Lunch i Damaskus.
En gång när jag åkte taxi hade jag en diskussion med föraren, ett yrke som i Israel ofta förbinds med extrema högeråsikter. Förgäves sökte jag att övertyga honom om det önskvärda i fred med araberna. I vårt land, som inte har upplevt en enda dag av fred på de senaste hundra åren, kan fred tyckas som någonting av science fiction.
Så fick jag en ingivelse. "När vi har fred," sa jag, "kan du ta din taxi på morgonen, köra till Damaskus, ha lunch där med äkta Humus och komma hem till kvällen."
Han blev mycket förtjust över tanken. "Wow", utropade han, "om det blir så skall jag ta med dig dit gratis!"
"Och jag skall bjuda dig på lunch", svarade jag
Han fortsatte att drömma. "Om jag kan köra till Damaskus i min bil kan jag köra hela vägen till Paris!"
Bashar Al-Assad har gjort det igen. Han har lyckats förvirra israeliska regeringen.
Så länge som han ger uttryck för det gamla vanliga hotet att befria Golanhöjderna gör det ingen upprörd. Snarare befäster det vad många vill höra, att det finns ingen väg till fred med Syrien, att förr eller senare kommer vi att ha ett krig med dem.
Varför är det bra? Helt enkelt, fred med Syrien skulle betyda att ge tillbaka Golanhöjderna (Syriskt territorium). Ingen fred, ingen anledning att ge dem tillbaka.
Men när Bashar börjar prata fred är vi i knipa. Det är en alvarlig konspiration. Det kan, Gud förbjude, skapa en situation som skulle kunna tvinga oss att lämna tillbaka området.
Därför skall vi inte ens tala om det. Nyheterna måste begravas i något avlägset hörn i tidningarna och i slutet av TV nyheterna, som bara "ännu tal av Assad". Regeringen motar bort dem i dörren, med kommentaren att det kan inte diskuteras förrän....
Tills vad? Tills han slutar att stödja Hizbollah, tills Syrien kör ut representanterna för Hamas och andra palestinska organisationer, tills det sker en regimförändring i Syrien, tills en demokrati av västerländsk modell installerats där. I korthet, tills dess han låtit registrera sig som medlem i den zionistiska organisationen.
Relationerna mellan Israel och Syrien har en dokumenterad historia om minst 2859 år. År 853 fvt är Israel nämnt, för vad som tycks första gången, i ett autentiskt dokument som inte hör till Bibeln. Tolv av regionens kungar, anförda av kungarna av Damskus och Israel, enades mot det växande Assyriska hotet. Det avgörande slaget skedde vid Karkar, i dagens norra Syrien. Enligt ett assyriskt dokument stred 20 tusen soldater och 1200 stridsvagnar från Damaskus sida vid sida med 10 tusen soldater och 2000 stridsvagnar från kung Ahabs Israel. Det är inte helt klart vilken sida som segrade.
Men det var en tillfällig allians. För det mesta stred Israel och Aram-Damskus med varandra om regional överhöghet. Ahab dog en hjältes död vid ett av dessa krig mor Aram, två år efter slaget mot Assyrierna.
I modern tid motsatte sig syrierna energiskt, ännu under franskt kolonialstyre, det zionistiska projektet. Men de motsatte sig även den palestinska nationella rörelsen. Detta grundar sig på historien. Namnet Bilad al-Sham som Syrien traditionellt kallas på arabiska, betyder "landet till vänster(i norr)" och inbegriper hela området mellan Egypten och Turkiet. I arabiskt medvetande är därför inte bara Libanon, utan även Jordanien, Palestina och Israel en del av Syrien.
När Yasser Arafat skapade den oberoende palestinska nationella rörelsen vid slutet av 50-talet, begärde Syrien att bli erkänt som beskyddare av det palestinska folket. När han vägrade kastade syrierna hela det palestinska ledarskapet i fängelse. (Endast hustrun till Abu Jihad, Intissar al-Wazir, förblev i frihet och tog över befälet för Fatah och blev på så sätt den första kvinnan i modern tid som tog befäl över en arabisk stridande styrka.)
Således fann alla fienderna till Arafat en fristad i Damaskus. Det är den ursprungliga anledningen till att ledare för Hamas och andra grupper finns där. De var större hot för PLO än för Israel.
Vid 1948 års krig var syriska armén den enda arabiska armé som inte besegrades. Den fortsatte att ockupera en del av israeliskt område. Längs denna gräns förekom många stridigheter (oftast initierade av en officer vid namn Ariel Sharon). Till slut ockuperade israeliska armén Golanhöjderna under Sexdagars kriget, för vars utbrott Syrien bär ett visst ansvar.
Sedan dess har alla relationer mellan Israel och Syrien varit koncentrerade till detta ockuperade territorium. Dess återlämnande är ett mål av största vikt för Syrien. Israel tillämpar israelisk lag här, vilket, i motsats till gängse uppfattning, innebär mindre än annektion. Hafez al-Assad återerövrade Golanhöjderna under 1973 års krig, men blev till slut tillbakapressad till Damaskus utkanter. Sedan dess har syrierna ansträngt sig att trakassera Israel mestadels med hjälp av Hizbollah.
