23.12.06
Beklagar, fel kontinent.
För några veckor sedan hölls i Qatar de asiatiska spelen, "Asiaden".
Israeliska media behandlade arrangemanget med en blandning av förlöjligande och medlidande. Ett slags pittoresk asiatisk cirkus. Vår television visade en ryttare med keffiyeh som vid öppningsceremonin red sin ädla arab uppför en trappa för att tända den olympiska lågan. Det var allt.
En fråga som inte togs upp av något media var varför inte vi var där. Ligger inte Israel i Asien?
Man ägnade det inte ens en tanke. Vi? I Asien? Vad då?
NÄR JAG följde händelsen på Aljazeera TV erinrade jag mig plötsligt en årsdag som fallit i glömska.
För exakt 60 år sedan bildade några ungdomar en grupp som kallade sig "Unga Eretz-Israel(storIsrael)", på hebreiska, och på arabiska "Unga Palestina". Med pengar ur egna fickor (vid den tiden var vi alla ganska fattiga) publicerade vi då och då en tidskrift som vi kallade Bamaavak ("Kampen").
Bamaavak rörde upp en hel del stormvågor eftersom den gav uttryck för kätterska åsikter. I motsats till den dominerande zionistiska uppfattningen påstod den att vi, den unga generationen som växte upp i landet, utgjorde en ny nation, den hebreiska nationen. Till skillnad från en liknande grupp, "Kanaaniterna", som föregick oss, proklamerade vi (a) att den nya nationen är en del av det judiska folket liksom Australien är en del av det anglosaxiska folket, och (b) att vi är en systernation till den återuppvaknande arabiska nationen i landet och i regionen.
Och, inte mindre viktigt, eftersom den nya hebreiska nationen föddes i landet och landet tillhör Asien, är vi en asiatisk nation, en naturlig allierad till alla de asiatiska och afrikanska nationer som strävar efter befrielse från kolonialism.
Onsdagen den 19 mars 1947, några månader efter den första utgåvan av Bamaavak rapporterade Hebrew daily Haboker: "Med anledning av öppnandet av den Asiatiska konferensen (i New Delhi) har gruppen Unga Eretz Israel sänt ett telegram till Jawaharlal Nehru lydande: "Vänligen mottag gratulationer från Eretz Israels ungdomar för ert historiska initiativ. Må strävan efter frihet för folken i det nya Asien bli verklighet, inspirerade av ert heroiska exempel. Länge leve det förenade och uppåtstigande unga Asien, förtruppen för broderskap och framsteg."
En liknande nyhetsrapport fanns samma dag på första sidan av Palestine Post, föregångaren till Jerusalem Post, med namnen på undertecknarna: Uri Avnery, Amos Elon och Ben-Ami Gur.
Bamaavak trycktes då och då när det fanns tillräckligt med pengar, fram till 1948 kriget. I den hebreiska pressen publicerades mer än hundra reaktioner, de flesta av dem negativa, många fördömande. Den berömde författaren Moshe Shamir, då på vänsterkanten, gjorde en fyndig ordlek och kallade oss för Bamat-Avak ("teater av damm").
När kriget bröt ut var allt detta överskuggat och glömt. Men nästan allt vi sa för 60 år sedan kvarstår som relevant idag. Den mest relevanta frågan är: Vilken kontinent tillhör egentligen staten Israel?
JAG TROR att en av de mest grundläggande orsakerna till den historiska konflikten mellan oss och arabvärlden och det palestinska folket i synnerhet, är det faktum att den zionistiska rörelsen deklarerade från sin första dag att den inte tillhör den region i vilken vi lever. Kanske är det en av anledningarna till det faktum att detta sår ännu efter fyra generationer inte har läkts.
I sin bok "Judestaten" den zionistiska statens grundläggande dokument, skrev Herzl de kända orden: "För Europa skall vi (i Palestina)
vara en del av muren mot Asien... kulturens förtrupp mot barbariet..." Denna attityd är typisk för zionismens och staten Israels historia fram till denna dag. För några veckor sedan förklarade Israels ambassadör i Australien att "Asien tillhör den gula rasen, medan vi är vita och har inte sneda ögon."
Man kan kanske förlåta Herzl, en genuin europé som levde i en tid då imperialismen dominerade europeisk tanke. Men idag, fyra generationer senare fortsätter de som är födda i landet och som formar allmän opinion längs samma väg. Tidigare premiärministern Ehud Barak förklarade att Israel är "ett hus mitt i djungeln" (den arabiska djungeln förstås), och denna attityd delas av praktiskt taget alla våra politiker. Tsipi Livni tycker om att tala om det "farliga grannskap" i vilket vi lever, och Ariel Sharons främste rådgivare sa en gång att det inte skulle bli någon fred förrän "palestinierna blev finländare".
Våra fotbolls- och basketbollag spelar i europeiska ligor, Eurovisionsschlagerfestivalen är en nationell händelse i Israel, 95 % av vår politiska aktivitet är fokuserad på Europa och Nordamerika. Men fenomenet sträcker sig långt bortom den politiska arenan, det är en syn på världen. I vår värld är Israel en del av Europa.
