9.12.06
Bakers kaka.
INGEN TYCKER om att tillstå ett misstag. Ej heller jag, men ärligheten ger mig inget val.
Några dagar efter Tvillingtornens kollaps den 11 september 2001 var jag på en föredragsturné i USA.
Mitt budskap var optimistiskt. Jag hoppades att någonting gott skulle komma ut av tragedin. Jag resonerad som så att grymheten hade visat intensiteten i det hat mot USA som spreds i världen, speciellt i den muslimska världen. Det skulle vara logiskt att inte bara slåss mot myggen, utan också att dränera träsket. Eftersom Israel-Palestina konflikten var en av grogrunderna för hatet, kanske den främsta, skulle USA göra en stor ansträngning för att uppnå fred mellan de två folken.
Det var vad kall logik sa mig. Men det var inte vad som hände. Det som hände var det rakt motsatta.
Amerikansk politik styrdes inte av kall logik. istället för att torka ut ett träsk skapade man ytterligare ett träsk. Istället för att föra israeler och palestinier mot fred invaderade man Iraq. Hatet mot Amerika dog inte ut, det flammade upp än högre. Jag hoppades att denna fara skulle åsidosätta oljeintressena och önskan att stationera en garnison i mitten av Mellersta Östern.
Således begick jag just det misstag som jag många gånger har varnat andra för, att anta att det som är logiskt är det som kommer att inträffa. En rationell person skall inte ignorera det irrationella i politik. Men andra ord, det är irrationellt att utesluta det irrationella.
George W. Bush är en irrationell människa, kanske irrationaliteten personifierad. Istället för att dra den logiska slutsatsen av vad som har hänt och handla därefter, sätter han iväg i motsatt riktning. Sedan dess har han insisterat på att "hålla kursen".
James Baker kommer in.
REDAN PÅ humör att bekänna måste jag erkänna att jag gillar James Baker.
Jag vet att detta chockerar en del av mina vänner. "Baker?!" kommer de att utropa, "Familjen Bushs rådgivare? Mannen som hjälpte George W att stjäla valet år 2000? Högermannen?"
Ja, ja, just den Baker. Jag tycker om honom för hans kalla logik, hans rättframma och kantiga stil, hans vana att säga vad han tycker utan förskönande omskrivningar, hans mod. Jag föredrar hans stil före andra ledares skenhelighet och hyckleri, sådana som söker dölja sina verkliga avsikter. Jag skulle vara glad att när som helst byta Olmert och Peretz mot Baker.
Men det är en fråga om smak. Viktigare är det faktum att under de senaste 40 åren har James Baker varit den ende ledaren i USA som haft modet att stå emot och agera mot Israels olycksbringande sjukdom, bosättningarna. När han var utrikesminister informerade han helt enkelt Israels regering att han skulle dra av summan som spenderades på bosättningar, från de pengar som Israel fick från USA. Han hotade och gjorde allvar av sitt hot.
Baker konfronterade den pro-israeliska lobbyn i USA, både den judiska och den kristna. Sådant mod är sällsynt i USA och det är sällsynt i Israel.
DENNA VECKA publicerade Iraq Study Group, ledd av Baker, sin rapport.
Rapporten bekräftar alla de illavarslande förutsägelser som uttrycktes av många runtom i världen innan Bush & Co startade det blodiga kriget i Iraq. Med sin torra och genomträngande stil säger Baker att USA inte kan vinna där. Han säger till den amerikanska allmänheten, låt oss ge oss av därifrån innan den siste amerikanske soldaten tvingas kravla sig upp i den sista helikoptern från amerikanska ambassadens tak, så som hände i Vietnam.
Baker föreslår ett slut på Bushs strategi och erbjuder en ny och genomtänkt sådan. Den är ett elegant sätt att få ut USA ur Irak utan att det ser ut som ett fullständigt nederlag. Det främsta förslaget är en dialog med Iran och Syrien, en internationell konferens, tillbakadragandet av de stridande förbanden för att lämna kvar endast instruktörer. Kommittén han ledde var sammansatt av hälften republikaner och hälften demokrater.
FÖR ISRAELER är naturligtvis den mest intressanta delen av rapporten den som direkt berör oss. Särskilt intresserar det mig eftersom den upprepar, nästan ord för ord, vad jag sa omedelbart efter den 11 september, såväl i mina artiklar här hemma som i mina föredrag i USA.
Baker säger dem fyra år senare och under dessa fyra år har tusentals amerikanska soldater och tiotusentals civila irakier dött för ingenting. Men, för att åter använda den bilden, när ett enormt skepp som USA skall vända om måste det göra en mycket vid cirkel. Medan vi i den lilla båten Israel kan göra det mycket fortare, om vi hade haft det goda omdömet att göra så.
Baker säger helt enkelt att för att stoppa kriget i Irak och påbörja en försoning med arabvärlden måste USA få ett slut på Israel-Palestina konflikten. Han säger inte uttryckligen att Israel måste tvingas till fred, men det är den uppenbara innebörden.
Hans egna tydliga ord är: "USA kommer inte att kunna uppnå sina mål i Mellersta Östern om USA inte omedelbart tar itu med Palestina - Israel konflikten."
Hans kommitté förslår omedelbar start på förhandlingar mellan Israel och "president Mahmoud Abbas" i avsikt att realisera tvåstatslösningen. De "hållbara förhandlingarna" måste inriktas på "slutlig lösning av gränser, bosättningar, Jerusalem, rätten att återvända och slut på konflikten."