En gång i tiden orsakade tanken på en "Östfront", en samordnad attack av Jordanien, Syrien och Irak, mardrömmar i Israel. Jeremias(1,14) profetia ".... Ja, från norr skall olyckan bryta in över alla landets inbyggare.", ekade genom krigsrummen hos arméns överkommando. Sedan dess har vi slutit fred med Jordanien. Irak har slagits i småbitar av amerikanarna, med entusiastiskt stöd av Israel och dess amerikanska lobby. Men Syrien betraktas fortfarande som ett hot eftersom de är allierade med Iran och lierade med Hizbollah.
Är det för oss värt att leva under denna belägenhet för att behålla Golanhöjderna? Sunt förnuft säger nej. Om vi uppnår en fredsöverenskommelse med Syrien kommer det automatiskt att innebära en överenskommelse även med Hizbollah. Utan Syriens medverkan kan inte Hizbollah hålla en effektiv militär styrka då praktiskt taget alla Hizbollahs vapen kommer från Syrien eller passerar genom Syrien. Utan Syriskt stöd skulle Hizbollah bli ett rent libanesiskt parti och upphöra utgöra ett hot mot oss.
Dessutom är Syrien ett helt sekulärt land. När Muslimska Brödraskapet gjorde uppror mot Assad den äldre dränkte han dem i blod. Och, en majoritet av syrierna är Sunni. När Syrien sluter fred med Israel kommer det inte längre att ha någon anledning att vara lierad med det fanatiska shiitiska Iran.
Så varför inte sluta fred med Syrien?
Just nu finns det två anledningar, en inrikes och en utländsk.
Den inrikes anledningen är att det finns 20 tusen bosättare på Golanhöjderna, som är långt mer populära än bosättarna på Västbanken. De är inte religiösa fanatiker och deras bosättningar byggdes under Labor partiets beskydd. Alla israeliska regeringar har varit rädda att oroa dem.
Detta är den verkliga anledningen till att alla försök att förhandla med Syrien har misslyckats. Yitzhak Rabin tänkte på det men skyggade. Han argumenterade att vi först och främst skulle koncentrera oss på det palestinska problemet. Ehud Barak kom nästan till en överenskommelse med Syrien, men avvek i sista stund. Den enda frågan som förblev öppen var närmast löjlig. Skulle syrierna nå Galileiska sjön(Gennesarets sjö) (situationen var rådande före Sexdagarskriget) eller stanna på ett avstånd av några dussin meter enligt gränsdragningen gjord av britterna som styrde Palestina och fransmännen som styrde Syrien. Enligt populärt språkbruk, kommer Assad att sprattla sina långa fötter i sjöns vatten? För Assad d.ä. var detta en fråga om heder.
Är det värt att riskera livet på tusentals israeler och syrier som kan komma att dö i ytterligare ett krig?
Tills Israel har en regering redo att svara på denna fråga och att konfrontera bosättarna, kommer det inte att bli någon överenskommelse med Syrien.
Det andra skälet till att tillbakavisa fred med Syrien är kopplat till USA. Syrien tillhör George Bushs "ondskans axel". Den amerikanske presidenten ger inte ett skvatt för Israels långsiktiga intressen. Det som är viktigt för honom är att uppnå någon slags seger i Mellersta Östern. Syriska regimens fall ("en seger för demokratin") skulle kompensera honom för Irak fiaskot.
Ingen israelisk regering, säkerligen inte Olmerts, skulle våga att inte lyda den amerikanske presidenten. Det är därför självklart att alla fredstrevare från Assad förkastas i dörren. Tsipi Livni, som förra veckan öppnade en ny front mot Olmert och presenterade sig själv nästan som en fredsälskare, motsätter sig även hon att börja förhandlingar med Syrien.
Denna affär kastar lite ljus över den komplexa relationen mellan Israel och USA, vem viftar på vem, viftar hunden på sin svans eller viftar svansen på sin hund?
Olmert säger att vi måste ignorera Assads fredserbjudande, eftersom vi får inte hjälpa honom att undgå Bushs vrede. Låt oss dröja vid det yttrandet för ett ögonblick.
En israelisk patriot skulle naturligtvis ha sagt det rakt motsatta. Om Assad är redo att stifta fred med oss, även om bara för att han rädd för amerikanarna, borde vi glädja oss över denna möjlighet och utnyttja situationen för att uppnå en långvarig fred vid vår norra front.
Förra veckan gjorde Olmert ett anmärkningsvärt tillkännagivande: "Så länge som jag är Premiärminister skall vi för all evighet inte ge upp Golan!" Vad betyder det? Antingen tror Olmert att hans ministerperiod sammanfaller med Guds period, och att han skall regera i evighet, eller betyder i Olmerts värld att evigheten består av fyra år.
Hursomhelst, min taxiförare och jag måste allt vänta på vår lunch i Damaskus.
Uri Avnery
(Övers. från eng. Sven Börtz)