På 50-talet när jag var utgivare av nyhetsmagasinet Haolam Hazeh publicerade jag en teckning som jag fortfarande är stolt över. Den visade en karta över östra Medelhavet med en arm som sträckte sig från Grekland och höll en sax som klippte av Israel från Asien. Det är synd att jag inte la till en andra teckning som visade Israel fäst vid Frankrikes strand, eller hellre Floridas.
Dessa dagar skulle det vara svårt att finna någon som hävdade att Asien - Indien, Kina - är barbariskt. Men det är lätt att finna folk i Israel och i västvärlden, som anser att arabvärlden och hela den muslimska världen är en "djungel". Med en sådan attityd kan man inte skapa fred. Man sluter inte fred med giftiga ormar och glupska leoparder.
På Bamaavaktiden myntade vi en slogan, "Integration med den semitiska regionen". Men hur skall man kunna integrera sig med en region som uppfattas som en djungel?
SYNEN PÅ världen är inte en akademisk fråga, den har mycket stor inverkan på det dagliga livet. Den påverkar folk när det är medvetet och än mer när det är omedvetet. Den formar praktiska beslut utan att beslutsfattarna är medvetna om det. Även politiker är vanliga människor vars handlingar styrs av dolda övertygelser.
I Israel är vi vana att betrakta ej ifrågasatta begrepp som orsaken till alla våra misstag och nederlag. Men är ett sådant antagande på något sätt skilt från vad en omedveten syn på världen ger uttryck för?
Synen på världen inverkar på staten i många avseenden. Den är kärnan i undervisningssystemet som formar sinnet hos nästa generation. Vi har kanske det enda undervisningssystemet i världen som inte lär ut sitt hemlands historia. I våra skolor undervisas mycket lite om landets förflutna. Istället undervisas i "det judiska folkets" historia. Det börjar med de forntida israelitiska kungadömena före 600-talet f.v.t. ("det första templet"), sedan det judiska samhället i landet före början av den kristna tiden och en del år därefter ("det andra templet"). Sedan lämnar den landet och ägnar sig åt den judiska diasporan under ett par tusen år fram till den zionistiska bosättningens början. Under nästan 2000 år försvinner landets historia från skolans undervisning.
En gång talade jag om detta i Knesset. Jag sa att ett israeliskt barn fött i landet, jude eller arab, skulle studera landets historia, alla dess epoker och folk. Kanaaniter, israeliter, hellener, romare, araber, korsfarare, mameluker, turkar, britter, palestinier, israeler och fler därtill. Till detta kunde de också undervisas i judarnas historia i förskingringen. Utbildningsministern svarade med humor och envisades med att efter det kalla mig för "Mameluken".
DEN SENASTE tiden har det blivit en trend bland politiker och kommentatorer i Israel att tala om den fara för utplåning som de hävdar svävar över Israel. Det är knappast troligt, staten israel är en regional stormakt, dess ekonomi är robust och utvecklad, dess teknologiska nivå är en av de mest avancerade i världen, dess armé är starkare än de arabiska arméerna sammantagna, den har en mycket stor arsenal av kärnvapen. Även om Iran skulle framställa en egen bomb skulle de vara tokiga om de använde den, av rädsla för israelisk vedergällning.
Så varifrån kommer denna fruktan för utplåning på statens 59:e år? Till en del kommer den säkert från minnet av Förintelsen vilket är djupt präglat i det nationella sinnet. Men en del kommer från känslan av brist på tillhörighet, avsaknad av rötter och att leva i ett tillfälligt tillstånd.
Detta har också inhemska konsekvenser. Medvetenhet påverkar även praktiska intressen. Hävdandet att vi är ett europeiskt folk förstärker automatiskt den härskande klassens position som fortfarande till överväldigande del är ashkenas-europeisk, över och emot majoriteten av Israels medborgare som är av asiatiskt-afrikanskt judiskt och palestinskt ursprung. Det djupgående förakt för deras kultur som har följt med staten från dess första dag främjar diskriminering av dem inom många områden.
EN FÖRÄNDRING för att inverka på ett samhälles medvetande är inte något som sker på kort tid. Det kan inte uppnås på befallning. Det är en långsam och successiv process. Men någonstans måste vi påbörja den, först och främst i skolorna.
Jag började mitt häfte "Krig och fred i den semitiska regionen", som publicerades i oktober 1947, några veckor före utbrottet av 1948-kriget, med orden:
"När våra zionistiska fäder beslutade att bilda ett 'säkert hem' i Eretz Israel hade de två vägar att välja mellan: de kunde framträda i västra Asien som en europeisk erövrare som ser sig själv som ett brohuvud för den 'vita' rasen och herre över 'infödingarna'...(eller) se sig själva som en asiatisk nation som återvänder till sitt hemland."
När jag skrev dessa ord var Asiens uppgång ännu en dröm. 2:a världskriget hade slutat två år tidigare och USA verkade vara den allsmäktiga supermakten. Men nu har det skett en tyst revolution av enorma proportioner. Asiens nationer med Kina och Indien i spetsen håller på att bli ekonomiska och politiska makter. Skall vi inte gradvis röra oss mot dessa?
Denna 60 år gamla broschyr avslutades med orden i en hebreisk sång:
"Vi står med ansiktet mot den uppåtgående solen / Mot öster är vår väg till hemlandet..."
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)