3.3.07
Esterinas bok.
"Patriotism är en skurks sista tillflykt", sa Samuel Johnson för 200 år sedan. Om vi ersätter patriotism med rasism passar det utmärkt in på Esterina Tartman affären.
Hon kunde ha varit en populär ledamot av Knesset. Hon till tillhör en respekterad orientalisk familj (familjen Shabtai som varit i landet i sju generationer). Hon ser mycket yngre ut än sina 50 år och har fyra barn. Hon har återhämtat sig efter en svår bilolycka.
Hon trädde fram offentligt vid slutet av senaste Knesset perioden då hon intog en plats efter en avliden ledamot. Från första stund uppväckte hon starka känslor av motvilja och även avsky.
Varför? Därför hon är en vulgär person. Hennes "stora käft" har blivit hennes signum. Inte bara för att hon är medlem av Avigdor Libermans nationalist-rasistiska parti "Yisrael Bietenu" som stinker av fascism, hon ger själv gärna uttryck åt avvikande åsikter. Hennes galna rasistiska tal har gett henne rubriker i media, men stött bort anständiga människor till vänster och även till höger. "En yxa har rests mot det träd som kallas för Zionism", "Det onda måste slitas upp med rötterna!" sa hon efter att för första gången en muslimsk arab hade blivit utsedd till minister.
Sådana uttalande är förmodligen musik i Avigdor Libermans öron. Så det var helt självklart att han beslutade att ge Esterina posten som turistminister, vilken blivit erbjuden hans fraktion. Eftersom han är ensam ledare för Yisrael Beitenu ("Israel är vårt hem") räckte hans eget beslut. Tillfrågad hur beslutet togs svarade han med oavsiktlig ironi, "demokratiskt och enhälligt" ("Som av en röst", i detta fall han egen.).
SEDAN, STRAX innan utnämningen skulle bekräftas blev det känt att den vackra Esterina var en bedragare som uppgett att hon hade akademiska examina som hon inte hade. Det upptäcktes också att hon efter sin bilolycka hade använt tvivelaktiga uppgifter för att erhålla skadestånd och ersättning för nedsatt arbetsförmåga från försäkringsbolagen. I ett annat fall då hon kört på en gående hade hon hävdat att offret avsiktligen hade orsakat olyckan för att kunna kräva skadestånd. Domstolen läxade upp henne för detta argument och drog in hennes körkort under en lång tid.
Det var de akademiska titlarna som orsakade hennes fall. Faktiskt är det så att en Knessetledamot inte behöver ha några sådana. Jag var i Knesset under tre perioder utan att ha avslutat grundskolan. Så varför skulle fru Tartman ange falska titlar i sin officiella biografi? För att det skulle se bra ut.
Under flera dagar överglänste skandalen alla andra affärer som gör israeliskt liv så intressant. Sexskandalen med presidenten, justitieministerns ödesdigra kyss, alla de påstådda korruptionsaffärer som följer premiärministern vart han än går, finansministerns påstådda valmutor, misstankarna om bestickning bland höga chefer inom skattemyndigheten, arméchefens avgång efter Libanonfiaskot, polischefens avgång då han inte gjorde någonting åt maffiainfiltration inom polisen.
Esterinaaffären har också överskuggat ett annat allvarligt nytt avslöjande, att Ehud Olmert i sin tidigare roll som industri- och handelsminister delade ut jobb och andra förmåner till ca 115 medlemmar av den mäktiga Likuds Centralkommitté, vilken han då var medlem i. Detta för att försäkra sig om en plats på partiets lista vid nästkommande val. Och hur i all världen skulle en sådan rutinkorruption kunna tävla i uppmärksamhet med "Tartarinas" (som hon dubbades till av en Knessetledamot) smaskiga affär.
EMELLERTID ÄR det inte Tartmans fuskande som är huvudsaken, inte heller hennes vulgära rasism, den oroväckande frågan är hur en sådan person nästan kunde bli kabinettsledamot?
Turistminister är visserligen inte någon särskilt betydelsefull ministerpost, men är trots det jämlik med de andra ministrarna i kabinettet, med en röst i frågor om krig eller fred. En röst som kan vara avgörande för om man skall sända tusentals soldater och civila mot sin död. Ministern tar del i omröstningar som beslutar om framtiden för staten under kommande generationer. Hur kunde en sådan tvivelaktig individ någonsin nå en så hög position?
Detta är inte bara en israelisk fråga. Den har rests också i många andra demokratier.
I USA utses ministrarna av presidenten och tjänar endast som hans rådgivare. Om han vill kan han utse dugliga personer, eller han kan utse skojare, bedragare eller fanatiker.
Men presidenten själv, hur utses han? Han behöver endast en talang, att övertyga valmanskåren om att den skall rösta på honom. Efter att ha blivit vald kan han överraska alla och visa sig vara en riktig ledare med vision och integritet (som t.ex. Franklin Roosevelt), eller visa sig vara en karismatisk svindlare, en skojare utan värden och principer (se några av de senaste namnen i media).