Användandet av titeln "president" för Abu Mazen och än värre användandet av uttrycket "rätt att återvända" har alarmerat hela den politiska klassen i Israel. Även i Osloöverenskommelsens del som behandlade "slutlig status", nämner endast "flyktingar". Sin vana trogen kallade Baker sakerna för sitt rätta namn
Samtidigt föreslår han ett piska och morot förhållningssätt för att uppnå fred mellan Israel och Syrien. USA behöver denna fred för att dra in Syrien i sin sfär. Piskan skulle ur Israels synpunkt vara återlämnandet av Golanhöjderna. Moroten att amerikanska soldater stationeras vid gränsen, så att Israels säkerhet garanteras av USA. I utbyte vill han bland annat att Syrien stoppar all hjälp till Hizbollah.
Efter Gulfkriget fick Baker, samme Baker, alla parter i konflikten att komma till en internationell konferens i Madrid. För det syftet vred han om armen på dåvarande premiärminister Itzhak Shamir, vars hela filosofi bestod av två bokstäver och ett utropstecken, “No!” och vars slogan var, “Araberna är samma araber och sjön är samma sjö”, hänsyftande till den vanliga israeliska övertygelsen om att alla araber vill slänga Israel i sjön.
Med Shamirs armar och ben slagna i järn tog Baker honom till Madrid och såg till att han inte smet sin väg. Shamir tvingades att sitta vid bordet med representanter för det palestinska folket, som aldrig tidigare varit tillåtna att delta i en internationell konferens. Konferensen gav inga påtagliga resultat, men det är inga tvivel om att den var ett betydelsefullt steg i den process som ledde fram till Osloöverenskommelsen och, svårare än något annat, till det ömsesidiga erkännandet av staten Israel och av det palestinska folket.
Nu föreslår Baker någonting liknande. Han föreslår en internationell konferens och nämner Madrid som modell. Slutsatsen är uppenbar.
DENNE BAKER kan emellertid endast erbjuda ett recept för kakan. Frågan är huruvida president Bush vill använda receptet och baka kakan.
Sedan 1967 och början av ockupationen har åtskilliga amerikanska utrikesministrar lagt fram planer för ett slut på Israel-Palestina konflikten. Alla dessa planer har mött samma öde. De har rivits sönder och kastats i papperskorgen.
Samma händelsemönster har varje gång upprepats. I Jerusalem uppstår hysteri. Utrikesdepartementet ställer sig på bakbenen och svär att besegra den ondskefulla planen. Media fördömer enstämmigt den onda komplotten. Utrikesministern för dagen får schavottera som anti-semit. Den israeliska lobbyn i Washington mobiliserar för fullständigt krig.
Till exempel Rogers plan, utformad av Richard Nixons förste utrikesminister William Rogers. Tidigt på 70-talet la han fram en detaljerad fredsplan vars kärna var Israels tillbakadragande till 1967 års gränser, med som mest smärre ändringar.
Vad hände med den planen?
Ställd inför det våldsamma angreppet från“Israels vänner” i Washington gav Nixon efter, såsom alla presidenter gjort sedan Dwight D. Eisenhower, en man med principer som inte behövde de judiska rösterna. Ingen president vill bråka med Israels regering om han vill bli återvald, eller som nu Bush, avsluta sin period med värdighet och ge över presidentskapet till en annan medlem av sitt parti. Varje senator eller kongressman som intar en ställning som ogillas av Israels ambassad begår harakiri på Washington sätt.
Utrikesministrarnas fredsplaners öden bekräftar de två professorerna John Mearsheimers och Stephen Walts tes, som orsakade så stort rabalder tidigare i år. Närhelst, enligt dem, det uppstår en kollision i Washington mellan USA:s nationella intressen och Israels nationella intressen är det Israels intressen som vinner.
KOMMER DET att inträffa även nu?
Baker har presenterat sin plan vid en tid när USA står inför katastrof i Irak. President Bush är bankrutt, hans parti har förlorat kontrollen över kongressen och kan snart förlora Vita Huset. De neo-konservativa, de flesta av dem judar och alla supporter av Israels extrema höger och med kontroll över amerikansk utrikespolitik, plockas bort den ene efter den andre. Denna vecka blev USA:s FN ambassadör avsatt. Därför är det möjligt att presidenten denna gång kanske lyssnar till råd.
Men det är mycket tveksamt. Det demokratiska partiet är lika mycket föremål för pro-Israel lobbyn som det republikanska partiet är och kanske än mer. Den nya kongressen blev vald på oppositionen mot en fortsättning av kriget i Irak, men dess medlemmar är inte jihadsjälvmordsbombare. De är beroende av pro-Israel lobbyn. För att travestera Shamir: “Planen är samma plan och papperskorgen är samma papperskorg.”
I Jerusalem var den första reaktionen på rapporten ett totalt tillbakavisande, uttryckande fullständigt förtroende för lobbyns förmåga att kväva den i sin linda. “Ingenting har förändrats,” förklarade Olmert. “Det finns ingen att tala med,” vilket omdelbart gav eko hos mun- och pennbrigaden i media. “Vi kan inte tala med dem så länge som terrorismen fortsätter,” förklarade en berömd expert i TV. Det är som att säga att man kan inte tala om att sluta kriget så länge som fienden skjuter på våra trupper.
Med anledning av Mearsheimer – Walts tes skrev jag att “hunden viftar med svansen och svansen viftar med hunden.” Det skall bli intressant att denna gång se vad som viftar med vad, hunden sin svans eller svansen sin hund.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)