utländsk person höjer sin röst i protest. Sedan kommer åter en "brådskande säkerhetsvarning" och situationen återgår till det normala.
För att runda av bilden, Israels flygvapen bombade det enda kraftverket på Gazaremsan så att under en stor del av dagen finns det ingen elektricitet och ej heller vatten som är beroende att elektriska vattenpumpar. Även under de varmaste dagarna, med temperaturer över 30 grader, finns det ingen el för kylskåp, luftkonditionering, vatten och andra behov.
På Västbanken, ett område mycket större än Gazaremsan, som utgör endast 6 % av de ockuperade palestinska områdena men har 40 % av invånarna, är situationen inte fullt så förtvivlad. Men på Gazaremsan lever mer än halva befolkningen under den palestinska fattigdomsgränsen, som naturligtvis ligger mycket under den israeliska dito. Många gazabor kan bara drömma om att vara fattiga i den närliggande israeliska staden Sderot.
Vad är det som regeringarna i Israel och USA försöker säga till palestinierna? Budskapet är tydligt, ni kommer att nå randen av hunger och bortom den, om ni inte kapitulerar. Ni måste avlägsna Hamas regeringen och välja kandidater som är godkända av israel och USA. Och, viktigaste av allt, ni måste vara tillfredställda med en palestinsk stat som består av många områden som vart och ett kommer att vara fullständigt beroende av Israels benägna välvilja.
För närvarande begrundar ledarna för det vetenskapliga experimentet den förbryllande frågan, hur i all världen kan palestinierna trots allt fortfarande hålla ut? Enligt alla begrepp borde de ha brutit samman för längesedan!
Men det finns några uppmuntrande tecken. Den allmänna atmosfären av frustration och desperation har skapat spänningar mellan Hamas och Fatah. Här och där har strider utbrutit och människor har dödats och skadats, men vid varje tillfälle har man hejdat sig innan det lett till inbördeskrig. Mot alla förväntningar har motståndet inte avklingat. Ej heller har den israeliske soldaten ännu inte släppts fri.
En av förklaringarn har att göra med det palestinska samhällets struktur. Hamulah(den utvidgade familjen) spelar här en central roll. Så länge som en person i familjen arbetar dör inte släktingarna av hunger även om undernäring är utbredd. Var och en som har någon inkomst delar den med sina bröder och systrar, föräldrar, kusiner och deras barn. Det är ett primitivt system, men effektivt under dessa omständigheter. Det verkar som experimentets planläggare inte hade tagit detta i beräkning.
I avsikt att påskynda processen har nu under senaste tiden hela den israeliska arméns styrka åter tagits i bruk. Under tre månader har armén varit upptagen av Libanonkriget. Det blev uppenbart att armén, som under de senaste 39 åren huvudsakligen varit sysselsatt som en kolonial polisstyrka, inte fungerade särskilt bra när den plötsligt konfronterades med en vältränad och välbeväpnad motståndare som kunde slå tillbaka. Hizbollah använde dödliga anti-stridsvagnsvapen mot de bepansrade trupperna och raketer regnade ner i norra Israel. Armén hade för längesedan glömt hur man handskas med en sådan fiende. Kriget slutade inte bra.
Nu återvänder armén till ett krig som den kan. Palestinierna på Gazaremsan har (ännu) inga effektiva anti-stridsvagnsvapen och Kassamraketerna förorsakar endast begränsad skada. Armén kan åter utan hinder använda stridsvagnar mot befolkningen. Flygvapnet, som i Libanon var ängsliga att sända in helikoptrar för att plocka upp skadade, kan nu när som helst avfyra missiler mot hus till "eftersökta personer", deras familjer och grannar. Om under de senaste tre månaderna har bara 100 palestinier dödats i månaden. Vi bevittnar nu en dramatisk ökning i antalet dödade och skadade palestinier.
Hur kan en befolkning som är drabbad av hunger, brist på mediciner och utrustning för sina primitiva sjukhus och som är blottställd för attacker på land, från sjön och från luften, hålla ut? Kommer den att bryta samman? Kommer den att gå på knä och be om nåd? Eller kommer den att finna omänsklig styrka och bestå provet?
I korthet, vad och hur mycket behövs för att få en befolkning att ge upp?
Alla de vetenskapsmän som har del i experimentet, Ehud Olmert och Condoleezza Rice, Amir Peretz och Angela Merkel, Dan Halutz och George Bush, för att inte nämna Nobels fredspristagare Shimon Peres, är böjda över mikroskopen och väntar på det svar som otvivelaktigt kommer att bli ett viktigt bidrag till den politiska vetenskapen.
Jag hoppas att Nobelkommittén bevakar detta.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)