Israels demokrati är baserad på ett annat system. Eftersom inget parti någonsin vinner ett val fullständigt behöver den blivande premiärministern en koalition för att få ihop en parlamentarisk majoritet. Ministerierna fördelas mellan koalitionspartierna som krigsbyte. Först efter att partierna utifrån sin storlek har tilldelats sina andelar beslutas det vem som skall besitta posterna. I ett diktatoriskt parti likt Yisrael Beitenu är det ledaren som delar ut posterna till sina lojala medarbetare. I ett demokratiskt parti är vinnarna de politiker som varit mest lyckosamma med att samla makt medelst intriger, mutande av kollegor och upprätta maktcentra inom partiet.
KANDIDATERNAS FÖRMÅGA att leda de ministerier man slåss om har ingen betydelse i denna process, det anses som irrelevant.
Jag minns ett diplomatiskt party strax efter Ehud Barak blivit vald till premiärminister, där jag träffade flera av de politiker som nyss utnämnts till ministrar. Alla var rasande.
Shlomo Ben-Ami, professor i historia, en introvert intellektuell med intressen i sociologi och fredsfrågor, blev förvisad till Polisministeriet. Där var han ansvarig för "Oktoberhändelserna" år 2000, då polisen sköt till döds många arabiska medborgare. Han fick en skarp tillrättavisning av Juridiska undersökningsstyrelsen.
Yossi Beilin som drömde om utrikesministeriet, en man med många politiska ideal (en del goda, andra dåliga och några mycket dåliga), sändes till Justitieministeriet vilket inte intresserade honom det minsta. Barak behandlade de andra på samma nästan sadistiska sätt.
Men varför vända sig mot det förflutna, det finns idag nog med exempel. Som ordförande i Labor partiet hade Amir Peretz rätt till det viktigaste ministeriet som tilldelats hans parti, Försvarsministeriet. Hans innehav av det vändes till en patetisk fars (exemplifierat på det mest tydliga sätt av den berömda bild där ministern observerar en manöver med en kikare med linsskyddet på).
Utrikesministern Tsipi Livni anses som lämplig för sitt jobb av sina kollegor eftersom andra länder som USA, Storbritannien och Österrike också har kvinnliga utrikesministrar. Hon har också samröre med den tyska kvinnliga förbundskanslern och kanske snart, om Gud vill, möter en fransk president. Efter att ha intagit ämbetet har Livni inte tagit något initiativ och inte uttryckt någon idé som skulle kunna visa att hon har någon som helst vision.
Polisministern är en tidigare chef för säkerhetspolisen, Shin Bet, och ser därför polisen som en makt för att bekämpa fiender, snarare än att skydda medborgare. Han har visat sin talang genom att utnämna en ny polischef som i det förflutna fått i domstol fastställt att han är olämplig till att bära polisuniform. Den nye justitieministern som nyligen utsetts har offentligt deklarerat att hans främsta mål är att begränsa Högsta domstolens makt, den israeliska demokratins sista bastion, eftersom en kvinnlig vän till honom misslyckades med att bli ledamot i denna upphöjda institution. (Han främsta allierad i denna nobla ansträngning var MK Esterina Tartman!) Och utnämningen av Avigdor Liberman, den primitive rasisten, till minister för att ta hand om det iranska problemet är som att ta in en förvirrad elefant i en porslinsaffär.
Och denna regering är kvar vid makten endast för att praktiskt taget alla tror att en annan skulle bli ännu sämre.
DET ISRAELISKA samhället vibrerar av vitalitet, det är mångsidigt och rikt på talanger. Det är framstående inom många områden såsom vetenskap, medicin, datorer, nyföretagande, ekonomi, litteratur och inom många konstnärliga områden och inom en del sporter. Så varför, för Guds skull, upphöjer det till de högsta politiska posterna politiker som inte är bra på någonting?
Jag har fått intrycket att man i andra demokratier frågar sig liknande frågor. Även där snurrar en ond cirkel, den politiska professionen är nedvärderad och som ett resultat av det väljer dugligt folk inte en politisk karriär, vilket resulterar i att politiken som yrke blir än mer nedvärderat .
Enligt ett hebreiskt ordspråk är "andras svårigheter en halv tröst". Men inte i detta fall.
Israel står inför många problem, fler än de flesta demokratiska länder. Det ber om erkännande av sina grannar. Det måste komma över de negativa sidorna som har följt med under hundra år av zionistiska strävanden. Det behöver ett avtal, fred och försoning med det palestinska folket och med hela arabvärlden. Det måste ta itu med djupa inhemska skiljaktigheter, mellan det sekulära och det religiösa, mellan de fattiga och de rika, mellan den judiska majoriteten och den arabiska minoriteten och mellan olika judiskt etniska samfund.
För att kunna ta itu med dessa uppgifter behöver vi framstående kvinnor och män, folk med visioner, integritet och talang. Ja, patrioter som inte är tillflyktssökande skurkar.
I korthet, kvinnor och män som är raka motsatsen till Avigdor och hans Esterina.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)